rl-rio

Rio 2 – prövar vingarna i Amazonas

Betyg:

Svenska röster: Ola Forssmed, Dogge Doggelito med flera.
Regi: Carlos Saldanha.

Blu är den charmiga men lite klantiga papegojan som första gången fanns med i ”Rio”.

Nu är han tillbaka och har dessutom med sig hela familjen. Jewel är hans fru och de har tre busiga ungar som gärna vill testa sina vingar i vådliga äventyr påhejade av sin kloka mamma.

Så resan går från Rio de Janeiro till Amazonas djungler där det inte längre går att leva som människor – även om du är en klok papegoja.

 

Det här är en film med både äventyr och skratt. Dessutom finns det en inneboende sensmoral som känns alldeles rätt.

Nämligen att människans rovdrift av regnskogarna hotar allt levande liv.

För även om Nigel, den så bittre kakaduan återigen finns med, så är han inte den värsta fienden. Han blir istället den som barnen skrattar mest åt.

Hotet är istället en mänsklig exploatör som vill skövla allt i sin väg för kortsiktiga ekonomiska vinster.

 

Men ändå är det humorn som dominerar. Blu får dessutom visa att han inte bara kan dratta på sin fjäderskrudna stjärt.

Han kan dessutom anpassa sig till ett liv naturen även om han hellre vill grädda pannkakor i stan än leta mat i djungeln.

Det finns dessutom snälla människor. Linda, Blus tidigare matte, är en sådan. En modig tjej som alltid är beredd att ställa upp för miljön och sina vänner i djurvärlden.

 

Animeringen är dessutom väldigt proffsig. Första bilderna i filmen känns i och för sig som ett gigantiskt vykort för att förlägga semestern till Rio och Brasilien.

Men jag kanske bara tänker så för att jag inte varit där någon gång.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Lördag 12 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-non-stop

Non-Stop

Betyg:

Skådespelare: Liam Neeson, Julianne Moore, Scoot McNairy med flera.
Regi: Jaume Collet-Serra.

Bill Marks ska ut och flyga från New York till London. Han verkar omåttligt nervös. Svetten lackar, han försöker dessutom boka om sin hemresa så snabbt som möjligt.

Det är inledningen till ”Non-Stop” en film som till största delen utspelar sig på ett flygplan.

 

Det visar sig dessutom att den så flygrädde Bill Marks dessutom är säkerhetsansvarig på planet.

Och ganska snart efter start visar det sig att det finns en terrorist ombord.

Det är med andra ord en handling som vi sett många gånger förr. Klaustrofobin över att sitta instängd i ett plan som kanske är på väg att försvinna från radarn.

 

Det känns inte direkt som att den här tillför något nytt i genren. Även om det finns en del överraskande sekvenser i filmen.

Inte minst vem som är vän eller fiende i det fullsatta planet. Och att det egentligen handlar om en gigantisk fälla för att sätta dit Bill Marks.

Samtidigt blir känslan av att ha sett allt förr väldigt närvarande.

Det är helt enkelt ett manus som skrivits utifrån många, många förlagor.

Dessutom blir det väldigt känslosamt – allt för att locka fram tårar hos oss biobesökare.

 

Liam Neeson är i och för sig en skådespelare som jag alltid gillat.

Han passar bra in i rollen som desillusionerad säkerhetsvakt som tvingats sluta vid polisen.

Men även duktiga skådespelare behöver minnesvärda repliker för att lyckas.

Julianne Moore spelar en av passagerarna med ett lugn som imponerar.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Lördag 12 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-selfish-giant

The Selfish Giant

Skådespelare: Conner Chapman, Shaun Thomas, Sean Gilder med flera.
Regi: Clio Barnard

Det här baserar sig på en novell av Oscar Wilde om två pojkar som jobbar med att samla koppartråd åt en sophandlare.

Clio Barnard har nu överfört historien till nutid och det har blivit ett dokument som griper tag i hjärtat på ett sätt som framkallar en oerhörd smärta.

En skildring som får oss att förstå att barn måste få vara barn. Och att vi vuxna måste inse det.

 

I centrum står de två pojkarna Arbor och Swifty. Arbor är den företagsamme av de båda. På sätt och vis en entreprenör som inte alls passar in i skolsystemet.

Han är bråkig, han är uppkäftig och samtidigt handlar hans sociala liv mer om att hjälpa sin knarkande bror och sin ensamstående mamma med det ekonomiska, än att lära sig saker i skolan.

Så han börjar samla in skrot och sälja det till en företagare som inte drar sig för att utnyttja pojkens utsatthet.

 

Arbors enda vän är Swift, en betydligt vekare pojke. Även han har trassliga hemförhållanden med en despotisk far och massor av syskon.

Swifts stora intresse i livet är hästar, och han tar också varje chans att umgås med sina fyrfota vänner.

Fast jakten på pengar leder pojkarna mot allt farligare vägar och det känns ganska snart att det inte kommer att sluta bra.

 

Det här är ett socialt drama av samma klass som de Ken Loach brukar skapa. Det bästa beröm jag kan tänka mig i den här genren.

Conner Chapman som spelar Arbor har en närvaro som känns så naturlig. Samtidigt som problemen kring honom lyser igenom så känner jag att det är så orättvist att han inte kan få det vuxenstöd som han så väl förtjänar.

Orkar du med en allvarlig tankeställare om livets orättvisor är det här ett bra val. Själv känner jag mig mest bedrövad av att barns liv kan vara så eländiga. Men den känslan kan också vara nyttig.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Lördag 12 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
jaktenp

Jakten på Kapten Klänning

Jonas Trolle (Förlag: Leopard)

En gång åt jag lunch med ­Göran Lindberg. Campus i Skellefteå, ­Göran, fotografen och jag och ­några kvinnor beundrande betraktade länspolismästaren i Uppsala som just ­pratat jämlikhet – naturligtvis, för det var det enda han tycktes bry sig om, vilket retade poliserna i Uppland. Därav ­öknamnet: Kapten Klänning.

Göran var en trevlig karl vars enda suspekta drag var att han drack fem ­liter mjölk om dagen.

Trodde jag, alltså.

För sedermera uppdagades det ju att han hade långt värre laster. Tillsammans med en grupp andra män ägnade han sig åt våldsamt, rent av sadistiskt, sex med unga inhyrda kvinnor och just när han skulle besöka en 14-åring i Dalarna greps han.

Om turerna inför och kring ­detta berättar spaningsledaren ­Jonas ­Trolle, själv elev på ­Polishögskolan ­under Göran Lindbergs tid som rektor där, i ”Jakten på Kapten Klänning”. Här blandas berättelser på ­flera plan: det handlar om initial misstro (”en länspolismästare?!”), extraordinärt hysch-pysch och ofantliga mängder bilåkande ­under spaningen på den besatte Lindberg som färdades land och rike runt ­mellan sexmöten, men också om hur ­Jonas Trolle själv påverkas av att konfronteras med så mycket sexgarnerad ondska, samtidigt som hans gravida hustru ligger hemma och hoppas att det här barnet, till skillnad från det förra, ska överleva. Och just det är ett perspektiv som inte gör hans bok mindre läsvärd.

OLLE LUNDQVIST

Publicerad Torsdag 10 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
jakthundarna

Jakthundarna

Jørn Lier Horst (översättning Per Olaisen) (Förlag: Lind & Co)

Nu har ännu en framgångsrik nordisk kriminalförfattare hittat till min bokhylla. Jørn Lier Horst är en lovande ny bekantskap och hans roman ”Jakthundarna” passar mig perfekt, en bra blandning av privatliv och spänning. Författaren arbetar fortfarande som utredare vid norska polisen och sägs i sitt yrke ha råkat ut för samma sak som huvudpersonen, William Wisting; att bli misstänkt för att ha placerat ut falska bevis för att skynda på en utredning.

