Miljöpartiet blidkades.
Liberalerna kom fram till att förslaget inte bryter mot januariavtalet och tog tillbaka hotet att lämna samarbetet.
Statsminister Stefan Löfven (S) kunde andas ut. Hans regering ser ut att kunna sitta kvar till nästa års riksdagsval.
Sverige är på väg mot en ny migrationslag där tidsbegränsade uppehållstillstånd är huvudregel. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om en lagrådsremiss. Den ska leda fram till en ny utlänningslag som träder i kraft i sommar.
Då upphör också den tillfälliga migrationslagen.
Det fanns en tid när Sverige sågs som ett humanitärt föredöme. När Sverige såg sig självt som varande ett sådant.
Arkitekten bakom den liberala svenska hållningen var internationalisten Olof Palme (S). Det var han som 1984 lade fram den proposition (1983/84:144) som förvandlade de tillfälliga uppehållstillstånden till permanenta.
I propositionen kan man bland annat läsa följande: ”Permanent uppehållstillstånd skall enligt propositionen, bland annat av rationaliseringsskäl, ges redan från början till utlänningar som tillåts att bosätta sig i Sverige.”
Alltså: Varför två prövningar av samma person när de flesta som får tillfälligt uppehållstillstånd ändå med tiden får ett permanent?
Ur den aspekten är det en smula ironiskt att utkastet till en ny migrationspolitik, med tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel, läggs fram av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) och jämställdhets- och bostadsminister Märta Stenevi (MP).
Det finns några händelser som lett fram till den nya migrationslag som regeringen presenterat. En är Sverigedemokraternas intåg på den politiska arenan, en annan är flyktingkrisen 2015 där Sverige tog emot 163 000 asylsökande.
Men det finns en parallell utveckling som sträcker sig över decennier. Om Sverige sågs som ett humanitärt föredöme när det gällde generositeten i mottagandet blev landet ett varnande exempel när det gällde integrationen, eller rättare sagt bristen på densamma.
En misslyckad integration förvandlades till segregation och växande utanförskap. Vilket bland annat tog sig uttryck i den dåliga etableringen av utrikesfödda på den svenska arbetsmarknaden.
Samma dag som regeringspartierna sa sitt i migrationsfrågan sa Moderaterna sitt. Om Socialdemokraterna vill strama åt migrationspolitiken vill Moderaterna strama åt den än mer. Partiet tar rygg på Sverigedemokraterna.
Moderaterna lyfter fram sex områden, bland annat anpassning till det svenska samhället, språkkunskaper, ta ett jobb och minskad bostadssegregation. Enligt Moderaterna en ”nödvändig politisk anpassning” till ”lagar, seder och bruk”.
Det är förslag som är allt annat än liberala.
Däremot är Moderaternas förslag, precis som den rödgröna regeringens, en anpassning till en verklighet som förändrats i takt med att högerpopulistiska och nationalkonservativa krafter vunnit mark. Krafter som de nya Liberalerna under Nyamko Sabuni är beredda att diskutera sakpolitiska frågor med. Om än kanske inte flykting-, migrations- och integrationspolitik.
Att Sverige behöver anpassa sin migrationspolitik till övriga EU är nog de flesta överens om. Däremot får Sverige inte göra avkall på den humanitära skyddsgrunden. Den tog Miljöpartiet strid för i förhandlingarna med Socialdemokraterna.
Det måste finnas någon form av nödventil för några av dem som anses sakna skyddsskäl.
Det kan handla om barn som får sitt uppehållstillstånd förlängt av särskilt ömmande omständigheter eller vuxna med särskild anknytning till Sverige. Till exempel någon som är etablerad i det svenska samhället, med jobb och bostad, men där skyddsbehovet upphört.
En sådan seger till, och jag är förlorad, utbrast Pyrrhus, kung av Epirus, efter sin seger mot romarna i slaget vid Asculum 279 f Kr.
Det skulle också statsminister Stefan Löfven kunna utbrista.
Han förhandlade, kompromissade, lyckades hålla ihop sitt regeringsunderlag.
Men det är inte tid att blåsa faran över. Det är snarare tid att blåsa till strid.
För flyktingpolitiken lär förfölja Stefan Löfven ända fram till valdagen. Tillsammans med sjukvården, lag och ordning, skola och utbildning, äldreomsorgen och miljö och klimat är flyktingpolitiken en fråga med potential att bli en av de riktigt stora valfrågorna. Där dessutom väljaropinionen är för hårdare tag.
Det Socialdemokraterna har att hoppas på är att flyktingfrågan ska tappa i betydelse till valet nästa år.
Det kommer framför allt Moderaterna och Sverigedemokraterna, som ville gå betydligt längre, se till att den inte gör.