Det borde vara en självklarhet.
Att vården av och omsorgen om samhällets årsrika anpassas till de äldre. Inte till kommunernas schemaläggning och liknande.
Med jämna mellanrum kommer de. De alarmistiska rapporterna om hur samhället sköter de som behöver samhällets hjälp.
Nu senast Livsmedelsverket som konstaterar att många kommuner måste bli bättre på att förebygga undernäring bland äldre inom den kommunala omsorgen. Sex av tio kommuner serverar sex mål mat eller mer om dagen på alla sina särskilda boenden.
Det är för få och inte tillräckligt bra, konstaterar Livsmedelsverket.
I klartext: Fyra av tio kommuner serverar inte tillräckligt med mat åt sina äldre.
Men Skellefteå och Arjeplog gör det, Norsjö gör det, om än bara delvis, Arvidsjaur, Malå och Robertsfors svarade inte.
Emelie Eriksson är projektledare på Livsmedelsverket. Till SR Ekot (19/1 2022) säger hon: ”För en äldre person, med dålig aptit, kan sex små måltider vara skillnaden mellan liv och död.”
Men det handlar inte bara om hur ofta och hur mycket mat som serveras. Det handlar också om vad och hur. Det blekgråa innehållet i matlådorna får ingen årsrik med dålig aptit att återfå densamma.
Det är hemskt att behöva konstatera det. Men äldre dör av undernäring, oavsett om de bor på ett särskilt boende eller inte.
Och det i ett välfärdsland som Sverige.
Det tycks som om många kommunala politiker och makthavare glömt bort vem vården och omsorgen är till för.
Vi lever i en pandemi. Smittspridningen slår nya rekord, gör det svårt för kommunerna att planera verksamheten.
Men ska man vara ärlig så är inte coronapandemin grundorsaken till att vården och omsorgen ser ut som den gör. Den har bara accentuerat problem som länge funnits där: låg bemanning och lön, många vikarier och timanställda, stor personalomsättning.
Grundläggande handlar det också om hur samhället ser på många kvinnodominerade yrken. Inte minst inom vård och omsorg.
Mycket kan göras.
Mycket måste göras.
Men detta mycket kostar och samhällets äldre är alltför sällan en prioriterad grupp.
De äldre har rätt till ett värdigt liv, till vård och omsorg som inte försummar deras behov.
Ena gången kan det handla om tillräckligt många mål mat om dagen, en annan gång om en promenad i parken eller en hand att hålla i, någon som har tid att lyssna.
Det är det minsta våra äldre förtjänar.