Wisting stängs av från sitt arbete och använder tiden för att rentvå sitt rykte och spåra den som för många år sedan faktiskt handlade mot vedertagna regler. Han är en sympatisk person med en bra relation med sin dotter, Line. Detta är en välgörande och ovanlig relation i deckarsammanhang där familjebilden oftast är mer infekterad. Hon är en alldeles för orädd och mycket företagsam kriminalreporter med tveksamma arbetsmetoder.

Far och dotter jobbar på var sitt håll med helt olika våldsbrott som så småningom visar sig ha samband.

Handlingen skrider framåt i en behaglig lunk, när jag gör en paus längtar jag tillbaka till min fåtölj och den väntande ”Jakthundarna”.

Boken är Jørn Lier Horsts prisade åttonde roman, sedan denna har han skrivit ytterligare två.

INGER LUNDQVIST

Publicerad Torsdag 10 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
gkens-rop

Gökens rop

Robert Galbraith (översättning Charlotte Hjukström) (Förlag: Wahlström & Widstrand)

J.K Rawlings försök att ta ut svängarna och skriva för en vuxenpublik under pseudonymen Robert Galbraith fungerade inte alls. Hennes identitet läckte snabbt ut när ”Gökens rop” kom ut på engelska. Jag tillhör den ovanliga skaran som aldrig läst hennes fantasyromaner om Harry Potter så jag kunde ha trevligt med boken utan att behöva göra några jämförelser.

Den amputerade före detta militärpolisen Comorran Strike försöker livnära sig som privatdeckare i en sunkig lokal. Han har problem med sin protes, ekonomin och en rasande före detta sambo. Hans tillfälliga assistent, sekreteraren Robin Ellacott, visar sig vara en fullträff. Hon är smart, inkännande och arbetsam. När Comorran står på ruinens brant får han ett lönsamt uppdrag, att utreda ett förmodat självmord. Det är en supermodell som sägs ha kastat sig ut från en balkong.

Comorran är präglad av en uppväxt med en flummig mor som gärna deltog i husockupationer och vilda fester. Han är en udda figur i de kretsar han nu måste röra sig, bland modeskapare och nedlåtande välbärgade besserwissrar.

Det här är 498 sidor ren underhållning, ingen kvalitetslitteratur utan en humoristisk och smart bladvändare skriven med glimten i ögat. I England kommer nästa roman om Comorran Strike och hans eskapader ut i sommar. Den vill jag läsa!

INGER LUNDQVIST

Publicerad Torsdag 10 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
portico

The Mary Onettes

Portico (Labrador)

Betyg:

POP. Tidigare har The Mary Onettes varit ett band som hållit tillbaka med skivsläppen. En skiva var fjärde eller vartannat år är vad fansen fått hålla sig till godo med. Så desto trevligare är det att bandet, som släppte sin tredje fullängdare ”Hit the waves” förra året, är redan tillbaka med ett släpp. Denna gång med minialbumet ”Portico”. En skiva som fortsätter där förra skivan slutade med mycket fluff och desto mer synt. Samtidigt har bandet också gått tillbaka till sina rötter från de två tidigare släppen då melankolin är tillbaka och när det gäller just The Mary Onettes är det alltid ett säkert kort. Desto tristare är det att bandet fortfarande står och väger mellan det melankoliska och slätstrukna med jämna mellanrum. Vissa låtar kommer aldrig att fastna medan andra, som exempelvis inledningsspåret ”Silence is a gun”, är kusligt bra.

EMILIE SJÖLUND

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
off

Off!

Wasted years (Vice Records)

Betyg:

HARDCORE. Förra året blommade en infekterad strid ut mellan gitarristen Greg Ginn – grundare av legendariska hardcore-pionjärerna Black Flag samt ökänd bråkstake och surpuppa – och Black Flags forna medlemmar ut. Greg Ginn återförenade Black Flag med nya musiker samtidigt som några andra av bandets tidigare medlemmar bildade Flag för att också spela Black Flag-låtar. Snurrigt? Jo, tack. Och mitt i denna smet har Keith Morris – Black Flags första sångare, senare i Circle Jerks och nu också i Flag – spelat in ett tredje album med sitt band Off!.

”Wasted years” låter som väntat som en ganska exakt blandning av tidigare nämnda Black Flag och Circle Jerks. Keith Morris gormar inlevelsefullt om det amerikanska samhället och om de vardagsproblem man kan tänka sig att en 58-åring som dricker lite för mycket har. Allt över simpla men sylvassa riff och frenetiskt trumspel. Detta är hardcore för dem som gillar hardcore. Men det som imponerar mest är egentligen inte hur det låter utan hur otroligt mycket energi som verkar finnas kvar i Off! trots att hög ålder och rättegångar borde tagit ut sin rätt.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
blacklabelcatacombscover

Black Label Society

Catacombs of the black vatican (Mascot music­ productions)

Betyg:

HÅRDROCK. Hårdhudade gitarristen Zakk Wylde stormade in på hårdrocksscenen i slutet av 1980-talet som gitarrist i Ozzy Osbournes soloband. Med det egna solobandet Black Label Society har han nu nått fram till album nummer nio. ”Catacombs of the black vatican” bjuder inte på några större överraskningar utan fortsätter med samma hårda rock som tidigare. Det låter som en blandning mellan tidiga Black Sabbath och Ozzy Osbourne soloplattor med några lättare ballader som utfyllnad. Något som dock aldrig slutar förvåna är hur Zakk Wylde stundvis sjunger väldigt likt tidigare nämnda Ozzy Osbourne. För den som är sugen på riff, solon och musiker som ser ut att vara hämtade från ett kriminellt motorcyklistgäng rekommenderas ”Catacombs of the black vatican”.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
jutbring

Per Störby Jutbring

Dance of the Diaper Fairy (Hoob Records (Border))

Betyg:

JAZZ. Det här har jag hört förut. Det var första tanken som flög genom huvudet när Per Störby Jutbrings cd ”Dance of the Diaper Fairy” åkte in i skivspelaren. Namnen dök upp ett efter ett: Philip Glass, Arvo Pärt, Michael Nyman (han som skrivit filmmusiken till många av Peter Greenaways filmer och Jane Campions ”Pianot”) och Penguin Café Orchestra. Du som kan din minimalism och brittisk rockhistoria (av det mer obskyra slaget) borde kunna bilda dig en ganska bra uppfattning om hur det låter. Per Störby Jutbring är ett namn som brukar dyka upp här och där, han har rest världen runt med sitt band New Tide Orquestra, medverkat som kompositör, producent och musiker på ett 50-tal album och singlar, skrivit massor av film- och teatermusik, bland annat till ”Searching for Sugerman” och levererat pophits under pseudonymerna Pearl Fiction och Zeigeist. Men här bjuder han på vacker och lättlyssnad pianomusik, monoton och melankolisk, ibland förstärkt med violin och cello. Musik som är angenäm, vacker för stunden, men som i avsaknad av större originalitet inte gör något bestående intryck.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
weinberg

Mieczyslaw Weinberg: Sonat nr 3 op 126; Trio op 48; Sonatina op 46, Concertino op 42; Symfoni nr 10 op 98

Kremerata Baltica, Gidon Kremer, violin (ECM New Series (Naxos))

Betyg:

