Tolv nationer var med i den första upplagan av innebandy-VM och många nationer deltog för första gången i ett mästerskap. Turneringen var oerhört viktig för den fortsatta internationella utvecklingen. Det blev också första och sista gången i ett VM där alla nationer som ville fick vara med.
Länderna delades upp i två grupper i VM 1996. Den regerande Europamästaren Finland spelade i Uppsala. Hemmanationen Sverige gjorde Skellefteå till sitt hem för en vecka.
Japan anslöt
Detta var det inte första gången som ett svenskt landslag i innebandy spelade om en internationell titel. Redan 1994 vann Sverige EM-finalen över Finland i Helsingfors. Året efter tog finländarna revansch i Zürich efter en rafflande straffläggning.
1995 deltog även Japan och då ändrades turneringens namn till Öppna EM. Innebandyn var inte längre en europeisk uppgörelse och i nästa mästerskap 1996 var de alltså en VM-titel som det tävlades om.
Martins genombrott
Intresset för den första VM-turneringen var stort, åtminstone lokalt och nationellt. Det var biljettrusch inför Sveriges fem VM-matcher i Skellefteå och Norransporten öste på en med 12-sidig VM-bilaga dagarna innan premiären.
Sverige var storfavorit till att vinna VM och gruppspelet gick också på räls. De fem gruppmatcherna mot Norge, Estland, Schweiz, Lettland och Danmark vann Sverige med målskillnaden 65–3, vilket vittnar om att det inte var särskilt spännande.
Sveriges andremålvakt Mikael Enkvist spelade matcherna mot Estland och Danmark, men det tog mer än fyra perioder innan han fick rädda sitt första skott.
På förhand var Schweiz det enda potentiella hotet i gruppspelet, men i den VM-matchen klev det svenska landslaget ut och bjöd på en enorm innebandypropaganda när man vann med hela 9–0 och förvandlade världstrean till statister i den tredje perioden. Den då 20-årige Martin Olofsson, från Örnsköldsvik, fick här sitt internationella genombrott. Efter att ha börjat på bänken i öppningsmatchen mot Norge klev Martin sedan in och var den allra största VM-stjärnan i det svenska laget.
Surt för Alex
Några spelare från Skellefteå fick inte plats i den svenska VM-truppen 1996 trots att Guldstaden tillhörde topplagen i svensk innebandy under flera år under 1990-talet. Närmast en plats var forwarden Magnus Pettersson, som var uttagen som en av fyra reserver. Backen Magnus Lindfors var med i EM-laget 1995, men en knäskada spolierade hans chanser VM-året 1996.
I Schweiz lag fanns i alla fall en spelare från Guldstaden. Alex Matt, som flyttat till Skellefteå för att utvecklas som spelare, var ordinarie i det schweiziska landslaget. Däremot var Alex inte särskilt glad efter 0–9 mot Sverige.
– Jag förstår att Sverige känner sig som världsmästare när de vinner med 9–0. Men siffrorna speglade inte matchen, sa Alex till Norran efter matchen.
Extra surt för Schweiz var att man sedan förlorade kampen om andraplatsen mot Norge, då man åkte ut på sämre målskillnad och därmed missade semifinal.
Wennmans sågning
Expressens krönikör Mats Olsson var på plats och såg flera av Sveriges VM-matcher i Skellefteå. En sak som fascinerade Olsson var att presskonferenserna hölls i Guldstadens boxningslokal nere i Eddahallens katakomber – det var en miljö han uppenbarligen trivdes i.
Aftonbladets krönikör Peter Wennman såg ingen VM-match på plats, men han skrev den krönika som blev mest omtalad under hela turneringen. Under rubriken ”Ni förtjänar inte ett VM, töntar” sågade han innebandy som sport. Wennman kallade innebandyspelarna för plastnissar utan stolthet och hela VM-turneringen beskrev han som ett uppsamlingsheat för förlorare.
Tackade publiken
I sista gruppmatchen vann Sverige över Danmark med 12–0. Förbundskapten för det danska laget var Urban Karlsson, numera tränare i SSL-laget Dalen.
Notabelt var att Danmarks landslag förlorade en testmatch mot division II-laget Skellefteå IBK med 4–1 ett par dagar innan VM startade. Per-Erik Holmberg blev tremålsskytt i IBK i denna match.
Danmark slutade fyra i gruppspelet efter att ha vunnit mot Estland och Lettland. För Sverige väntade avresa mot Stockholm efter den sista gruppmatchen, då finalspelet avgjordes i Globen.
Mikael Ekelund, backklippa från NB 87, lämnade Eddahallen sist av alla i det svenska laget.
– Jag vill tacka för fem trevliga dagar! Vi har haft en härlig publik i Eddahallen och hela gänget har trivts utmärkt i Skellefteå. Det var inte fel att lägga gruppspelet här uppe, sade Ekelund till Norran.
Tårar
I slutspelet i Globen fortsatte det svenska segertåget. 13–0 i semifinalen mot Tjeckien och 5–0 i finalen mot Finland. Mer än en miljon svenskar såg finalmatchen på tv och de fick se den svenske coachen Krister ”Kigge” Ahlqvist gråta av glädje.
15 106 åskådare bevittnade finalen på plats. Bara Bruce Springsteen och Påven hade tidigare dragit mer publik till Globen. Den växande innebandyvärlden hade fått en magnifik start på vad som skulle bli en stolt VM-tradition.