Arkivbild: ULF JOHANSSON GRATTIS! Mikael Aho, Thomas Marklund och Calle Skogqvist gratulerar Olof Lindfors efter ett avgörande moment under säsongen 1992.
Sexton år har gått sedan senaste guldet och visst har glansen flagnat. Idag saknas seriespelande lag i Skellefteå.
Att ens få ihop fullt lag är omöjligt.
– Annat var det på min tid. Vi hade junior-, reserv- och A-lag. Och vi hade förbaskat kul! meddelar Olof.
Han har kvar alla guldplaketter från segrarna. Sju vann han. 1998 hade Olof slutat.
– Robin, grabben, hade anlänt och det var dags att välja andra vägar i livet, säger Olof.
För ledaren Ulf Steinvall, som aldrig var aktiv, bosatt i Kristianstad sedan 2002, är fortfarande baseboll, nästan, bäst i livet. Han har tillhört svenska basebollstyrelsen i tjugo år, fram till 2012, bland annat som vice ordförande.
Nu koncentrerar sig Ulf på landslaget och är ordförande i valberedningen.
Fullt upp!
– Kan man säga. Senast två och en halv vecka med landslaget i Tyskland. Underbart, konstaterar Ulf.
Jodå, han är son till AIK:s legendariske ishockeyspeaker Einar Steinvall, numera avliden. Ulf skötte ljud, ljus och line up i AIK:s elitseriematcher på 80-talet.
Sedan tog basebollen över.
Ulf var spindeln i basebollgänget. Fanns med på alla plan: värvade svenska och utländska spelare, fixade pengar, ordnade käk, låg på kommunala beslutsfattare – ja, vad gjorde han inte?
– Vi startade med att vinna junior-SM fem år i följd. Sedan raggade vi ihop äss som Johan Hasselström, han finns fortfarande kvar i stan, Rickard Reimer, med flera, meddelar Ulf.
Basebollklubben hade också tur utanför planen, fick bra publicitet. Ishockeyn var på dekis, allsvenskan, basketgänget åkte ur högsta serien, liksom volleyboll- och handbollsdamerna, och innebandyn hade inte fått fart.
– Lägg därtill att din arbetskompis på Norran, Thomas Hedlund, hade hjärta för baseboll efter ett EM-slutspel i Paris. Sen dess var Thomas såld på baseboll och skrev så ögonen blödde. Härligt!
Olof Lindfors tillhörde de unga talangfulla när basebollen kom till stan på 70-talet. Som 15-åring debuterade han i A-laget på planen vid Klövervägen på Medlefors.
Kusinen Hans Gustafsson tillhörde de första entusiasterna och hans brorsa Per sålde första basebollhandsken till Olof.
– Tio spänn gav jag. Då var det bara att satsa! säger Olof.
När amerikanska ässen John Leavitt, senare ikonen John Tourville, värvades fick basebollen riktig fart.
Hur många landskamper Olof gjorde vet han inte. Men det började illa.
– Juniorlandslaget på 80-talet, jag skulle debutera. Var har du passet? undrade ledarna. Jag hade inget, vi var ju i Sverige! Jag fick inte spela! Men till nästa match hade jag raggat fram ett SJ-kort, och då var det fritt fram …
I sju år, 88-95, var Olof given i A-landslaget. Fyra europamästerskap spelade han och tog ett brons (Stockholm 1993).
Samtidigt var Olof talangfull ishockeyspelare och testades i två försäsongsmatcher med AIK under Tommy Anderssons ledning i mitten av 80-talet. Säsongen efter kom tränaren Christer Abrahamsson, men då bröt Olof lårbenet. Han avslutade ishockeykarriären i CRIF och Lejon.
Ofta åkte basebollgänget iväg på fredagar. Spelarpappan Yngve Jakobsson, som hade sönerna Kjell och Lars i laget, körde alltid spelarbussen.
Och mamma Irma hade säkert ordnat mackor åt hela laget …
– Vi hade det underbart; perfekt buss, video, kortspel, mackor. Ingenting fattades. Och ibland åkte vi flyg också. Hur Steinvall fick ekonomin att gå ihop vet jag bara inte, säger Olof.
Intresset växte. 400-450 åskådare var mycket i baseboll-Sverige. Servicen var proffsig. Förfriskningar fanns att köpa kring planen.
– Att vara landslagsman betydde ingenting då helgens lag togs ut. De bästa för dagen fick spela. Gamla meriter gällde aldrig. Då skärpte sig alla, säger Olof.
Fem dagar i veckan tränade de. På helgerna väntade som regel två matcher.
– Alla spelare gick all in. Vi hade fantastisk träningsnärvaro. Vi tränade mest i Sverige, säger Ulf.
Och ingen hade betalt? Inte ens importerna?
– Stämmer!
I alla SM-finaler besegrades Leksand.
– Vi hade otroligt självförtroende och uppfattades kanske som kaxiga. Men det var vi inte. Däremot visste vi vad vi kunde. Vi hade proffsig inställning på planen och utanför, påpekar Ulf.
Vad gjorde Olof Lindfors så bra?
– Enorm talang, snabb, bra arm, kunde läsa bollen. Undantagsspelare, helt enkelt.
Om Skellefteå klarat sig utan utländska importer?
Ganska säkert.
– Glöm inte påpeka att guldet 1998 togs utan utlänningar, säger Ulf Steinvall.
Vilket härmed varder gjort.
BO FUHRMAN
(fotobyline finns på gubben!)
Arkivbild: CAMILLA ÖJHAMMAR BRÄND! Owe Johansson är snabbare än en motståndare.
Arkivbild: LEIF ANDERSSON POÄNG! Skellefteås Mikael Nilsson jublar efter en avgörande poäng. Lagkamraten Kirk Fabrizio verkar inte lika glad …
GULDLAGET 1994. Övre raden från vänster Anders Hedström, Ove Johansson, Jonas Brännström, Kjell Jacobsson, Johan Hasselström, Olov Söderström, Daniel Jonsson, Rickard Reimer, Johan Söderström, Mark Randall, Ulf Steinvall, Petter Lundberg, Petter Vesterlund och Olof Lindfors. Främre: Thomas Eriksson, Johnny Tellström, Jon Zimmerman, Greger Löfbom, Lars Jacobsson och Calle Skogqvist.
FÖRSTA GULDGÄNGET. Tio år senare. Bakre raden fr v Tomas Marklund, Johan Hasselström, Pontus Johansson, Lars Jacobsson, Jerry Karlsson, Ulf Steinvall, Ove Johansson och Johan Söderström. Främre:Hans Gustafsson, Calle Skogqvist, Kjell Jacobsson, Jonny Tellström, Stefan Olofsson och Olof Lindfors.
Foto: SKELLEFTEÅ BASEBOLL
I BASEBOLLTJÄNST. Ulf Steinvall jobbar bland annat internationellt.
PAPPA I CENTRUM. Olof Lindfors, har sonen Robin, 19, och dottern Lisa, 17, aldrig sett i aktion på basebollplanen. Men han har säkert berättat om gulden …
JODÅ. Han är fortfarande i bra form, Olof Lindfors. Gissa vad mannen siktar på innan pensioneringen? Delta i styrkelyftstävling …
PAPPA I CENTRUM. Pappa Olof Lindfors, har dottern Lisa, 17, och sonen Robin, 19, aldrig sett i aktion på basebollplanen. Men han har säkert berättat om gulden …