KLASSISKT. Den polsk-ryske kompositören Mieczyslaw Weinberg (1919–1996) levde ett helt liv i skuggan av Prokofjev och Sjostakovitj. Det är först på senare år som hans musik börjat spelas, och spelas in, på allvar. Weinberg föddes i Warszawa av judiska föräldrar, flydde till Sovjetunionen vid krigsutbrottet för att aldrig återvända. Stora delar av hans familj mördades under Förintelsen. Men livet i Sovjetunionen, i Minsk dit han flyttade, var inte enkelt, han gjorde sig ovän med regimen och det sägs att det endast var ett ingripande från Sjostakovitj som gjorde att han blev rehabiliterad i stället för arkebuserad. På den här dubbel-cd:n med Kremerata Baltica – under ledning av violinisten Gidon Kremer – finns tre kammarmusikverk och två orkesterverk. Vid sin död lämnade Weinberg en enorm produktion efter sig, och det är som Kremer antyder i texthäftet, att allt håller inte högsta kvalitet. Störst intryck gör hans tredje violinsonat, komponerad 1979, utmärkt spelad av Kremer, med både engagemang och intensitet. Weinberg är en kompositör som förtjänar det senkomna erkännande han aldrig fick under sin livstid.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-noah

Noah

Betyg:

Skådespelare: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Emma Watson med flera.
Regi: Darren Aronofsky.

Som liten gosse fick jag lära mig att gubben Noa var en hedersman. När jag ser Darren Aronofskys film om mannen som byggde arken och räddade jorden från undergång är jag inte lika säker.

Det här är förstås ett drama av bibliskt mått. För det handlar om tiden efter att Guds avbild fördrivits från paradiset och skapat kaos i världen.

Samtidigt är det lite fantasy-stämning över historien. Det är mörkt, det är sorgligt och det känns att våldet har tagit över. Noa får därför en kallelse från Gud och förstår tack vare sina drömmar att jorden kommer att bli översvämmad och att vattnet tar allt i sin väg.

 

Fast det finns kungar som vill fortsätta vara regenter och försöker ta över Noas livsverk med vapen i hand.

Fast den som förväntar sig action i stora mått kommer att bli besviken.

För det här är mycket djupare än så. Det handlar istället om de val som Noa tvingas ta. Och är hans livsverk verkligen att se till att människan överlever?

 

Jag känner ändå att Russel Crowe inte lyckas få fram de tvivel Noa måste ha känt. Han klampar mer omkring som en patriark som bestämmer över allt och alla.

Därför känns det skönt att Jennifer Connelly är desto bättre i rollen som Naameh, Noas hustru och moder till de tre pojkarna Ham, Shem och Japheth.

Hon lyckas förmedla de kval som drabbar en människa som står inför en katastrof som verkligen ger ordet dess rätta betydelse.

Emma Watson är också trovärdig som Ila, den flicka som Noas familj adopterar.

Jag känner också en djup övertygelse att meningen med den här filmen är att vi ska börja fundera över vad vi håller på att göra med vår kära jord i dagens samhälle. Har vi råd att låta girigheten förstöra för kommande generationer? Hur långt får miljöförstöringen pågå innan planeten själv säger nej?

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Torsdag 03 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-10000-timmar

10 000 timmar

Betyg:

Skådespelare: Peter Magnusson, Özz Nujen, Mathilda von Essen, Karin Lithman med flera.
Regi: Joachim Hedén.

Jag gillar verkligen fotboll. Och visst drömde jag om att bli fotbollsproffs som liten. Ändå tycker jag inte att Joachims Hedéns film ”10 000 timmar” är speciellt rolig.

Det handlar om en medelålders man, Eric, som vinner storvinsten på en skraplott. Hans fru Emma, tycker att de ska satsa på att dränera villan. Visserligen inte ett så där supersexigt val, men ändå verklighetsförankrat. Och det hade ju blivit pengar över till en del annat också om du vinner 25 000 kronor i månaden i fem år.

Men Eric vill annat, han vill satsa 10 000 timmar på att bli fotbollsproffs fastän han typ inte rört en boll på 20 år.

 

Visst är temat sympatiskt på sitt sätt. Det att förverkliga sina drömmar. Men samtidigt är det inte så där jättekul att se Peter Magnusson misslyckas – som han egentligen gör i alla sina filmer. Det är lite charmigt med att vara så där bortkommen men en man, eller för den delen kvinna, med ett så tydligt mål borde ha lite mer kurage i sitt uppträdande.

Och fotbollsscenerna känns så otroligt konstruerade.

Då är det faktiskt betydligt roligare att ta del av Özz Nujens rollfigur Bengtsson. Han är så himla optimistisk i sina tankar att jag nästan rycks med i hans coachande. För Bengtsson tänder så totalt på idén att han ständigt letar lösningar för att det ska gå vägen. Özz Nujen är riktigt rolig i både repliker och minspel.

 

Jag är också förtjust i Karin Lithman som spelar Erics fru. Hon visar betydligt mer känslor än sin ganska så träaktiga man. Lithman gör det dessutom med glimten i ögat.

Men det räcker ändå inte för att betyget ska bli högre än två. För på fotbollsspråk känns det som att förlora med 3–0 och inte ha ett skott på mål. Passningsspelet kuggar aldrig i mellan spelarna.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Torsdag 03 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
minnsmigsom

Minns mig som en ängel

Kristina Appelqvist (Förlag: Pirat)

I sin femte deckare med universitetsvärlden i Skövde som spelplan har Kristina Appelqvist en ny centralgestalt. ”Minns mig som en ängel” handlar om litteraturvetare och då främst forskaren Helena Waller. Hon lever under ständig press då hon vid sidan om jobbet har ett extraknäck som talskrivare och tar på sig både det ena och det andra, anonymt förstås.

Institutionen för litteraturvetenskap sjuder av avundsjuka, strebertag och storhetsvansinne där frågan är vem man kan lita på. Från den kretsen går kanaler till Svenska Akademien varifrån någon för egen vinning misstänks läcka uppgifter om vem som ska få Nobelpriset i litteratur.

En kvinnlig ung polis, en alert journalist och en kontaktsökande präst figurerar lyckligtvis också i historien, men huvuddelen handlar om flera mystiska mord och den ankdamm som ska utse ett eftertraktat litteraturpris.

Jag har tyckt om Kristina Appelqvist fyra tidigare romaner (finns som pocket) om universitetsrektorn Emma Lundgren. Men i ”Minns mig som en ängel” stör jag mig på att boken är stolpigt skriven med korta kapitel som utgår från olika personers perspektiv. Det blir hackigt, flytet saknas. Först mot slutet av storyn som faktiskt är rätt delikat tar det fart, men det känns som om vägen mot målet, den dramatiska upplösningen, varit tung.

INGER LUNDQVIST

Publicerad Torsdag 03 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
sista_brevet

Sista brevet från din älskade

Jojo Moyes (översättning Emö Malmberg) (Förlag: Printz)

Trehundra sidor i ”Sista brevet från din älskade” ägnar Jojo Moyes till att måla upp den tomhet och tristess som en lyxhustru upplever i 1960-talets London. Maken är frikostig men kylig och Jennifer vet att hennes plikt är att vara vacker och uppföra sig. Efter en bilolycka tappar hon minnet och förändras. Mysteriet tätnar när hon hittar undangömda brev och inser att hon varit älskad, men inte av sin nedlåtande man.

Där har ni bakgrunden till romanen som äntligen tar fart när handlingen övergår till nutid och journalisten Ellie, 32, olycklig även hon i en ständig väntan på att älskaren ska lämna fru och barn. Hon råkar komma över de kärleksbrev som en gång skrevs till Jennifer (se ovan) och vill spåra mottagaren för att göra en artikel om kärlek. Vi får följa henne på jobbet och privat i en ständig väntan på att den upptagne gifte mannen ska ha tid för henne.

Den som inte blir rörd över upplösningen finns nog inte. Från att ha varit en alltför långrandig skildring av Jennifers eländiga äktenskap blir detta en hejdundrande kärleksroman. Okay, lite förutsägbar är den kanske, men inte helt.

Alla som gillade Moyes ”Livet efter dig” kommer inte att tycka om den här boken. Men den tar sig, håll ut! Och bortse från de citerade små brev som dyker upp här och där och som inte har med handlingen att göra.

INGER LUNDQVIST

Publicerad Torsdag 03 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
en-lnnmrdare-tar-farvl

En lönnmördare tar farväl

Malcolm MacKay (översättning Gabriel Setterborg) (Förlag: Minotaur)

Allt fler verkar längta och allt färre verkar fasa, men att gå i pension är i vilket fall livsomvälvande. Och för somliga finns ingen längtan, bara fasa.

Fråga Frank MacLeod.

I ”En lönnmördare tar farväl” berättar Malcolm MacKay historien om Frank, 62, som återkommer till jobbet efter en längre tids sjukskrivning av ålderstypiska skäl. Höftoperation.

Tillbaka är även Calum MacLean, 29.

Båda är ”pistolmän”, anlitade av samma kriminella organisation i London, en som i hotade lägen sätter in spetskompetens. Och eftersom Frank är en legend får han romanens första uppdrag.

Det går inte bra. Han blir inte skjuten, men övermannad och tvingas larma efter hjälp. Calum får rycka in och två man blir prydligt likviderade. Nej, nej, inget personligt …

Förtroendet för Frank börjar svikta, en reträttväg erbjuds, men både Frank och hans boss vet att den bara är på låtsas.

För pistolmän hägrar ingen pension. För pistolmän tar yrkeslivet slut på brutalare vis och Frank må ha varit Calums idol, men någon måste göra jobbet.

Malcolm MacKay skriver i korta meningar och berättar en avskalad historia. Det är Frank och Calum, gammal och ung. Det är bra betalt, men torftiga liv där familj och kärlek inte passar in i en tillvaro som mest består av diskretion och väntan på en signal från bossen.

Det är snyggt berättat, men eftersom man tidigt anar slutet inte särskilt spännande och definitivt inte upplyftande.

OLLE LUNDQVIST

Publicerad Torsdag 03 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
sy3ad90c

Robert Wells till Robertsfors

Robert Wells trio kommer med föreställningen "A tribute to Charlie" till Robertsfors.

Föreställningen äger rum den 18 maj.

– Det är en dröm som gått i uppfyllelse att få arrangera en föreställning med Robert Wells i Robertsfors. säger Roger Holmberg, ordförande i Robertsfors Teater & Musik.

I föreställningen ”A Tribute to Charlie” med Robert Wells Trio hyllar Robert Wells – tillsammans med sin trio – sin stora mentor och kollega, pianolegenden Charlie Norman. De arbetade sida vid sida i över tio år med cd-utgivningar, turnéer och tv-framträdanden.

Biljettsläpp sker den 14 april.

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
hadal_zone_express

Märvel

Hadal Zone Express (Märvel & Killer Cobra Records)

Betyg:

ROCK. Linköpingsbandet Märvel startade när de tre bandmedlemmarna var utbytesstudenter i Colorado år 2002. Med maskerade superhjältealias har bandet fräst fram fartfylld rock ’n’ roll i samma skola som Kiss, Hellacopters och Turbonegro sedan dess. Fjärde given ”Hadal zone express” är mer av samma vara. Det tåg som pryder skivomslaget beskriver väl bandets musik. Pang på, rakt på sak, inget krångel. Men det betyder inte att det inte finns nyanser. Stundvis stryper Märvel bränsletillförseln och tar ned tempot, som i utsökta avslutningsspåret ”Forgettable”. I övrigt är det inledande ”Baptism”, ”Until the sun comes to wake” och singelspåret ”Remember” som höjer pulsen mest. Märvel kan nog hjälpa de som fortfarande sörjer Hellacopters tillbaka till ett värdigt liv.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
sabbath-assembly-quaternity-artwork

Sabbath Assembly

Quaternity (Svart Records)

Betyg:

OCKULT FOLKMUSIK. Det amerikanska bandet Sabbath Assembly är medlemmar i den religiösa kulten The process church of final judgement. Samma kult som massmördaren Charles Manson en gång i tiden tillhörde. I korthet är deras budskap att lycka och frihet nås genom likvärdigt dyrkande av både Gud och satan. Tro’t den som vill, men Sabbath Assembly tar det på största allvar. ”Quaternity” är bandets tredje album sedan starten 2009. Tyvärr är albumet bandets svagaste. I Synnerhet debuten ”Restored to one” med sin blandning av 1960-talspop och rock och religiös fanatism är ohyggligt mycket bättre än ”Quaternity”. Nu spelar bandet istället en slags platt folkmusik med gitarr och sång i centrum. Det är stundvis stämningsfullt, men i längden blir allt en smet av mässande och gitarrplinkande.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
landgren

Nils Landgren

Eternal Beauty (ACT (Naxos))

Betyg:

JAZZ. Det är skillnad på smörsångare och smörsångare. Det finns de som aldrig borde gått in i en skivstudio, första namnet som dyker upp är Julio Iglesias. Sedan finns det de som borde ha gjort det lite oftare, typ Dean Martin. Trombonisten och här (smör)sångaren Nils Landgren tillhör den senare kategorin. På nya cd:n Eternal Beauty blandar han och ger, det handlar om musik som på olika sätt speglar hans egen känslovärld. Samtidigt är det en hyllningsplatta till vännen och kollegan Esbjörn Svensson. Titelspåret, den oändligt vackra balladen Eternal Beauty, har pianisten Michael Wollny skrivit tillsammans med Esbjörns änka Eva Svensson (text). Flertalet som uppnått undertecknads ålder känner säkerligen igen Green Fields som Gunnar Wiklunds megahit Minns du den sommar. Men här finns också musik av James Taylor, Brenda Russel, George Harrison och många andra. Lisa Nilsson dyker upp på ett av spåren. Gillar du Nils Landgrens speciella sätt att sjunga på så är det här utan tvekan en platta för dig. Det är så där genomtrevligt som bara en cd med en riktigt bra smörsångare kan vara.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
norrbottem

Norrbotten NEO: New Sweden: Diptychon

Norrbotten NEO, Petter Sundkvist, dirigent (Studio Acusticum)

Betyg:

KLASSISKT. Nutida musik är sällan lättillgänglig. Bäst brukar den göra sig live. Norrbotten NEO har de senaste åren satsat på en årlig konsertproduktion med nutida svensk musik. De flesta verken är beställningsverk, skrivna direkt för Norrbotten NEO, mer eller mindre en nödvändighet med tanke på besättningen: flöjt, klarinett, slagverk, piano och stråktrio. Vill man så kan man kanske säga att deras nya cd ”New Sweden: Diptychon” är ”the best of” ovan nämnda konsertserie. Musik av André Chini, Madeleine Isaksson, Anders Eliasson, B Tommy Andersson, Pär Lindgren och Per Mårtensson. Det vill säga några av Sveriges mest inflytelserika och framgångsrika nutida tonsättare. Ett av verken sticker ut från den raffinerade (och avancerade) klangvärld som målas upp av Chini, Mårtensson och Isaksson, och det är B Tommy Anderssons ”The Secrets of Eros”, en meditation över Gustav Mahler, som ibland för tankarna i riktning mot den senare Bo Nilsson och hans melodiska skönhet. Och även om nutida musik sällan är lättillgängligt, så kan det vara exemplariskt spelad, som i fallet med Norrbotten NEO.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
url

Martina McBride

Everlasting (Kobalt Services)

ROCK/COUNTRY. Vad sägs om lite Aretha Franklin, Elvis Presley, Van Morrison och Otis Redding? Det låter som en minst sagt femstjärnig kompott där man knappt kan hitta kakan för alla russin. Men när Martina McBride får för sig att tolka ovanstående, samt en handfull andra, artisters verk blir plötsligt kakan förvandlad till en torr skorpa som borde kastats för länge sedan.

