Femtio nyanser av röd socialdemokratisk politik

Säkerligen har Magdalena Andersson stärkt sin ställning internt i partiet, om hon gjort det i väljaropinionen är en annan fråga.

Ledare 8 november 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Röd, rödare, rödast …

Frågan efter Socialdemokraternas kongress i Göteborg är om fonden på scenen eller retoriken från talarstolen var det som var rödast.

När nyvalda partiledaren Magdalena Andersson på fredagen (5/11 2021) höll sitt nästan 50 minuter långa installationstal – klockat till exakt 46 minuter och 51 sekunder på Socialdemokraternas hemsida – var det som att stundtals förflyttas 40–50 år tillbaka i tiden.

Till den tiden det fanns en tro – förlåt en övertro – på att staten hade svaren på alla samhällsproblem.

Där kollektivismen låg som en blöt, illaluktande yllefilt över allt vad valfrihet, fri konkurrens och mångfald hette.

Det är bra att Magdalena Andersson är tydlig med vad hon vill och med vad hon vill att partiet ska göra. För nu finns det ett tydligt högeralternativ och ett tydligt vänsteralternativ för väljarna att ta ställning till. Den socialliberalism som var på väg att växa fram i mittens politiska rike – i och med januariöverenskommelsen – har beklagligt nog förpassats till läktarplats och den politiska historien.

När Magdalena Andersson från talarstolen med skärpa fastslår att ”Vi ska stoppa vinstjakten i välfärden! Vi ska ta tillbaka kontrollen!” är frågan om det är vinstjakten eller kontrollen som är viktigast.

Hur som helst har Socialdemokraterna med betydande hastighet blivit ett parti som från alla goda liberala intentioner i januariöverenskommelsen i allt större utsträckning ser mångfald och människors valfrihet som en potentiell fara.

Ta friskolorna. Det finns delar i friskolereformen som inte blev bra. Om det råder det ingen som helst tvekan.

Vi behöver se över vinstuttaget, kösystemet och vi behöver se över vem det är som startar en friskola. Ett färskt varnande exempel är de tre Römosseskolorna i Göteborg som Skolinspektionen stängt på grund av bristande lämplighet i ägar- och ledningskretsen.

Det finns en hel del att diskutera i ämnet friskolor.

Det finns en hel del att diskutera i ämnet vård och omsorg.

Det finns en hel del att diskutera i ämnet vad staten ska göra och inte ska göra.

Statlig inblandning kan behövas för att marknadsekonomin ska fungera bättre, eller för att skydda samhällets mest utsatta. Men därifrån till Magdalena Anderssons illröda programförklaring är steget inte bara långt, det är oerhört långt.

Frågan är om en majoritet av svenskarna är beredda att överge den valfrihet och den mångfald som bland annat friskolereformen och vårdvalet inneburit. Och visst är det märkligt att Socialdemokraterna helt tycks ha glömt att det är marknadsekonomin, inte folkhemsbygget och staten, som gjort Sverige till ett av världens rikaste länder, ett land med en generell levnadsstandard i världsklass.

Om Socialdemokraterna ensamma får bestämma är valfriheten onekligen hotad. Samtidigt finns det en valfrihet som inget parti rår på. Det är valfriheten med valsedlarna i hand i september nästa år.

Att Magdalena Andersson tycks ha hittat en ny vision för Socialdemokraterna, en illröd sådan, ger väljarna möjlighet att påverka vilken riktning Sverige ska ta. Det finns två tydliga alternativ.

Säkerligen har Magdalena Andersson stärkt sin ställning internt i partiet, om hon gjort det i väljaropinionen lär de kommande mätningarna ge svar på.

Hur som helst. Magdalena Andersson har många utmaningar som partiordförande. Först väntar en snårig budgetprocess där hela regeringsfrågan hänger i luften. Sedan ska hon ska försöka ena och leda ett parti med interna splittringar och en lång tid av vikande opinionsstöd. Frågan är vilket som blir svårast.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa