Men in Black III

Fighter och skratt med männen i svart.

Betyg:

Männen i svart är tillbaka. Och den här gången har de en fiende som är mer ruskig än alla andra utomjordingar som de kämpat mot.

Boris the Animal är nämligen en helt skrupelfri alien som tänkt låta sitt folk invadera jorden och utplåna vårt släkte.

Han har visserligen misslyckats en gång men en tidsmaskin ska göra det möjligt för honom att förändra historien.

Det var agent K som stoppade honom 1969 i samband med den första månfärden, men Boris storslagna plan är att istället ta K av daga.

Därför skickas agent J tillbaka till 60-talet för att hjälpa K.

Låter det krångligt? Naturligtvis behövs det en stor portion fantasi och ett öppet sinnelag för att tycka att det här är underhållande.

Själv tycker jag att det är rätt kul hela vägen. Det visar sig dessutom att Agent K i sin ungdom var riktigt pratsam. Inte alls den vresiga gamla gubbe vi sett tidigare.

Effekterna är naturligtvis en viktig del av handlingen. Att framställa rymdmonster är inte direkt något problem nu för tiden med datorns hjälp.

Det bjuds förstås på en del fighter, det är ju en del av själva storyn.

Fast det finns också en del skrattframkallande scener när J åker tillbaka till 60-talet.

Roligast är att 60-talsikonen och konstnären Andy Warhol dyker upp och visar sig ha ett hemligt uppdrag.

Will Smith som agent J blir ibland för mycket. Hans svada kan skapa sår i öronen. Men den här gången känns det som att han tonat ned sig och det tjänar filmen på.

Tommy Lee Jones får ju inte vara med på 60-talet, rollen som agent K tas då över av Josh Brolin. Ett litet nedköp kan tyckas, men han har ändå lärt sig många av de manér som agent K visat i de två första filmerna.

Så jag hade rätt kul utan att för den skull behöva spana upp mot himlen efter en fientlig invasion.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

John Mayer

Born and raised (Columbia)

Betyg:

Singer-songwriter. John Mayer var under flera år mest känd som musikern som dejtade Jennifer Aniston och Jessica Simpson. Vid sidan av detta har han lyckats vinna en grammy och har uppskattningsvis sålt 20 miljoner skivor. Imponerande, men ofattbart.

Born and raised ska ses om ett steg mot en mognare John Mayer. De släpiga, små-bluesiga och melodiösa arrangemangen släpar sig fram i maklig takt medan John Mayer sjunger som om Dylan, Young- och Petty-komplexen växt sig större än någonsin. Tyvärr landar skivan i samma fack som Dave Matthews eller ett avdankat The Wallflowers snarare än något annat.

Sömnigare skiva får man leta länge efter.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Skatan

Seven trees (Creature sounds)

Betyg:

Pop. Simone Andersson Wingfors är personen bakom Skatan, som nu släpper sin andra platta; denna gång helt på engelska. Efter några genomlyssningar blir Seven Trees en trevlig överraskning som växer allteftersom de välskrivna texterna och subtila detaljerna får fäste.

Gång på gång kommer jag att tänka på Miss Li. Rösten, pianot och influenserna. På Seven Trees smyger det sig in spår av såväl europeisk folkmusik som Anna Ternheim:ska poptoner i den pianobaserade kompotten. De sju spåren sitter samman på ett utomordentligt sätt men där Control och framför allt Yann Tiersen-valsen Iniquity står ur lite extra.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Tom Jones

Spirit in the room (Island/Universal)

Betyg:

Folk/Rock. När musikåret 2010 skulle summeras hamnade Tom Jones Praise and blame i topp på min lista. Skivan som så tydligt tog avstånd från Las Vegas-Tjuren. Upplägget med sparsmakade och nakna produktioner med för honom betydelsefulla låtar var genialiskt. Vilka låtval. Vilken röst!

På Spirit in the room fortsätter han sin resa mot sitt ursprung. Leonard Cohens Tower of song är ett smashläge som Jones träffar perfekt. Tom Waits Bad as me missar däremot ganska rejält. Och däremellan ryms hög- och lågpunkter som gör skivan lite spretigare än sin föregångare. Men likväl en välkommen fortsättning av den numera gråhårige Walesaren.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

The Temper Trap

The Temper Trap (BOR)

Betyg:

Indierock. Australienska bandet The Temper Trap nådde 2009 stora framgångar med singeln ”Sweet disposition” som bland annat var med i ledmotivet till 500 days (of Summer), ni vet filmen där Zooey Deschanel spelar den perfekta indietjejen som Joseph Gordon-Levitt suktar efter. Efter debutskivan Conditions hände någonting. Kanske gjorde de översvallande hyllningarna dem för nervösa, för på sitt andra försök har The Temper Trap förlorat allt som gjorde dem till något unikt. Skivan är ett misslyckat försök att göra något storslaget och de flesta låtarna hamnar i den anonyma arenarockens tröttsamma hörn.

LOTTA OLOVSSON

Rapportera fel

Aamos

Caravan (Nordic stomp)

Betyg:

Folkmusik. Aamos är shetländska och betyder Ѓhen gåva utlovad i hopp om att en önskan kommer att beviljas givarenЃh. Gåvan är folkmusik på fioler, mandolin, gitarr och stomp-board. Gruppens tre medlemmar kommer från Shetland, med musik som låter både skotsk och keltisk, och Norge. Även om jag personligen föredrar några valser med skandinavisk känsla framför slingriga reels måste jag uppskatta det fina spelet, både samspelet på fiol och det följsamma gitarrkompet. Önskar de komma hit och spela så gärna för mig.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

The Dictator

Norrans recensent tycker att det bjuds på lättköpta poäng.

