Samhället har blivit batteridrivet.
Det driver upp priset på dess beståndsdelar. Naturtillgångar som var värdelösa för ett sekel sedan är plötsligt helt avgörande, och den geopolitiska maktkampen pågår för fullt.
Många länder har sina naturtillgångar att tacka för mycket av sin rikedom. Järn och skog byggde Sverige, Norge och Saudiarabien har sin olja, Kina sin kol och Ryssland sin naturgas.
När naturtillgångar har ett högt värde – till exempel heterogenit, ur vilken koltan utvinns, en avgörande komponent i de litiumbatterier som används i allt från smartphones till eldrivna bilar – ter det sig naturligt att länder bygger sitt välstånd på dessa lukrativa industrier.
Problemet är var utvinningen äger rum. 80 procent av världens koltan finns i Kongo, Afghanistan har järn- och koppartillgångar värda flera miljarder dollar. Vem kommer att göra vinst på dessa resurser när de finns i länder med bristfälliga regeringar?
Svaret i båda fallen är tyvärr Kina. Gruvindustrin är en stor del av den växande kinesiska makten i Afrika, och en del tyder på att de kommer utnyttja situationen i Afghanistan för att försöka kontrollera marknaden där.
I dag beräknas talibanerna kontrollera gruvindustrin i landet. Men förhandlingar med Kina har påbörjats (Svenska Dagbladet 20/8 2021).
Att västvärldens demokratier är så sena på bollen är oroväckande eftersom det innebär att de kommer att bli beroende av den kinesiska regimen, eller av talibanerna. Ingetdera är bra.
Rapporter om barnarbete, förgiftat grundvatten och dödsfall i gruvorna, till följd av bristfälliga arbetsförhållande, dyker ständigt upp (The New Yorker 24/5 2021).
Mineralpolitiken behöver moderniseras både på hemmaplan och långt borta. Genom en mer modern gruvindustri har Sverige möjlighet att själva bli bättre på att utvinna dessa jordartsmetaller. Det finns stora tillgångar på svensk mark (Tidningen Energi 22/6 2021).
Det finns dock även ett globalt ansvar att se till att den nya tidens naturresurser inte leder till en ny kolonialisering utan ger länder i ”tredje världen” egna stabila inkomster.
Flaskhalsen för den svenska utvinningen är ofta regleringar skapade för att skydda miljön. Här behövs ett långsiktigt perspektiv.
Klimat- och miljöfrågor känner inga landsgränser, och gruvor med svenska regler är bättre för miljön än kongolesiska med kinesiska.
Vi kan välja att inte vilja se, vägra utvinna på egen mark. Det vore dock förödande både för ekonomin, miljön och för mänskliga rättigheter.