Det här är den flerfaldigt prisbelönta countrysångerskans tolfte album och om gudarna vill så försöker hon åtminstone inte tolka andras låtar på det trettonde. Elvis måste vända sig i graven när han hör hur slätstruken ”Suspicious mind” låter i den mest intetsägande av samtliga spår på skivan. Nej. Nej. Nej.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-dallas-

Dallas Buyers Club

Betyg:

Skådespelare: Matthew McConaughey, Jennifer Garner, Jared Leto med flera.
Regi: Jean-Marc Vallée

Ron Woodroof är en otroligt macho kille. En Texasbo som inte bara gillar tjurridning, han har dessutom värsta sortens homofobi – om någon ens nämner ordet bög i hans sällskap är han beredd att ta till nävarna.

Men ett liv med lösa förbindelser, alkohol och knark gör att han drabbas av det ofattbara. En läkarundersökning visar att han har utvecklat aids. En sjukdom som för 30 år sedan ansågs vara något som bara drabbade homosexuella män.

Det här är baserat på hans liv – och hans kamp för att förlänga livet för så många som möjligt.

 

Jag blir väldigt betryckt av hela historien. Att läkemedelsindustrin så häftigt bekämpade alternativa bromsmediciner. De fick dessutom hjälp av doktorer som såg det som ett sätt att tjäna stora pengar.

Nu var Ron Woodroof inte själv någon frälsare på det sättet. Han var en drabbad som sökte vård. En man som utifrån sin egen situation skapade ett sätt att hjälpa sig själv – och sedan överföra det till andra – mot hög ersättning.

Samtidigt känns det hur Ron Woodroof allt mer går från den krassa ekonomiska vinningen till att bli en barmhärtig samarit. En människa som strider för de utsatta.

 

Matthew McConaughey är väldigt duktig i huvudrollen. Han lyckas få fram både det burdusa och det omtänksamma.

Ändå är jag ändå mer imponerad av Jared Leto som spelar transvestiten Rayon. En kille som har så mycket kärlek i sig men som av omgivningens nedlåtande attityd hamnat i missbruk och själv också utvecklat aids.

Det är en person jag fäller tårar över, så missförstådd, så olycklig och till slut också så döende.

Så precis om den Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” är det här en film som utmanar fördomar och förändrar attityder.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Fredag 28 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-captain-america

Captain America: Return of the First Avenger

Betyg:

Skådespelare: Chris Evans, Scarlett Johansson, Robert Redford med flera.
Regi: Anthony och Joe Russo.

Captain America är en serietidningsfigur som inte är en riktig superhjälte, bara nästan. I första filmen fick vi se hur han skapades, nu är det dags att rädda den nutida världen från undergång.

Jag tycker faktiskt inte att historien är så dum. Det handlar om SHIELD, organisationen som bekämpar ondskan och är beredd att ta till alla knep för att lyckas.

Captain America, eller Steve Rogers som han egentligen heter, är en av organisationens agenter och filmen börjar med att stoppa några terrorister som ockuperat ett krigsskepp. Och vem är egentligen den mystiske Winter Soldier?

 

Snart visar det sig att det är mer komplicerat än så. I själva verket kan det finnas fiender i de egna leden. Det gäller bara att hitta dem.

Captain America har i alla en trogen vän i Natasha Romanoff alias Black Widow. Och tillsammans bildar de en duo som gärna tar ett slagsmål när tillfälle ges.

Och tyvärr ges det alldeles för ofta. Jag kan förstå att det är en del av genren med fighter mellan två tuffingar. Men när de sekvenserna dras ut i all oändlighet sitter åtminstone jag och gäspar.

Hade de scenerna kortats hade dessutom filmen blivit en aning kortare. Nu är den dryga två timmar och jag hade gärna klippt bort en halvtimme.

Jag gillar faktiskt bättre när Natasha Romanoff och Steve Rogers försöker ha lite obekväma samtal om sådant som inte går att diskutera med nävarna. Till exempel hur Rogers ska hitta tillbaka till ett normalt liv efter så många år i frysboxen.

Det känns också som att Natasha fått en större roll i handlingen. För hennes liv och bakgrund är egentligen mycket intressantare. Scarlett Johansson är också en betydligt bättre skådespelare än Chris Evans.

Kul är också att se Robert Redford i en roll där han inte är en svärmordröm. Fast det epitet kanske försvann när rynkorna blev fler.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Fredag 28 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
orangeisthenewblack

Orange is the new black – mitt år i ett kvinnofängelse

Piper Kerman (Förlag: Norstedts)

Läs alltid boken innan du ser filmatiseringen. Känns uttrycket bekant? Troligtvis. Alla bokfantaster världen över har nog gett ifrån sig dessa ord vid ett eller ett flertal tillfällen och det finns anledning till det.

Samma sak gäller tv-produktioner baserade på litterära verk. Piper Kermans självbiografiska bok ”Orange is the new black – mitt år i ett kvinnofängelse” är ett bra exempel på detta. Den hyllade tv-serien med samma namn slog världen med förtjusning när den hade premiär på streamingsajten Netflix. Mycket tack vare regissören Jenji Kohans karakteristiska sätt att blanda humor med allvar på.

Men nog pratat om tv-serien ”Orange is the new black”. För boken som varit dess grund förtjänar minst lika mycket omnämnande och uppskattning. Dock på ett annat sätt. Piper Kermans bok uppmärksammar viktiga samhällsfrågor, ifrågasätter kriminalvården och avslöjar en värld som sällan får synas i rampljuset. Boken har inte riktigt det underhållningsvärde läsaren kanske förväntar sig men är desto mer viktig. Författarens imponerade sätt att blanda hårddragen fakta med sina egna upplevelser är också ett guldkorn i sig. Med andra ord, där tv-serien får omvärlden att skratta är det boken som förstummar och berör.

Väl värt att nämna är att Piper Kerman i dag ofta föreläser för kriminologi- och juridikstudenter samt advokater om sina upplevelser i ett kvinnofängelse.

EMILIE SJÖLUND

Publicerad Torsdag 27 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
hildingkvists

Hilding Kvists minnen

Thomas Tidholm (Förlag: Wahlström & Widstrand)

Diktsamlingar kan vara mer eller mindre svårbegripliga, vilket gör att många av oss undviker att någonsin öppna en sådan.

Men ibland dyker det upp pärlor med fyndiga bilder som många kan ta till sig. Om morgnarna tänker jag exempelvis ofta på Tomas Tranströmers liknelse om fallskärmen som tar oss ner från drömmarnas värld just när vi vaknar.

En annan Tomas, med h, gav ut dikter som jag åtminstone ibland tyckte om när jag var ung. De var både enkla och svåra på samma gång. Lätta att läsa, utan att man nödvändigtvis måste förstå.

