Så kan Skellefteå bli 69 miljoner rikare

En större andel av de värden som vindkraften, skogen och mineralerna genererar måste få stanna lokalt och regionalt.

Ledare 7 maj 2020 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Malmen i berget, energin i älven och massan i skogen byggde Sverige starkt.

Och fortsätter bygga Sverige starkt.

Skogsbruk, gruvor och energiproduktion skapar stora värden. Det direkta bidraget till svensk ekonomi (BNP) landar på 207 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär en tredjedel av hela tillverkningsindustrin. De bygder där naturresurserna finns borde blomstra, eller hur?

Men det gör de inte. I takt med effektiviseringar har jobben blivit färre. De lokala skatteintäkterna har minskat.

Riksorganisationen Hela Sverige ska leva har i rapporten ”Naturresurser i hela landet” undersökt hur vattenkraft, vindkraft, gruvnäring och skogsnäring beskattas – och vilka värden som genereras. Det är en dyster bild som målas upp. Den typiska bilden av en kommun som domineras av råvaruutvinning är minskande befolkning och dålig ekonomi.

Men så hade det inte behövt vara. Eller som Staffan Nilsson, en av två ordförande för Hela Sverige ska leva, konstaterar i ett pressmeddelande: ”Det syns tydligt att andra länder sätter ett annat värde på naturresurserna och på att ge tillbaka till den bygd där de finns. Norge är det mest slående exemplet där kommunerna med vattenkraft får mångmiljonbelopp tillbaka till bygden.”

Ju mer pengar som stannar kvar i/betalas tillbaka till de bygder där naturresurserna finns desto större lokal/regional handlingsfrihet.

Norge brukar ofta framhållas som lands- och glesbygdskommunernas förlovade land. Att de kommuner och fylken (= regioner) som levererar vattenkraft ska få behålla en del av de värden som genereras är en självklarhet hos grannarna i väster. Närmare sex miljarder norska kronor stannar lokalt och medverkar till utveckling och satsningar på vård, skola och omsorg.

Återbäringen (eller rättare sagt bristen på densamma) till svenska vattenkraftskommuner har i mångt och mycket blivit själva sinnebilden för statens bildliga rovdrift på Norrlands rikedomar. Skillnaderna mellan Sverige och Norge är stora. I vårt västra grannland ger en kombination av olika system stora intäkter till de berörda kommunerna.

Lek med tanken att den norska modellen överförs på svenska förhållanden. Då skulle Arjeplog få 12,2 miljoner kronor, Arvidsjaur 25,3, Malå 24,3, Norsjö 25,7, Robertsfors en miljon och Skellefteå 69 miljoner i årlig återbäring.

Även om det finns betydande skillnader mellan vattenkraft, vindkraft, gruvnäring och skogsnäring så finns det också gemensamma nämnare. En är att det sedan 1970-talet skett en kraftig ökning i uttaget av naturresurser samtidigt som jobben blivit färre. En annan är att besluten över verksamheten ofta tas på betryggande avstånd från de orter där naturresurserna finns och utvinns. En tredje är beskattningen av naturresurserna i kombination med en obetydlig återbäring till de råvarurika trakterna.

Sverige är på väg att ställa om. Fossila bränslen ut, förnybara bränslen in. Batterifabrikerna behöver stora mängder av en rad olika metaller, skogsråvara kan användas till mycket, bland annat fordonsbränsle, och vindkraftparkerna växer upp ur jorden. Som svampar.

Det borde tala för bättre och ljusare tider för de kommuner som är rika på naturresurser. Men då måste de värden som vindkraften, skogen och mineralerna genererar få stanna lokalt och regionalt. Alternativet är en ännu större centralisering av den ekonomiska och demokratiska makten.

Och då kan inte hela Sverige leva.


Ämnen du kan följa