Betyg:

Skådespelare: Sacha Baron Cohen, Anna Faris, Ben Kingsley med flera.

Regi: Larry Charles.

Sacha Baron Cohen har verkligen sin egen stil. Även om det inte nödvändigtvis är hans egen. Han går i stället in i sina roller för att på det viset skapa mer publicitet för sina filmer.

”The Dictator” är det senaste exemplet. Där spelar han förstås en diktator, Haffaz Alladeen, i ett afrikanskt land, Waadeya, En man med ett stort skägg som utseendemässigt för tankarna till Usama bin Laden och innehållsmässigt för tankarna till Nordkoreas diktator Kim Jong–II.

Och visst går det att skämta om sådana otäcka figurer. Men samtidigt känns det inte rätt att med lättköpta poäng döma ut ett helt folk för vad deras ledare har gjort. Det gör att vissa partier känns både rasistiska och fördomsfulla till motsats mot Charlie Chaplins klassiker ”Diktatorn”.

Hur som helst. Alladeen åker till USA för att tala i FN, men blir lurad av sin rådgivare, och står helt plötsligt ensam och övergiven på New Yorks gator.

Fast Alladeen har förstås behållit sin oförskämda stil och vägrar att inse att han är en nobody.

Just i de scenerna finns också stora likheter med hans förra filmfigur, Borat.

Visst finns det roliga scener i den här produktionen. Men till skillnad från de stora i komikerbranschen saknas helheten.

Ett problem är nämligen att ”The Dictator” staplar skämten på varandra. Det känns som att allt fördomsfullt om araber, homosexuella och feminister ska med. Och ibland upprepas de tills det inte längre blir roligt, utan bara pinsamt.

Samtidigt kanske det är så att det är jag som är fördomsfull. Att jag vägrar att ge Sacha Baron Cohen det beröm han borde få för att jag i själva verket är alldeles för pryd och tycker det är vulgärt när en vuxen man beter sig som en idiot.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Dark Shadows

Odödliga får blodet att koka.

Betyg:

Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Michelle Pfeiffer med flera.

Regi: Tim Burton

Tim Burtons filmskapande har alltid varit en fröjd för ögat.

Han är en mästare på att hitta dramatiska stämningar i sina bilder.

Så när han nu ger sig in i vampyrernas blodiga värld, baserad på en tv-serie, så känns det verkligen från första bilden att det här är en ödesmättad historia där åtrå och svartsjuka skapar obehagliga vibrationer hos familjen Collins och i deras residens Colinwood Manor.

Angelique Bouchards är en riktigt listig häxa som i samröre med satans hantlangare Belsebub delar ut förbannelser. Hon förvandlar släktens överhuvud Barnabas Collins till vampyr.

Från detta inferno i slutet på 1700-talet flyttas vi sedan till 1970-talets där Barnabas Collins väcks upp efter att ha varit levande begravd i nästan 200 år.

Barnabas första kontakter med det nya samhället skapar naturligtvis en del obehagliga överraskningar och en del riktigt roliga missförstånd. Jag kan till exempel tänka mig att McDonalds inte är speciellt glad över sin produktplacering.

För mitt i allt detta obehagliga så finns det också många otroligt roliga scener. Tim Burton har verkligen använt den absurda humorn för att få oss att skratta åt den stundtals sanslösa dialogen.

Samspelet mellan Johnny Depp (Barnabas) och Eva Green (Angeligue) är också helt magnifikt. De odödliga får verkligen blodet att koka.

Det finns till exempel en sexscen mellan de båda som sätter alla Kama Sutras positioner i skamvrån.

Med kompetenta skådespelare som Michelle Pfeiffer och Helena Bonham Carter i birollerna höjs också nivån.

Tim Burton har dessutom använt det tidiga 70-talet som en perfekt kuliss.

Det blir också en musikalisk nostalgitripp med T Rex, Curtis Mayfield och inte minst No More Mr Nice Guy, Alice Cooper, som till och med dyker upp som gästartist på ett stort party.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Joel Alme

A Tender Trap (Razzia)

Betyg:

Pop. Almes bägge tidigare soloplattor ”A Master Of Ceremonies”, 2008, och ”Waiting For The Bells”, 2010, har fått betyget fyra i Norran. Och den till Stockholm flyttade 32-årige göteborgaren sviker inte nu heller.

Han fortsätter att leverera ett klassiskt pophantverk med allt var det innebär med 60-tals rötter till Walker Brothers, Brill Building och Almes egen favorit Rod McKuen, som måhända är mest känd för att ha översatt Jaques Brel (faktiskt ”Seasons In The Sun”) till att ha skrivit låtar åt så skilda personligheter som Johnny Cash, Perry Como och Dusty Springfield. Produktionen är lite mer tillbakahållen, men tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlsson är Alme nog den främste romantiske melankoliker vi har i landet. Alme både rör och berör och sparar inte på sina känslor och då Richard Hawley valt en ny väg så ska vi vara glada att Alme fortfarande är en stor crooner. Det här är faktiskt ett album som håller i stort hela vägen.

Lars Andersson

Rapportera fel

Richard Hawley

Standing At The Sky's Edge (Mute/EMI)

Betyg:

Rock. Inte exakt en ny ”Coles Corner”. Måhända blev samarbetet med Tony Christie och en egen ny studioplatta under ett år 2008/2009 lite för mycket av klassisk crooning, smörsång, för Sheffield-sonen. Den här gången ger han sig mest på brittisk psykedelika vilket inte är direkt lättsmält även om man gillar kufar som Syd Barret och Julian Cope, men plötsligt, efter halva albumet anar man solsken igen då han åter plockar fram de starka melodierna. En typisk mellanplatta i förhållande till de storverk han gjort tidigare.