Alltså prickar jag för hans nya i höstkatalogen, om den fiktive arbetaren Hilding Kvists liv någonstans i Ljusnans dalgång under första hälften av 1900-talet och kanske någon tid därefter.

Den är, jag lovar, fullkomligt begriplig för vem som helst. Möjlig att känna igen sig i, kanske dra på munnen åt ibland, ha medkänsla åt ibland.

Den handlar alltså om något så banalt som livets obevekliga gång, om stunder av oftast kortvarig lycka men än mer om alla våra tillkortakommanden. Skriven på den något knaggliga prosa som kunde varit en enkel sågverksarbetares utan egna litterära intressen.

1400 tecken står till buds; jag rymmer inte några citat. Men läs den, det tar nog inte mer än en halvtimme effektiv tid.

Skickligt genomfört, Tidholm! Roligt att jag ”hittade” åt dig igen. Värd en hyfsad upplaga, helt säkert.

STEFAN HOLMBERG

Publicerad Torsdag 27 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
detendajagvet1

Det enda jag vet

Majken Öst-Söderlund (Förlag: Artos & Norma bokförlag)

”Gode Gud låt inte mamma dö. En sak till: hjälp mig att inte uttala svordomarna. Jag vill inte brinna i helvetet.”

Bönen är Margarethas. Hon växer upp i en finlandssvensk familj i en liten by i Österbotten. Pappan är industriarbetare och mamman hemmafru som det skulle vara på 1960-talet. Margaretha är ett sladdbarn och har tre äldre syskon. Familjen är religiös och befinner sig mitt emellan Maranata och Betels församlingar. Författaren gör en bra skildring av ett barns tankar om det som händer i en miljö som präglas av en ganska sträng frikyrklig världsbild. Rädslan för att hon ska vakna upp och finna att Jesus har kommit tillbaka och att hon är kvarlämnad, bönerna för den cancersjuka mamman som inte hjälper. Hade mamman lyssnat för mycket på skivan och börjat längta till himlen, där rosor aldrig dör? När mamman flyttat till Jesus blir pappan ensam med flickan och religionen blir mindre sträng.

Trots att Finland geografiskt är oss nära känner vi inte till så mycket om livet där. När Margaretha var barn gick fortfarande ”Svärje-båten” till Skellefteå och Sverige betraktades som en idyll. I Majken Öst-Söderlunds skildring verkar den frikyrkliga miljön likna den som fanns här. Boken är välskriven och har en tråd till nutiden genom att den vuxna Margarethas egen graviditet pågår parallellt med återblickarna till det förflutna.

MARIA ERIKSSON

Publicerad Torsdag 27 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
vrt

Väärt

Det kommer ett skalv (Westpark music)

Betyg:

POP/ROCK. Efter två halvhyllade album, ”Sommarfågel” och ”Palla orka”, är Väärt tillbaka med sin tredje giv ”Det kommer ett skalv”. Baserade i Malmberget och Umeå är Väärt ett utpräglat norrländskt band. Det är lugnt, lågmält och gnälligt. Typiskt för de norra delarna av landet, om man vill vara lite fördomsfull.

Väärt har en del gemensamt med den svenska progressiva rocken från 1960- och 1970-talet. Det är mycket spännande basgångar och sjungande gitarrer som snärjs om vartannat tillsammans med ett härligt bulligt och runt trumljud. Musikaliskt känns Väärt som ett helgjutet band, och det finns många minnesvärda passager på ”Det kommer ett skalv” som gjort sig förtjänta av upprepade lyssningar.

Men det gäller att ha tålamod, för bandet dras med låtar som gör sitt bästa för att vara hembygdsnostalgiska, gnälliga, politiskt korrekta och förutsägbara. Lite skogs- och barrdoft, en del storstadsförakt, dagens självupptagenhet och så vidare. Snark. Det har hörts förut. Och det är synd, för de musikaliska höjdpunkterna förtjänar som sagt att höras.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 26 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
outitarkiainen

Norrbotten Big Band

Into the woodland silence (Fredriksson Music)

Betyg:

JAZZ. Om jag inte räknar (och minns) helt fel så är Into the woodland silence det fjortonde albumet som Norrbotten Big Band släpper. Det är ett svensk-finskt samarbete där Sverige står för ett av världens mest välrenommerade storband, och där Finland står för kompositören Outi Tarkiainen och sångerskan Aili Ikonen. Det är musik som rör sig i gränslandet mellan samtida konstmusik och jazz. Tarkiainen brukar kallas för jazzens Kaija Saariaho (finsk kompositör och Polarprisvinnare förra året). Det här är en genre som lätt kan bli lite pretentiös, där mall 1a plockas fram och så kör man. Men Into the woodland silence (=In i skogens tystnad) är annorlunda, det finns en musikalisk struktur i kompositionerna som man snarare förknippar med konstmusik än med jazz, där kollektivet spelar en betydligt större och mer avgörande roll än i den traditionella storbandsjazzen. Aili Ikonen har en säregen röst, hon sjunger, viskar, pratar, improviserar på en och samma gång. Norrbotten Big Band är precis lika bra som de brukar vara, md en extra liten guldstjärna till Håkan Broström och hans sopransaxofon.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 26 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
battleofstalingrad

Battle of Stalingrad: Musik av Reinhold Glière, Nikolaj Rimskij-Korsakov, Aram Khachaturian och Dmitrij Kabalevskij

The Royal Norwegian Air Force Band, Leif Arne Pedersen, dirigent (Lawo Classics (Import))

Betyg:

KLASSISKT. Slaget vid Stalingrad, som utkämpades 1942–1943, är ett av världshistoriens blodigaste. De sammanlagda förlusterna uppskattas till ungefär två miljoner människor. ”Battle of Stalingrad” heter också en ny cd med The Royal Norwegian Air Force Band under ledning av Leif Arne Pedersen. Det bjuds på musik komponerad eller arrangerad för blåsorkester av fyra ryska tonsättare som var verksamma medan järnridån fortfarande delade Europa: Reinhold Glière, Nikolaj Rimskij-Korsakov, Aram Khachaturian och Dmitrij Kabalevskij. Mest kända stycket är Rimskij-Korsakovs ”Humlans flykt”, medan den armeniske tonsättaren Aram Khachaturian (ett tema från baletten Spartacus användes som signaturmelodi till tv-serien Onedinlinjen) är flitigast representerad, bl a med en orkestersvit baserad på filmmusiken till Vladimir Petrovs film om slaget vid Stalingrad. Det här är en lite småkul cd där de flesta av verken sällan når konsertsalarna. Det är gediget, välspelat, svängigt och tätt. Och nu vet jag dessutom att den sovjetiska polisen bland annat marscherade till musik av Khachaturian.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 26 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-grand-budapest-hotel

Grand Budapest Hotel

Betyg:

Skådespelare: Ralph Fiennes, Tony Revolori, Saoirse Ronan med flera.
Regi: Wes Anderson.

Det finns mycket att säga om Wes Andersons ”Grand Budapest Hotel”. Det svåraste är egentligen att klassificera den. Att förklara vad du egentligen får se och höra.

För även om den är rolig så är det aldrig så att du sitter och gapskrattar. Det är en mycket mer subtil humor. Nästan ömtålig, det känns som att hela berättelsen ständigt pendlar mellan det lättjefulla och det tragiska.

Dessutom är Wes Andersson en bildkonstnär som verkligen använder hela paletten av färger för att illustrera det verkligt overkliga. För ibland känns det som att flyttas till en värld som kanske har existerat men som fått ett drömskimmer i all sin praktfulla utformning.

