Så stod de där.
I Agendas tv-studio. Statsminister Stefan Löfven (S), socialminister Lena Hallengren (S) och statsepidemiologen Anders Tegnell.
För att svara på frågor om den svenska coronastrategin. Om beslut som tagits och som inte tagits.
Den 11 mars förra året klassade Världshälsoorganisationen WHO covid-19 som en pandemi. Tio månader senare har fler än 10 000 avlidit – bara i Sverige. I Västerbotten 110. Över två miljoner globalt.
Alltjämt är det svårt att ens skönja början på slutet.
Mycket hade kunnat göras annorlunda. Om det gjort någon skillnad lär vi aldrig få veta.
Men bortom alla delfrågor döljer sig huvudfrågan: Hur kan ett land som Sverige vara så dåligt förberett på en kris?
Sverige saknade testkapacitet och rutiner för smittspårning. Förråden av skyddsutrustning länsades.
Kanske det sett annorlunda ut med hårdare restriktioner kring allmänna sammankomster, om det funnits tydliga rekommendationer om att bära munskydd på allmänna platser.
Kanske det sett annorlunda ut om det funnits strängare krav på skyddsutrustning inom vård och omsorg. Om det funnits en strategi för att skydda de allra sköraste.
Ständigt detta kanske. För vi vet inte. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta om en större nedstängning av samhället hade kunnat förändra situationen.
Vi ska rannsaka den politiska ledningen för deras göranden och låtanden under pandemin. Precis på samma sätt som vi ska granska vad ansvariga myndigheter gjort och inte gjort.
Men vi måste faktiskt också rannsaka vårt eget beteende, våra egna beslut. I våras fylldes matvaruaffärerna av kunder som hamstrade toalettpapper, ris, mjöl och andra torrvaror. Vi åkte gladeligen till fjälls under påsklovet.
I våras var Sverige inte förberett på vad som komma skulle. Det var nog inte något land.
Men när sensommar förvandlades till höst borde Sverige ha varit bättre förberett, dragit lärdom. Kalkylerat med att smittspridningen skulle ta fart igen.
Men i stället för att förbereda landet på tydliga rekommendationer och tuffa restriktioner planerades det för att öppna samhället, steg för steg. Trots att forskningen säger att smittan kommer i vågor. Trots att kurvorna pekade åt fel håll.
Den pandemilag som nyligen klubbades igenom kom alldeles för sent. De borde ha kommit tidigt i höstas, eller ännu hellre i våras. Med möjlighet för riksdagen att förlänga eller inte förlänga den.
Det är svårt att inte lägga ansvaret för det på den S-regeringen.
Så stod de där. Statsminister Stefan Löfven, socialminister Lena Hallengren och statsepidemiologen Anders Tegnell. För att frågas ut om de beslut som fattats, och de som inte fattats.
Programledarna Nike Nylander och Camilla Kvartoft gjorde ett bra jobb. Utfrågningen höll hög klass. Tyvärr är den här typen av ansvarsutkrävande intervjuer med höga politiker och andra makthavare alltför sällsynta i svensk tv.
Så släktes lamporna. Blev vi så mycket klokare? Förmodligen inte. Det finns så många frågor som inte har något svar.
Men en känsla som dröjer sig kvar är: Vad krävs det för att Stefan Löfven, Lena Hallengren och Anders Tegnell ska vara beredda att medge att saker och ting kunde ha gjorts annorlunda – och resulterat i ett annat och bättre utfall.
Lite självkritik hade inte skadat. Det hade till och med kunnat bättra på ett sargat förtroende. Men att erkänna fel och brister existerar inte i ofelbarhetens värld. Trots alla döda.
Nu gäller det att hålla i och hålla ut. Ett tag till.
Det är bara att hoppas på att det även gäller höga politiker och statstjänstemän. Det var alltför många som shoppade bort sin trovärdighet i julhandeln och på mellandagsrean. Den trovärdigheten hade behövts nu och framgent.