Lars Andersson

Rapportera fel

Royal Southern Brotherhood

Royal Southern Brotherhood (Ruf/Helan/Playground)

Betyg:

Lite av en bluessupergrupp med Cyril Neville, Mike Zito och Gregg Allmans son Devon. Med medlemmar från två av sydstatsrockens största familjer landar kraven högt. Det lever gruppen inte upp till. Än. Jag får känslan att många av låtarna här har jammats fram under timmar i replokalen. Det är inte så att man blir överraskad att det landar mellan klassiskt tung-gung och en och annan utflykt till New Orleans rytmmässigt. Det här kan bli något, men då krävs fler låtar som ”Fired Up!”

Lars Andersson

Rapportera fel

Kleerup

Aniara (EMI)

Betyg:

Musikal. 2008 fick Kleerup en förfrågan från Stockholms stadsteater att tonsätta Harry Martinsons Aniara. Tillsammans med Carl Bagge har han komponerat musiken till föreställningen som 2010 sålde slut samtliga gånger.

De lågmälda, futuristiska beatsen gifter sig vackert med historien om hur jordens befolkning i tusental flyr en planet drabbad av kärnvapenkrig och miljöförstöring. I berättelsen sätter en astroid farkosten ur kurs och passagerarna inser att de är utan räddning.

Helen Sjöholm står för sången och med på skivan finns flera monologer, framförda av bland andra Sven Wollter och Claire Wikholm.

Lotta Olovsson

Rapportera fel

Keane

Strangeland (Universal)

Betyg:

Britpop. På sitt fjärde studioalbum har Keane tappat föregående års experimentlusta (som bland annat resulterade i ett samarbete med rapparen K’naan) och fallit tillbaka på ruta ett med sin lättsamma, pianobaserade pop som de slog igenom med för fem år sedan.

Det är hiten ”Everybodys changing” i repris – pålitliga trumkomp och ont om överraskningar. Skivan pendlar mellan att låta som ett såsigare Coldplay eller en light-variant av U2:s The Joshua tree. Sångaren Tom Chaplins hoppfulla textrader om att allting kommer att bli bra är småputtrigt charmiga, men Strangeland lämnar inga bestående intryck.

Lotta Olovsson

Rapportera fel

Norah Jones

Little broken hearts (Blue Note/EMI)

Betyg:

Pop. Otaliga är de skivor som skrivits för att lätta ett brustet hjärta, men frågan är om inte Norah Jones klår de allra flesta. Åtminstone om man ser till den stundtals brutala, nakna ärligheten som finns på Little broken hearts. Sångerna gör upp med de primalkänslor som endast en separation kan framkalla. Ensamhetsserenaden ”Shes 22” och den hämndlystna Miriam är två välljudande exempel på detta. Borta är den piano-souljazz som präglade den nu tio år gamla genombrottsskivan Come away with me, till förmån för en lika fjäderlätt som suggestiv ljudbild signerad Danger Mouse. En riktningsförändring som lovar gott inför framtiden.

Anders Samuelsson

Rapportera fel

Marilyn Manson

Born villain (Hell etc/Playground)

Betyg:

Metal. Ända sedan The golden age of grotesque (2003) har det varit fritt fall för chock-rockaren Marilyn Manson. När det blev allt svårare att uppröra Amerikas moralpoliser fanns bara musiken där, och den lät inte alls bra. Därför är det skönt med en rakare och mer avskalad skiva. Men bara för att det är bättre än förr betyder det inte att det är bra. Det finns några spår som sticker ut, såsom ”No reflection”, ”Lay down your goddamn arms” och den sakrala höjdpunkten ”Breaking the same old ground”. Men i slutändan står en 43-årig man kvar vid perrongen och funderar om det sista rocktåget redan gått. Mycket tyder på det.

Anders Samuelsson

Rapportera fel

Various artists

Cumbia cumbia 1 & 2 (World Circuit)

Betyg:

Cumbia. Min första tanke var att använda rubriken Världsmusik på denna skiva, men cumbia är sig själv på samma sätt som samba, tango och hambo. Den har sitt ursprung i Colombia, med influenser från indianer, spanjorer och afrikaner och dess hypnotiska, ofta stilla rytm med sin typiska växelbas är lätt att känna igen. En del säger att dansen ska efterlikna hur slavarna gick med kedjade ben, andra hävdar att den har sitt ursprung i afrikanska hovdanser.

Ursprungligen ingick bara slagverk och sång, men numera är det vanligt med gitarr, dragspel, bas och andra moderna instrument. Cumbian hade sin guldålder i mitten av 1900-talet och denna dubbel-cd är en återutgivning av två tidigare samlingar från den tiden. Återbruk sålunda men väl värt en ny publik.

Ulf Torstensson

Rapportera fel

Ännu mer om Astrids värld

Ulla Lundqvist: Alltid Astrid (Norstedts)

När jag var sju år skrev jag ett brev till Astrid Lindgren. Jag ville att hon skulle skriva en till bok om Bröderna Lejonhjärta, eftersom jag tyckte så mycket om den. Ett år senare fick jag ett svar, visserligen skrivet till alla barn som haft samma fråga, men i det brevet berättade hon, bara för oss, hur berättelsen hade fortsatt.

Nu – många år senare, tilltalar hennes berättelser mig fortfarande, fast jag sedan länge slutat läsa böckerna.

I ”Alltid Astrid” tar hennes barndomskompis Ulla Lundqvist med oss på en litterär resa genom hennes mest berömda sagor och gestalter, från Pippi till ”Mio min Mio”.

Detta är en bok som passar den som fascinerades och förtrollades av Astrids sagor som liten. Den ger också en djupare förklaring av hennes karaktärer, till exempel varför Pippi fick en sådan stor genomslagskraft. Ulla Lundqvist skrev på 70-talet nämligen en avhandling om Pippi Långstrump och den får man ta del av i boken.

Boken varvas med Ulla Lundqvists små anekdoter och brev från Astrid Lindgren, vilket ger en ännu mer nyanserad bild av hennes författarskap och återskapar också en del av den magi som finns i hennes berättelser.

Lite långtråkigt blir det när Ulla Lundqvist ägnar allt för mycket utrymme åt sin avhandling. Men på det stora hela vägs det upp av hennes målande beskrivningar av Astrid Lindgrens underbara berättelser.

LINA ANDERSSON

Rapportera fel

Stereotyper - och än sen då?

Jenny Milewski: Skalpelldansen (Telegram)

”Var får du allt ifrån?” Jonas Lerman vet inte riktigt. Han är författaren vars obehagliga böcker rönt stora framgångar, de har översatts till flera språk och filmatiserats. Det är med spänd förväntan hans fans väntar på hans nya bok om Carl Cederfeldt, kirurgen vars främsta sätt att roa sig är att tortera tonårsflickor.

Det är upptakten till Jenny Milewskis debutroman ”Skalpelldansen”.

Jag måste erkänna att jag hade recensionen klar redan efter de första tre kapitlen. ”Få överraskningar”, ”stereotypa karaktärer” och ”föga skrämmande” . Men så hände något efter halva boken. Att säga att jag började läsa med andan i halsen är att ta i, men nog blev det lite kortare mellan andetagen.

Det blev helt enkelt lite läskigt.

Det är som att Milewski kommer igång först mot slutet, men när hon väl gör det blir boken spännande. Aldrig så pass att det känns otäckt att släcka lampan efter ett avslutat kapitel, men just det är få skräckförfattare förunnat och för att vara en debutroman gör hon det bra.

De stereotypa karaktärerna håller sig kvar boken igenom, och den är inte nydanande på något sätt. Men Milewski träffar rätt på en punkt; hon låter den fiktive författaren Jonas Lerman raljera över att kulturjournalister och recensenter gärna vill överanalysera och hitta en djupare mening i sådant som egentligen bara är till för att underhålla. Jag tar det som en uppmaning. ”Skalpelldansen” är inte utmanande, men den fyller sitt syfte. Den är lättläst och den underhåller.

ÅSA SAMUELSSON

Rapportera fel

Rörigt om vampyrer och lajv

Anna Jansson: När skönheten kom till Bro (Norstedts)

Medeltidsveckan i Visby är en tacksam företeelse som då och då dyker upp i handlingen när författare skriver spänningsromaner som utspelar sig i Sverige. Maria Wern, Anna Janssons sympatiska polis, bor på Gotland så att just det spektakulära inslaget dyker upp i handlingen i ”När skönheten kom till Bro” är egentligen inte så konstigt.

Men ämnet känns uttjatat och trist.

Anna Janssons deckare är inga läsupplevelser, hon skriver inte särskilt bra. Men hon har lyckats bygga upp en bild av Maria Wern och hennes familjesituation som känns trovärdig. I den nyutkomna trettonde boken i serien känns handlingen rörig, en stor del rör just lajv och rollspel där personer går in och ut ur sina påhittade och alltför utförligt beskrivna identiteter.

Intrigen i övrigt är invecklad, en ung och vacker flicka dyker upp i ett vampyrlajv, skakar om och väcker liv i herrarnas lustar. Men också ett vårdhem med personal, patienter och besökare finns i händelsernas centrum när flera personer mördas. Upplösningen är överraskande och dramatisk, men det räcker inte för att ge ”När skönheten kommer till Bro” ett positivt omdöme.

Det är kanske dags att avsluta serien?

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Berlin! Passion! Och Stasi ser allt

Douglas Kennedy: Ögonblicket (Forum)

Likt en Hemingway, men inte särskilt många fler, har han lyckats förena passionerade kärlekshistorier med ”litterär kvalitet” (så svårdefinierat att det förtjänar citationstecken.

Annorlunda uttryckt: både gått hem hos en bred publik och rosats av kritiker. Ta ”Den gåtfulle fotografen”, ”Förändringens vindar” och ”Lämna världen”.

I ”Ögonblicket” kopplar Douglas Kennedy åter sitt beprövade recept. Som den historiker han i grunden är vandrar han nästan 30 år tillbaka i tiden, som den författare han är låter han sin huvudperson Thomas Nesbitt vara detsamma och ungefär lika gammal som Kennedy själv var vid den tiden och placerar honom i Berlin 1984, fem år före murens fall.

Thomas Nesbitt är där för att hämta inspiration till en roman, men får också uppdrag för radiostationen Radio Liberty; en västvänlig röst i det öst som omringar Berlin.

Här möter han Petra Dussman och båda faller pladask. Det är kärlek, kärlek och ännu mer kärlek, men Petra kommer från Östtyskland och har ett förflutet som successivt avslöjas och åter: muren står fortfarande där, men inte som graffiti och turistmål, och om någon glömt Stasi; här är det en skräckinjagande, allt dominerande kraft.

Nesbitt är en allt registrerande författare, hans upphovsman likaså. ”Ögonblicket” har ambitionen att inte bara berätta om dess huvudkaraktärer – Thomas, Petra, hyrsvärden Alistair Fitzsimons-Riss och några till – utan också ge Hela Bilden av Berlin 1984. Stämningsteckningen av en evigt fascinerande stad i en märklig tid är grundlig och intressant, men får också romanen att svälla till över 500 sidor och hur många av oss låter sig trollbindas så länge?

Men Douglas Kennedy behärskar sitt koncept. ”Ögonblicket” tar, när den börjar gå på tomgång, nya vändningar, blir åter intressant och uppenbarar också orsaken till dess titel.

OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

En bussförarförfattares testamente

Göran Lundin: Bussen på Bjurforskammen (Ord & visor)

En gång intervjuade jag Arthur Hailey, en timid och trevlig brittisk-kanadensisk författare som skrev storsäljande romaner som sedan blev filmer som gjorde honom ännu rikare. Affärsidén, sa Arthur, var att skriva om sådant alla kommit i kontakt med och trodde att de kände till.

Därav ”Hotel” och ”Airport”.

Om Göran Lundin tänkt samma tanke må vara osagt, men det är inte svårt dra parallellen, för alla har väl åkt buss?

Den hyperenergiske Lundin har inte inte bara skrivit 20 böcker, drivit/driver ett bokförlag och kutat maraton riktigt fort. I 35 år har han också kört buss i Skellefteå och naturligtvis utnyttjat det i sitt författarskap.

Vi tror att vi vet. Göran Lundin vet och har mer, och förmodligen bättre, än någon annan skrivit om hur det verkligen är.

”Bussen på Bjurforskammen” är tänkt att bli hans testamente som ”bussförfattare”. Här finns en handfull nya berättelser, en samling bearbetade från ”Buss på villovägar” (1993), men också kortromanen ”Möte med frälsaren”, visserligen kritikerrosad då den gavs ut 1996, men också en trycktekniskt misslyckad produkt som nu ges en ny chans i handfastare tappning.

I den här utgåvan finns berättelser med många kvaliteter. För en Skelleftebo har den förstås sin igenkänningsfaktor, geografiskt men också i personellt. Ta den kutryggige äldre mannen som alltid betalade med jämna enkronor …

Busschauffören som passerar slocknande gatlyktor kan skrattas åt, men inte bara skrattas, bussinteriörkapitlet ”Bakom skärmväggen” andas förstås erfarenhet. Och så vidare.

Och till sist: ”Möte med frälsaren”. Här finns busschaufförens mardröm, men också en berättelse med andra dimensioner.

Göran Lundin kombinerar stilsäkerhet med förankring i vardagen. Hans historier är lätta att ta till sig och tycka om och bussbranschen är honom ett rejält tack skyldig.

För han vet ju hur det ÄR och kan berätta om det.

OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Övergrepp och makaber hämnd

Jussi Adler-Olsen: Journal 64 (Bra böcker)

Danske Jussi Adler-Olsens deckare om kriminalinspektör Carl Mørc ges ut på svenska i rask takt. Han huserar i en trång källarlokal i polishuset, undanskuffad från det dagliga polisarbetet. Hans uppgift är att gå igenom till synes hopplösa fall, brott som begåtts för länge sedan men inte klarats upp. Avdelning Q består av honom själv, en enveten assistent med besynnerliga vanor, Assad, och Rose – en kvinna som ibland byter identitet och som Carl är lite rädd för.

Denna grupp är navet i böckerna där Carl fortsätter att vara mer intresserad av sin älskarinna än av att lösa gamla mordfall. Han är en riktig stöt, lat och fördomsfull. Så också i ”Journal 64″, där det är den orädde Assad och Rose som tar tag i saker och göra det krävande bakgrundsarbetet. Båda bifigurer som får ta allt mer plats och egentligen är mer intressanta än träbocken Carl Mørc.

Denna fjärde thriller i serien handlar om jobbiga saker som främst organiserades av ”rättrådiga danskar”, rasister vars mål var att se till att ”obildade lösaktiga kvinnor”, och andra icke önskvärda element inte fortplantade sig. Icke ont anande flickor steriliserades och isolerades på en ö utanför Danmark. Den hemliga kampen drevs i det tysta av likasinnade, både läkare och andra med makt.

Men en kvinna glömmer inte sina plågoandar utan iscensätter en makaber och välplanerad hämndaktion.

Jussi Adler-Olsen varvar det förflutna med Avdelning Q:s försök att hitta förgreningar i nutid till den grupp vars anhängare fortfarande anser sig ha rätt att bestämma över andras liv. Berättelserna om vad kvinnorna utsattes för är många och riktigt obehagliga. Men kanske en varningssignal för vad sjuka hjärnor som anser sig vara ”förmer” kan ta sig till.

”Journal 64” är underhållande men också oroande och upprörande.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Dikt möter bild - utan att det slår gnistor

Per Helge: Landskapelser. Gouacher av Sture Meijer (Rallarros förlag)

Per Helges nya diktsamling ”Landskapelser” är ett diktverk uppblandat med en rad gouacher utförda av Kåge-konstnären Sture Meijer.

Dikterna säger sig mer söka inspiration och hitta beröringspunkter hos Meijers bildvärld än att uttryckligen kommentera dem, men det är ofrånkomligt att inte sortera in dem under den litterära genre som kallas ekfras, som kort sagt innebär att man gör en poetisk beskrivning av ett bildkonstverk. Det handlar alltså om en skapad relation mellan dikt och bild, med det givna målet att tillföra någonting ytterligare till bildkonstverket, eller skapa en diktning i sin egen rätt.

Är detta ett lyckat möte? Helge skriver kort, försiktigt och lågmält, men knappheten i språket kräver en kärnfullhet som dessvärre saknas. Meijers gouacher återges i färg (dock i alldeles för liten storlek), men som helhet ger boken, eller rättare sagt broschyren, ett klent intryck. Sidorna lossnar med ens vid första öppningen, och en oundvikligt snabb genomläsning ger vid handen att Helge gott kunde ha gjort ett mer träffande och bättre urval av Meijers konstverk.

Det är inte den mer lyckade sidan av Meijer som vi här får möta. Landskapspoeten Helge har sökt upp landskapsmålaren Meijer, och därigenom förbisett hans verkligt särpräglade verk. Var är de stora eldiga, flammande figurporträtten? De ansiktslösa vålnaderna?

