Arenorna i Qatar har förvandlats till massgravar

De som trodde att en brutal diktatur kunde förändras till det bättre av ett stort prestigefyllt mästerskap trodde fel.

Ledare 20 november 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Nej, det gick inte.

Landslaget missade chansen att direktkvalificera sig till fotbolls-VM i Qatar. Nu väntar ett ovisst kval.

Nej, det gick inte.

De som trodde att en brutal diktatur (Qatar) kunde förändras till det bättre av ett stort prestigefyllt mästerskap, med bland annat ökad mediebevakning, trodde fel. Övergreppen fortsätter, enligt Amnesty ”i massiv skala”.

Nej, Qatar borde aldrig ha fått fotbolls-VM. I ett senare skede fråntagits det när rapport efter rapport konstaterade att landet inte lever upp till sina åtagande, sina löften, att inte mycket har hänt.

Jo förresten, mycket har hänt och mycket händer. Varje vecka omkommer till exempel i genomsnitt tolv gästarbetare från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka, enligt en granskning från den brittiska tidningen The Guardian.

Under tio års tid har över 6 500 gästarbetare mist livet.

Så när lagen springer ut på någon av de nybyggda arenorna – som kostat svindlande summor att bygga – springer man bokstavligen på gästarbetarnas blod och krossade drömmar om ett lite bättre liv någon annanstans.

När Marie Bergman 1976, under proggens glansdagar, sjöng att ingen kommer undan politiken visste hon förmodligen inte hur rätt hon skulle komma att få. För hur mycket de stora internationella förbunden än försöker komma undan politiken så lyckas de inte.

För det är politik att tilldela en diktatur som Kina sommar-OS 2008 och vinter-OS 2022.

Precis som det är politik att tilldela en diktatur som Qatar fotbolls-VM.

För det är politik att låta despoter och diktatorer visa upp de ”blanka fasader” som kantas av lik och övergrepp.

Hur Kina behandlar minoriteten uigurerna – något som på vissa håll betecknas som folkmord – är ett färskt och pågående exempel.

När USA:s president Joe Biden tidigare i veckan bekräftade att det skulle kunna bli en diplomatisk bojkott av vinter-OS i Kina var den kinesiska reaktionen lika snabb som den var väntad.

– Att politisera idrott är emot den olympiska andan och skadar idrottarnas intressen över hela världen, sa talespersonen Zhao Lijian.

Så är det självklart inte. Det är att låta bli att politisera idrotten som skadar dess intressen.

Men det finns de som säger ifrån. Och det är bra.

Flera stjärnor i skidskyttelandslaget är till exempel starkt kritiska mot att OS går i Kina. Den fränaste kritiken kommer från Sebastian Samuelsson som ”helt tappat förtroendet för IOK” (Internationella olympiska kommittén).

En annan som sagt ifrån är fotbollens landslagsstjärna Magdalena Eriksson.

I en krönika i inews.co.uk (12/11 2021) uttrycker hon sin besvikelse över att herrlandslaget inte tagit tydligare ställning i Qatarfrågan, ett land där mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro och där homosexualitet är förbjudet och dessutom straffbart.

Enskilda idrottare kan göra skillnad genom att ta ställning. I varje fall om de tillhör kategorin megastjärnor eller superstjärnor. Vad de säger uppmärksammas. De är förebilder för många.

Än större skillnad kan de mäktiga internationella idrottsförbunden göra. De sitter på makten att tilldela en diktatur ett mästerskap – eller låta det gå till en demokrati. Om de bara kunde se bortom pengar, makt och ära.

Om de bara började våga ifrågasätta sina beslut och se idrotten i ett större sammanhang, som den del av samhället som den faktiskt är.

Att de nationella förbunden drabbats av något som närmast kan liknas vid en tystnadskultur är bara att beklaga.

Men det finns ett par fladdrande ljus i änden av tunneln: I vintras flyttade internationella ishockeyförbundet sitt världsmästerskap från Belarus och Aleksandr Lukasjenko. Riga i Lettland fick arrangera.

Inget odemokratiskt land ska enligt plan arrangera OS eller fotbolls-VM det närmaste decenniet.

Slump eller genomtänkt plan osagt. Men ett steg i rätt riktning är det.

Intressant att notera är också att det som sades vara omöjligt – att med kort varsel flytta ett stort internationellt mästerskap – faktiskt gick att göra. Nu var Lettland förvisso förvarnat eftersom Riga skulle dela arrangemanget med Minsk. Men det gick.

Det borde också gå att med förhållandevis kort varsel flytta fotbolls-VM från Qatar. Det finns många stora fotbollsnationer med färdiga arenor och en väl fungerande infrastruktur. Tyvärr tycks både vilja och intresse saknas.

Då är det bättre att låta spelarna springa ut på tusentals gästarbetarnas blod och krossade drömmar. Tystnaden och ointresset från FIFA (Internationella Fotbollsförbundet) är tyvärr svår att tolka på något annat sätt.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa