Jag pratade med Erik Forssell för någon vecka sedan och föreslog att han skulle se om SM-finalerna mot Luleå för några år sedan.
Då klev ”Forre” fram i nästan varje match och visade sin skicklighet framför mål. ”Forre” sa att han gillar bättre att leva i nuet. Och det var precis vad han gjorde.
Det kändes verkligen som att taket lyfte, åtminstone någon centimeter, när målet kom efter 7.44 i fjärde perioden.
Jag måste också berömma Sebastian Aho, den unge backen. Han slog den där så perfekta passningen efter isen som är så lätt att styra in. Det är också känsla för de små detaljerna som avgör en sådan här match.
När Jimmie Ericsson var och klappade igång ståplatspubliken när ismaskinen kom in efter tredje perioden på isen kändes det som att han var riktigt tänd.
Han kanske rent av var lite övertänd. För efter 29 sekunder åkte han på två plus två minuter för en hög klubba.
Växjö pressade intensivt hela det numerära överläget. AIK som hade långt till det egna avbytarbåset fick verkligen kämpa som djur. Och klarade även av den låååånga utvisningen.
Det kändes som att när AIK klarade det så blev det precis det lyft som AIK behövde i sudden death. Och tänk så rätt jag fick.
Egentligen finns det inte ord för det som hände i den här semifinalserien.
Först kvitterar Växjö med en sekund kvar i match sex. Sedan kvitterar de med 36 sekunder kvar i match sju.
Det kände nästan som att AIK var lite skärrade de två sista minuterna sedan Växjö plockat ut Stefan Steen.
Men om det var Växjö som haft taktpinnen i semifinal sex så var det AIK som hade den i semifinal sju.
En spelare som Mattias Ritola klev verkligen fram i den här matchen. Oj, vilken fighter den killen är.
Jag måste också berömma det defensiva arbetet överlag. Backar som Fredrik Lindgren och Anton Lindholm var bara så säkra i försvarszon och tog varje tillfälle i akt att visa att här i vår hemmaborg är det vi som bestämmer.
Jag måste ändå berömma Växjö mitt i detta jubel som det är här i Skellefteå Kraft Arena när jag skriver det här. Det är nästan så att jag inte hör mina egna tankar när hela ståplatspubliken är kvar och hyllar sina hjältar.
Växjö har varit uträknade, det har fått sin förstemålvakt skadad, men de har aldrig gett upp. Det är sådant som de ska ha all credit för.
Nu väntar Frölunda i en drömfinal mellan seriesegraren och serietvåan. Det kan bli hur roligt som helst spelmässigt. Två riktigt offensiva lag som verkligen vill göra mål.
Det kommer att bli en fartfest som svensk hockey inte sett maken till, ja, ska vi dra till med 1978 då AIK vann sitt första guld i Scandinavium.