På sina ställen lyckas dock Helge möjligen skänka nytt ljus till Meijers verk, med varsam hand över Meijers gouacher letar han i dem efter det poetiska uttrycket omsatt från målning till ord. Men det krävs en fullödigare poetisk kropp och ett bättre urval av målningar för att verkligen ackompanjera och gestalta Meijers bildvärld i ord.

LUDVIG BERGGREN

Rapportera fel

Dråpligt om vedkriget i Baklandet

Kent Lundholm: Vedtjuven (Ord & visor)

Det är en kall och ganska eländig vinter, året är 1974 och kriget i Mellersta Östern har gjort att landet Sverige drabbats av bensin- och oljeransonering. Elpriserna åker också uppåt och den knarrige kronotorparen Rubert har fått lön för mödan; hans enorma travar med egenhändigt kluven ved kommer nu ännu bättre till sin rätt.

Allt vore väl om det inte vore för grannen Adrian uppe på backen. Adrian har egen mark, till skillnad från Rubert, som måste ackordera med Kronan för sina uttag. Men Adrian är en latoxe och en fyllbult, och när spåren börjar gå från Adrians gård tvärs över snön till de yttersta vedtravarna vid myren, då drabbas Rubert av en alldeles förfärlig ilska. Otvivelaktigt har hans prydliga tillgångar börjat naggas i kanten.

Så börjar Kent Lundholms ”Vedtjuven”. Den kan läsas som en allegori över världens alla konflikter i stort, här nerkokta till ett bittert vedkrig i den gudsförgätna byn Baklandet någonstans i Västerbottens djupa skogar. På den nivån framstår trätor för den utomstående snarast som löjeväckande, och Ruberts allt bittrare försök att sätta stopp för vedsvinnet bort till Adrian tar alltmer dråpliga vändningar.

För läsaren hålls nyfikenheten vid liv boken igenom. Kent Lundholm har själv växt upp i den här miljön, han kan sina krumelurer, berättarstilen påminner något om Torgny Lindgrens. Lite slarvigt korrekturläst är texten, och ologiskt är det väl att ambulansen inte skulle hitta till en by som fortfarande har egen affär, men på det hela taget en ganska nöjsam roman. Hade Lars Molin levat kunde han ha gjort tv-pjäs av den.

Men slutet blir för mig lite snopet. Adrians motdrag inför nästa säsong känns halvdant. Hans påhittighet hade behövt komma upp på en annan nivå för att stimulera fantasin om hur fortsättningen kunde bli.

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Ska sanningen alltid berättas?

Riikka Pulkkinen: Sanningen (Norstedts)

Den välrenommerade barnpsykologen Elsa är cancersjuk och har kort tid kvar att leva. Vid sin sida har hon maken Martti, känd modernistisk konstnär, dottern Eleonoora som är läkare, och barnbarnen Anna och Maria som är i tjugoårsåldern. Familjen har nära och omsorgsfulla relationer med varandra. Elsa är i färd med att summera sitt liv och avslöjar en familjehemlighet för Anna vid ett av deras samtal.

I början av äktenskapet hade de en barnflicka (Eeva) boende i familjen som tog hand om dottern vid Elsas resor. Mannen inledde en långvarig kärleksrelation med henne och när relationen avslöjades avskedades barnflickan och hela händelsen tystades ned. Inte ens dottern, som är känslomässigt påverkad av händelsen, är medveten om vad som hände. Anna både upprörs och fascineras av historien och börjar forska i och fantisera kring Eevas öde. Hon har också egna erfarenheter och sorger som tangerar händelsen.

Det är kvinnor i olika generatiner som är centrala i Riikka Pulkkinens ”Sanningen” som utspelas i 2000-talet med återblickar till 60-talet. Många frågor diskuteras i denna relationsroman. Vad är kärlek och är den alltid sann? Självständighet kontra beroende i relationer. Svek och försoning.

En fråga som jag ställer mig, är avvägningen mellan att berätta sanningar innan det är för sent eller att avstå från att avslöja händelser som kanske hade mått bättre av att ligga kvar under mattan.

Språket är bra och de olika berättarperspektiven, Elsas, Eevas, Eleonooras och Marttis, visar hur olika sanningar ser ut beroende på vem som formulerar dem. En fiktion i fiktionen är att det är Anna som fantiserar och formulerar den frånvarande Eevas upplevelser.

Romanen, som är författarens första som översatts på svenska, har fått stor uppmärksamhet i Finland och har också satts upp som teater. Trots att jag uppfattar historien som lite naivt berättad – det låter inte riktigt trovärdigt med en mormor som efter 40 år berättar för barnbarnet om morfars kärleksaffär – är detta en bra roman.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Laxfiske i Jemen

Får dig att må bra.

Betyg:

Skådespelare: Ewan McGregor, Emily Blunt, Kristin Scott Thomas med flera.

Regi: Lasse Hallström.

Det låter kanske lika vansinnigt att göra en film om laxfiske i Jemen som att verkligen försöka ordna det.

Huruvida den stormrika shejk som föresatt sig att kunna fiska i sitt hemland lyckas med det ska jag inte avslöja.

För naturligtvis är laxfisket bara en metafor för att det verkligen går att förändra sitt liv.

I Lasse Hallströms varsamma händer har det här blivit en berättelse som verkligen får oss att må riktigt bra – även om du som jag inte är ett dugg intresserad av flugfiske.

Det handlar om Alfred, en professor i fiskeri, som en dag får inbjudan till ett projekt som går ut på att förvandla en uttorkad flodbädd i Jemen till en lekplats för skotsk lax.

Han tar det naturligtvis som ett skämt till en början. Men allt eftersom han involveras i projektet får han också chansen att förverkliga sig som människa.

Istället för ett trist liv med en diktatorisk chef och en känslokall fru får han chansen att hoppa upp i laxtrappan och bli en mer harmonisk person.

Och faktiskt hitta rätt med sina torra brittiska skämt.

Vid hans sida finns Patricia, en kvinna som tror på projektets ambition att göra något gott – inte bara för några enstaka sportfiskare.

Mellan Alfred och Patricia uppstår också en känsla av välbefinnande. En begynnande kärlek som båda har svårt att sätta på pränt.

Jag gillar verkligen Ewan McGregor som lyckas porträttera en man som fullständigt gömt sig i sin grå kostym men ändå har så mycket roligt i sig.

Emily Blunt är alldeles förtjusande som Patricia.

Fast allra bäst är Kristin Scott-Thomas som gör en briljant insats av en politisk presstalesman som ser varje situation som en möjlighet att skapa positivt förstasidesstoff för den sittande regeringen. Händer något negativt är hennes paroll att hitta en avledningsmanöver.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Terrortory

The Seed Left Behind (Discouraged)

Betyg:

Metal. Den första gången jag hittar att Terrortory nämdes i Norran var 2003. Nu, åtskilligt senare, gör Skelleftegruppen en albumdebut med mersmak, låt vara att plattan varit på gång i flera år…. Gruppen har sina rötter i death metal, men tar sig an genren med en hel del dynamik. Det innebär att fullt ställ kan avlösas av mer melodiska eller progressiva partier och till och med något närmast sakralt som i titelspåret. Här finns en experimentlusta som imponerar och kanske kan göra gruppen till exportvara.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Historien ekar för evigt ...

Mats Ahlstedt: Dockmakarens dotter (Kabusa)

Hur länge ekar historien? För evigt.

Hur länge dröjer det innan en människa kan gå vidare?

I vissa fall lika länge, i varje fall om man får tro Mats Ahlstedt i hans nya deckare, ”Dockmakarens teater”.

I samband med Vietnam-kriget flydde en amerikansk soldat och en vietnamesisk kvinna till Sverige. De bildade familj och var aktiva i den svenska FNL-rörelsen. Men lyckan varade inte för evigt. Pappan John Anderson utlämnades till USA 1972. Normalt sett utlämnades inte desertörer, men han hade vid flykten skadat en annan soldat så svårt att denne avled.

Två veckor efter att han förts västerut föddes parets andra barn, Kim-Ly.

Först påträffas en polis allvarlig skadad. Sedan dödas Kim-Lys utvecklingsstörda storasyster.

Fängelseprästen Johannes Brobeck, som är bekant med familjen sedan FNL-mötena, kommer också med ett dödsbud, att John avlidit.

Sedan inträffar en rad händelser som visar sig återkoppla till det förflutna.

Mats Ahlstedt vill mycket och har en intressant ramhistoria. Problemet är att handlingen i inledningen känns väldigt ryckig och utan flyt. När man väl kommit igenom det partiet lyfter läsvärdet.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Hur mycket betydde Eva Braun?

Erfarenheten av att även ett kultiverat samhälle snabbt kan sjunka ner i barbari påverkar oss än idag, hävdar historikern Heike B Görtemaker. Forskning pågår fortfarande för att tyda fenomenet Hitler och i ”Eva Braun, kvinnan som älskade Hitler”, studerar hon hans älskarinna och de människor som hörde till Hitlers privata krets.

I oktober 1929 var Eva Braun 17 år och assistent hos den nazistiske fotografen Heinrich Hoffman i München, när den 23 år äldre Adolf Hitler presenterades för henne. Det blev upprinnelsen till en 14 år lång relation som slutade med det gemensamma självmordet i bunker i Berlin 1945. Hon kom från ett småborgerligt hem och älskade mode, film och jazz och läste Oscar Wilde (förbjuden i Tyskland efter 1933), reste och sportade. Som förebild för den nazistiska kvinnan passade hon inte riktigt in och relationen dem emellan var dold för allmänheten, eftersom det ingick i Hitlers image att han var gift med det tyska folket, och inte kunde ha någon annan brud.

Görtemaker anser att Eva Braun blivit förbisedd och att en studie om deras gemensamma privatliv skulle ge en bild av Hitler som människa, och därmed nyansera bilden av nazismen som fenomen. Görtemaker hävdar att nazisttopparnas kvinnor sannolikt hade större inflytande än vad som har varit känt. Vid middagar satt Eva Baun vid Hitlers vänstra sida, hon tillrättavisade honom när han var sen till middagen och indikerade när han pratat för länge.

Ändå: källorna är begränsade. Av Eva Brauns brev finns bara ett fåtal bevarade och sekundärkällorna har trovärdighetsbrister. De fotografier som Braun själv eller andra tagit är bra, men någon inträngande bild i Hitlers privatliv får vi inte. Mycket stannar vid spekulationer, eftersom de överlevande vännerna hade skäl att distansera sig från Hitler vid krigets slut.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Mycket inblick, många krismöten

Kristina Ohlsson: Paradisoffer (Piratförlaget)

Lite extra kul är det när folk berättar om saker de är insatta i, även om det är ren fiktion. Kristina Ohlsson skriver för att underhålla, men hennes bakgrund som terroranalytiker gör att hon har inblick i sådant de flesta inte vet mycket om. ”Paradisoffer” skrevs just efter sprängningen på Bryggargatan i Stockholm och den inspirerade till att låta huvudpersonen Fredrika Bergman hamna i en härva av förvecklingar kring bombhot.

Fredrika är i författarens fjärde roman kriminolog på justitiedepartementet där hon egentligen vantrivs med att ”vända papper”. Men nu hamnar hon i hetluften efter ett bombhot mot ett jumbojet med över 400 passagerare på väg mot USA.