 

Som du säkert räknat ut av titeln står ett hotell i förgrunden för berättelsen.

En inrättning som finns i en påhittad centraleuropeisk stat där kriget är på väg att förstöra allt som byggts upp.

I receptionen på detta fantastiskt vackra etablissemang står Gustave H, en concierge med många strängar på sin kärlekslyra.

För han är inte bara elegant och mån om sina gäster. Han har dessutom en förkärlek för äldre damer som får personlig service på alla plan.

Så när en av dem avlider visar det sig att Gustave H hamnar i en arvstvist med kvinnans minst sagt obehagliga släktingar.

 

Samtidigt har Gustave H också tagit en skyddsling under sina vingar. Zero, en ung pojke utan familj, som får lära sig allt om hur ett hotell ska skötas. Kärlekshistorien med den modiga konditorn Agatha är också så underbart vacker i sin enkelhet.

Det här är med andra ord en alldeles underbar skröna som får alla mina sinnen att bara njuta.

Ralph Fiennes är utmärkt i huvudrollen. Men han omges av en rad fina biroller.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Fredag 21 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-august

En familj: August Osage County

Betyg:

Skådespelare: Meryl Streep, Julia Roberts, Juliette Lewis med flera.
Regi: John Wells.

Om du inte gillar familjedraman så kan du sluta läsa redan här.

För det här, som baserar sig på en pjäs av Tracy Letts, är så djupt tragiskt att inte ens Lars Norén hade kommit på något värre.

Samtidigt är det så otroligt välspelat att den håller mig i ett järngrepp genom hela föreställningen.

 

Det handlar om en familj i den amerikanska västern. Mamma Violet är en missbrukare som knaprar tabletter från morgon till kväll.

Till viss del för att bedöva smärtor efter en cancerbehandling men missbruket har grundlagts långt tidigare.

Pappa Bev hittar sin tröst i flaskan. Han dricker whiskey lika ofta som vatten och paret har överseende med varandras brister för att slippa bråka.

Men så hittas pappan drunknad och familjen, som också består av tre vuxna döttrar, samlas på hemstället. Och alla oförätter dras upp till ytan.

 

Det är äldsta dottern Barbara som är den som driver på. En typisk storasyster som tagit ansvaret i stället för sina missbrukande föräldrar.

Just samspelet, eller snarare motspelet, mellan mor och dotter är djupt gripande.

Meryl Streep och Julia Roberts bjuder på stort skådespel i sina bittra uppgörelser.

Männen kommer helt i skymundan av dessa två starka kvinnor som båda är djupt olyckliga med sina liv.

Samtidigt känns det också hur de två yngre systrarna tagit skada av det dysfunktionella familjelivet. Juliette Lewis och Julianne Nicholson ger sina roller en ständig påminnelse om hur bräckligt livet och inte minst kärleken är.

 

Och inte nog med det. Dessutom visar det sig att dolda hemligheter kommer upp till ytan. Skandaler som gör livet än mer tragiskt.

Så det här är dystert från början till slut. Ändå tar jag med mig filmen i mina tankar långt, långt efter att den sista bildrutan flimrat förbi.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Fredag 21 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-filmfrga-tommy

Tommy

Betyg:

Skådespelare: Moa Gammel, Ola Rapace, Lykke Li Zachrisson med flera.
Regi: Tarik Saleh.

Det här är en svensk thriller som är annorlunda på ett sätt. Den behandlar historien sett ur en gangstertjejs perspektiv.

Estelle Svensson är en kvinna som kommit in i en värld fylld av brott där jakten på pengar är det enda viktiga.

Titeln ”Tommy” syftar på Estelles man som varit ansvarig för en stor penningkupp mot en flygplats som gett miljoner i byte.

Tommy och Estelle flydde till Sri Lanka – men utan penningbuntarna.

Så när Tommy dör tvingas hon tillbaka – för att säkra framtiden för sig och sin dotter.

 

Det är just den delen av historien som känns mest intressant. Hur Estelle som ensamstående mamma ställs inför frågeställningar som inte bara berör henne själv – utan lika mycket hennes dotter.

Moa Gammel är alldeles utmärkt i rollen. Hon får fram de tvivel som finns hos Estelle. Och de val hon gjort tidigare i livet som kommer att påverka henne för alltid.

Estelle är definitivt inget offer – som gangsterbrudar ofta skildras. Hon har levt i den världen så länge att hon själv är beredd att ta till våldsamheter för att trygga sin framtid.

 

Samtidigt finns det också brister i filmen. Ibland blir det för mycket av tysta närbilder, för lite av dialog.

Det är mycket som inte förklaras vilket också gör att handlingen blir lite fragmentarisk. Det är lite svårt att förstå varför personerna agerar som de gör.

Däremot är rollistan riktigt stark. Förutom Moa Gammel känns också Ola Rapace och Lycke Li Zachrisson lyckade som ett udda kärlekspar.

Dessutom gillar jag Ewa Frölings parodiska mormorsroll och Johan Rabaeus rabiata mansporträtt.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Fredag 21 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
rl-nebraska

Nebraska

Betyg:

Skådespelare: Bruce Dern, June Squibb, Will Forte med flera.
Regi: Alexander Payne.

Det här är en svartvit och ömsint film om en gammal man, Woody Grant, som tror sig ha vunnit en miljon.

Du förstår säkert. Ett brev från ett företag som försöker att lura de gamla och dementa.

Woody är helt besatt av tanken att bege sig till Lincoln, Nebraska. Eftersom han inte kan köra bil själv blir han stoppad på sina promenader från hemmet i Billings, Montana. Och det är för det mesta sonen David som får de oroliga samtalen från mamma Kate.

Så till slut bestämmer han sig för att skjutsa sin pappa till Lincoln.

 

Det här är verkligen en skildring från ett USA långt ifrån storstadens stress. Här lever människorna lugnt och stilla, många har fastnat i ett liv som de inte alls önskat sig.

Woody är själv ett exempel. Han har alltid druckit för mycket, han har alltid varit alldeles för snäll, blivit utnyttjad, och vill för en gångs skull bli en människa som andra ser upp till.

Men när nyheten om hans ”vinst” sprids dyker de så kallade vännerna upp igen och vill vara med och dela på pengarna.

Att Woody dessutom har svenska anor kanske också ska berättas. För när släkten samlas så sitter alla tysta och orden är lika få som snöflingorna denna så milda vinter.

 

Det är ändå två saker jag speciellt gillar med den här filmen.

Dels relationen far-son där hemligheter avslöjas, där de outsagda orden hela tiden ligger som en dimma över förhållandet. Men där ändå finns en kärlek som känns äkta.

Dels skildringen av mamma Kate. En kvinna som upplevs som tjatig men är den som sett till att familjen hållit ihop alla år.

Bruce Dern och June Squibb är också fantastiska som det åldrande paret.

ROGER LINDSTRÖM

Publicerad Fredag 21 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
yahyahassan1

Yahya Hassan

Yahya Hassan (översättning Johanne Lykke Holm) (Norstedts)

Diktböcker med sprängkraft är ovanliga, men Yahya Hassan, 19 år och statslös palestinier, har en berättelse som skär genom flera konfliktlinjer i vårt samhälle. Han är uppvuxen i ett invandrartätt område i Århus och dikterna är en uppgörelse med ett patriarkalt förtryck som inte bara drabbar flickor utan även den ”arabiske prinsen”.

