Ja, må den leva, den kvinnliga rösträtten

Om hundra år funderar kanske våra barnbarn på varför det tog så lång tid för Sverige att få sin första kvinnliga regeringschef.

Krönika 11 september 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Mycket är värt att fira.

I år är det till exempel 100 år sedan kvinnor i Sverige för första gången fick rösta i val till riksdagen.

Det är värt att fira: Hurra, hurra, hurra.

Samtidigt är det en viktig historisk händelse som tål att reflektera över nu när talibanerna i Afghanistan ännu en gång verkar vilja föra tillbaka kvinnors självklara rättigheter till ett primitivt medeltida tankegods.

Rösträtten kan aldrig tas för given.

Det kan därför vara klokt att då och då – som när den kvinnliga rösträtten firar hundraårsjubileum – påminna sig själv om att allmän rösträtt, som en del av den svenska demokratin, inte vanns utan kamp.

Demokratin kan aldrig tas för given – den heller.

Visserligen står dagens demokrati på stabil grund med starkt stöd i befolkningen, förhållandevis högt valdeltagande och välfungerande rättssäkra institutioner. Samtidigt som utvecklingen i andra länder, till exempel Polen och Ungern, borde mana till eftertanke.

När fem kvinnor tog plats i riksdagen hösten 1921 var det stor sak. Konstnären Sven Ljungberg har i ett träsnitt från 1970 förevigat den historiska händelsen. Fem kvinnor, elegant klädda i päls och hatt, och med ett ansiktsuttryck och en kroppshållning som vittnar om en bestämd självsäkerhet, skrider i samlad trupp uppför en trappa.

Vi får backa bandet till slutet av 1800-talet, början av 1900-talet för att hitta rötterna till kampen för kvinnlig rösträtt.

Debattens vågor gick höga. Inte kunde väl … Motståndarna hävdade till exempel att om en kvinna lämnar hemmet för att gå och rösta lämnar hon också de hushålleliga plikterna och barnen åt sitt öde. Och så fick det ju inte gå till, fanns det de som tyckte.

Ärmar kavlades upp. Mellan 1913 och 1914 samlades 350 000 namnunderskrifter in med krav på kvinnlig rösträtt. En logistisk bedrift i tider när tåg, telegraf och telefon var nymodigheter, främst ämnade adel, präster och borgare, men knappast bönder.

Underskrifterna lämnades in till riksdagen.

Bland alla kvinnor är det i det här sammanhanget lätt att glömma bort en man: liberalen Karl Staaf. Det var hans andra regering som kom att lägga fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval.

Propositionen räknas som början på slutet på kampen för den kvinnliga rösträtten. En kamp som en gång för alla avslutades vintern 1921. Då röstades grundlagsändringen igenom för andra gången, med att val emellan, som grundlagsändringar ska göras.

Svenska kvinnor hade vunnit rösträtten, som de fick tillfälle att utnyttja redan hösten samma år.

De fem historiska kvinnorna som tog plats i riksdagen 1921 var: Kerstin Hesselgren (Liberala samlingspartiet), Elisabeth Tamm (Frisinnade landsföreningen), Nelly Thüring (Socialdemokraterna), Bertha Wellin (Moderaterna) och Agda Östlund (Socialdemokraterna).

Det är klokt att med jämna mellanrum påminna oss själva om dessa pionjärers gärning. Inte minst i tider när vi närmar oss val.

Om lite mer än en vecka, söndagen den 19 september, är det val i Svenska kyrkan. Alla medlemmar folkbokförda i Sverige, som är 16 år och äldre kan rösta om hur de vill att kyrkan ska styras. Förra kyrkovalet var valdeltagandet knappt 20 procent. Det var ändå det högsta valdeltagandet sedan 1934. Förmodligen på grund av att Sverigedemokraterna storsatsade.

Förenklat var ökat eller minskat SD-inflytande en huvudfråga för många.

Det här kyrkovalet har Alternativ för Sverige övertagit den roll som Sverigedemokraterna innehade i förra valet. Ett nationalistiskt parti, högerextremt och högerpopulistiskt som hoppas på det stora politiska genombrottet. Må så icke ske.

Lägg därtill att det just i dag (lördagen den 11 september) på dagen är ett år kvar till valet. Självklart under förutsättning att Stefan Löfven och hans socialdemokrater vinner riksdagens stöd för den valårsbudget som han kommer att lägga fram senare i höst.

Om de fem historiska kvinnorna, som var först med att ta plats i riksdagen, kunde blicka in i framtiden, vad hade de då kunnat se?

Jo, att det skulle ta ytterligare 26 år innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd – Karin Koch (S) var konsultativt statsråd 1947–1948 och folkhushållningsminister 1948–1949 – och ytterligare 73 år innan könsfördelningen i riksdagen blev någorlunda jämn.

Mycket har hunnits med på 100 år, samhället har blivit bättre, mera jämställt. Men det eviga arbetet med att värna demokratin och verka för ett mer jämställt samhälle behöver fortsätta, intensifieras.

Om ytterligare hundra år kanske våra barnbarn sitter och funderar på varför det tog så lång tid för Sverige att få sin första kvinnliga statsminister och regeringschef.


Ämnen du kan följa