Dikterna är skrivna med versaler, vilket ser ilsket ut, men i en intervju säger han att det är för att det är vackert som han skriver så. Det handlar om klass, om invandrares isolering i bostadsområden kalibrerade på Al Jazira, om arbetslöshet och bidragsfusk, misshandel och religiöst hyckleri, kriminalitet och droger, ungdomsanstalter och fängelse. När han bekräftar schablonbilder från invandrartäta förortsområden och säger att han pissar på Allah bryter han mot flera tabun och riskerar att elda på främlingsfientlig opinion, vilket han fått kritik för. Därför måste han nu ha livvakt. Men han vill inte ta på sig ansvaret för hur hans dikter används. Precis som Knausgård använder han sitt liv som text. Det mångkulturella samhället är inte enkelt.

Den kanske kan ses som en parallell till Zlatans historia, samma våldsamma hemmiljö, ovanliga begåvningar som gör att de kommer på rätt köl. En av Hassans lärare upptäckte den skrivförmåga som kunde kanalisera ilskan som han levt med. I Danmark har boken redan sålts i 100 000 exemplar. Läs den och berörs!

MARIA ERIKSSON

Publicerad Torsdag 20 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
madaboyttheboy

Mad about the boy

Helen Fielding (översättning Marianne Mattsson) (Forum)

Det har gått 14 år sedan vi fick ta del av Bridget ”Jonesy” Jones liv och hennes dagboksanteckningar sist. En alldeles för lång paus från kvinnan som lyckats få miljontals att fnissa och tänka ”neeej” över alla obekväma situationer hon försatt sig i.

Förra sommaren bekräftade Helen Fielding att en tredje, och avslutande bok, om Jonesy skulle ges ut. Hon berättade då kryptiskt att bokens tema är ”att livet aldrig riktigt blir som man tänkt sig”. I ”Mad about the boy” har nämligen Bridget förlorat sin älskade Mr. Darcy, och tillika far till hennes två små barn, i en olycka.

Visst har Bridget drabbats av mer eller mindre jobbiga situationer tidigare men just den sorgsna känslan som finns mellan raderna i boken är ny och obekant. Desto mer bekanta är de pinsamheter som huvudpersonen lyckas sätta sig själv i, även om skrattstunderna är alldeles för få under läsningen. Den röda tråden är istället att Bridget övertalas av sina vänner att gå vidare i livet och träda in i världen av sociala medier. Snabbt träffar hon en ny ung kärlek via Twitter och vips är vi tillbaka där allting en gång började med grubblerier över förhållandet, oro att inte duga och alldeles för många tankar om framtiden.

Men ”Mad about the boy” är inte ett värdigt avslut på en trilogi som hänfört och charmat så många. Förutom sådant som Bridgets, vid det här laget välkända, vänner och detaljerade dagboksanteckningar med ändlösa listor saknar boken det bekanta och varma som Fielding alltid tidigare lyckats leverera.

EMILIE SJÖLUND

Publicerad Torsdag 20 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
chordscover.final_

Chords, words and some news from times long past

Barry Högström (Eget förlag)

Det är inte svårt att ana drag av verkligheten, eller rent av självbiografi, men eftersom författaren på sin höjd går med på ”inspirerad av” så är det väl så.

Det gör inte Barry Högströms (se vidstående artikel) debutroman mindre intressant, med hög till skyhög igenkänningsfaktor för den som bott eller pluggat i Umeå. Vad sägs om ”East church street” och ”Alidhem”?

Det är i de trakterna som bröderna Karl och Seth Seger, båda förälskade i Agnes Lee, tillbringar sin ungdom.

Barry Högströms berättelse börjar tidigare än så. Det handlar om en släktkrönika som spänner över ett drygt halvsekel, om familjespänningar (alla kan inte vara favoritson), om brödrarivalitet och om kärlek som inte alltid slutar lyckligt.

Mer ska inte avslöjas, men ”Chords, words and some news from times long past” bjuder på en lång (360 sidor) och vindlande historia, uppenbart anpassad för amerikanska läsare. Både ”Seger” och ”Lee” duger lite varstans och Paul Lees (Agnes bror) smeknamn blir inte ”Palle” utan ”Paulie”.

Bolidens (som inte presenteras som annat än Karls och Seths födelseort), geografiska läge anges i förhållande till Umeå, inte Skellefteå (va?!), och här finns ett och annat korrekturfel, men strunt i det. På det hela taget är detta en imponerande romandebut som jag hade god behållning av, inte bara för igenkännandet utan för att bra berättelser engagerar och för att man vill veta hur de slutar.

OLLE LUNDQVIST

Publicerad Torsdag 20 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
url

Perfect pussy

Say yes to love (Captured Tracks)

Betyg:

PUNK/GARAGE. ”It’s just as bad as the EP, only slightly longer”. I sådana ordalag beskrev Perfect pussy’s frontkvinna Meredith Graves skillnaden mellan den sedan tidigare hyllade EP:n ”I have lost all desire for feeling” och debutalbumet. Hård, och orättvis, beskrivning om ni frågar mig, men i slutändan likväl passande då ”Say yes to love” är en hård uppgörelse med just orättvisor.

”Big stars”, ”Work” och ”Driver” är tre spår som känns extra tunga på en slamrig skiva som uppmäter knappt 23 minuter. Den ilska och ifrågasättande mot sig själv samt den dömande omvärlden som ryms i Graves textrader hamnar dock i skymundan. Sången är placerad så långt bak i ljudbilden att det nästan låter som hon blev utestängd från studion och desperat försöker nå fram från en närliggande korridor. Det är dock helt självvalt då Graves i intervjuer sagt att hon inte tycker om sin röst och därför begravt sången i en intensiv ljudmatta av gitarrer, bas, trummor och synt. Synd om ni frågar mig då rösten är som gjord för att sparka in de mest stängda av dörrar.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
the-oath

The Oath

The Oath (Rise Above Records)

Betyg:

HEAVY METAL. Vilka riff! Gitarristen Linnéa Olsson har sannolikt spenderat många långa timmar tillsammans med sin gitarr och vinylskivor med Witchfinder General, Angel Witch, Celtic Frost och tidiga Iron Maiden. Det är underbart att höra hur en grupp kan koka ihop riffkonst från forntiden till en ny djävulsk häxbrygd. För det är just vad Berlinbaserade NWOBHM-krigarna i The Oath gör på sitt självbetitlade debutalbum. Gillar du tidigare nämnda band? Ja, då vet du redan att du gillar det här. I synnerhet den inledande anstormningen med toppspåren ”All must die” och ”Silk road” är ruggigt refräng- och riffstark, men alla albumets spår känns i ryggraden. The Oath bjuder på svartmålad och farlig heavy metal som inte får missas.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
nervosa

Nervosa

Victim of yourself (Napalm Records)

Betyg:

THRASH METAL. Nervosa från Brasilien inleder efter ett kortare intro sitt nya album ”Victim of yourself” med en omgång av den roliga leken gissa riffet. Efter ungefär tre nanosekunder är det tydligt att ”Twisted values” lyft friskt från Metallicas klassiska rökare ”The shortest straw”. Det är inte fy skam. I övrigt är det standardiserad thrash i den äldre skolan som Nervosa bjuder på. Inga överraskningar. Fast när det är så här snabbt, rått och hårt blir det ändå rätt bra. Och för den som inte visste, Nervosa består helt och hållet av kvinnor. Starkt och kul i en genre som stundtals är patetiskt grabbig och sexistisk. Men det som i slutändan definierar bandet är dess råa attityd, hårda riff och briljant titulerade låtar som ”Into moshpit”, ”Wake up and fight” och ”Death!”.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
Annonsera