Liksom i tidigare böcker är hennes privatliv intressant, hon har två små barn med en 25 år äldre man. Men nu är det jobbet som är i fokus, Fredrika rantar mellan dramatiska pratiga krismöten med representanter för FBI, CIA och Säpo. Tumskruvarna dras åt för att rädda livet på planets passagerare, men det blir lite för mycket korridorspring och resonerande under tidspress.

Det känns som om Kristina Ohlsson har haft så mycket material efter all research att det har gjort ont att stryka mer. Synd, för handlingen är annars suggestiv och välkomponerad!

Justitieministern Muhammed Haddad och piloten Karim Sassis ickesvenska ursprung gerkrydda till handlingen. Säpo-chefen Eden Lundell är karriäristen som har en mystisk bakgrund och en make som är präst, förväntas ta ansvar för barnen när det hettar till och lär återkomma i Kristina Ohlssons romaner.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Två historier: en gripande, en alldaglig

Gaute Heivoll: Innan jag brinner (Norstedts)

Året är 1978, platsen en liten ort i sydligaste Norge. Folk sitter hemma om kvällarna och ser på fotbolls-VM. Ortens lilla borgarbrandkår leds av den grånade Ingemann, nu har den fått rycka ut till ett par mindre bränder på någon vecka vilket är högst ovanligt. När det tredje larmet kommer börjar man inse att en pyroman är i farten.

I samma veva föds pojken Gaute. Glädjen över denna tilldragelse skyms av bränderna. När han ska döpas vaktar man kyrkan. Efter några veckor inser någon att pyromanen finns närmare än någon kunnat ana. Förstämningen blir stor, vem hade trott att just han…?

Om detta skriver Gaute mer än trettio år senare i ”Innan jag brinner”. Där väver han samman sin egen historia med pyromanens. Vem kunde ha trott att Gaute skulle bli författare? Nog för att han skrev fantasifulla berättelser i skolan; men författare, det är väl inget riktigt yrke? Advokat skulle han ju bli. Men när hans pappa är cancersjuk och ligger på dödsbädden, ljuger Gaute det sista han gör inför fadern. Han låter denne tro att han fått MVG på sluttentan när han egentligen lämnade in blankt.

”Innan jag brinner” har blivit Gaute Heivolls hittills största framgång. Jag är svag för självbiografiska berättelser, har själv försökt mig på att skriva sådana. Men genren är svårare än man kan tro. Det som är intressant i egna ögon behöver inte till alla delar vara lika fängslande för andra.

Här är problemet att pyromanens öde känns gripande, medan Gautes egen historia är mer alldaglig. Jag läser flera av de kapitlen mer förstrött, medan jag väntar på att få veta hur det går när brandchefen Ingemann inte längre orkar köra ut brandbilen ur garaget utan låter sonen Dag ta kommandot.

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Starkt om skuggor som kommer ifatt

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonniers)

Steve Sem-Sandbergs smärtsamma skildring ”De fattiga i Lodz” (2009), handlar om hur judarna i ett polskt getto successivt utplånas av nazisterna. Man kan säga att Göran Rosenbergs djupt personliga bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” börjar där Sandbergs boken slutar.

Rosenbergs föräldrar, David och Hala blir utlevererade från Lodz till Auschwitz 1944. De överlever båda mirakulöst nog och stiger av tåget vid den nya Platsen (Södertälje) som ska bli sonens uppväxtmiljö. Här formas Projektet att skapa ett helt nytt hem istället för den hemmiljö som utplånats. Föräldrarna gör allt för att passa in i det nya landet, pojken som föds där får ett mycket svenskklingande namn, Göran, och pappan lägger ut egentillverkade bokstäver i trä på golvet för att han snabbt ska lära sig det nya språket.

Göran Rosenberg har kartlagt hur vägen från koncentrationslägret såg ut och hur de försökte gå vidare efter allt som de utsatts för. ”Den överlevande är ett undantag, hans existens är i själva verket resultatet av en i maskineriet uppkommen driftsstörning”, säger Imre Kertész (nobelpristagare och överlevare), och menar att kanske är det just därför så svårt att förlika sig med, vänja sig vid det exceptionella och regelvidriga som överlevnaden innebär. Så blir det för David, skuggorna hinner i fatt honom och han tar sitt liv, när sonen bara är elva år.

Boken har journalistisk prägel, men även litterära kvaliteter. Vissa delar präglas av reportagets undersökande stil, som när han hittar en tysk efterforskning om slavarbetet i tyska arbetsläger med just den grupp av människor där hans pappa ingick. Eller när han själv besöker de orter där hans pappa har vistats.

I övrigt är uppgifterna hämtade från samtal med Hala, sparade brev, dokument och tidningsartiklar. Men därutöver får författaren gräva efter skärvor i minnet efter vad barnet förnimmer, för det är visserligen en saklig berättelse, men genom den personliga tonen, där pappan är bokens du, skapar den en stark känsla av sorg och ilska.

Själv blir jag starkt berörd av berättelsen, hur de judiska invandrarna bemöttes i Sverige och av hanteringen av den tyska statens utlovade gottgörelse för koncentrationslägrets fångar, vilket innebar att de misstroddes på nytt.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Iron Sky

Bitsk finsk ironi.

Betyg:

Går det att skämta om allt? Visst är det så! Men ironi är en svår konst och det är få som lyckats så bra som den finske regissören Timo Vuorensola.

Han har skapat en komedi som egentligen inte är likt något annat. För det här är en drift inte bara med genren science fiction. Det är i ändå högre grad en drift med nazismen och frihetens bekämpare, Amerikas förenta stater.

För du kan ju tänka dig hur USA skulle ha sett ut om Sarah Palin hade blivit president. Vicepresidentkandidaten som det hoppade grodor ur varje gång hon öppnade munnen.

”Iron Sky” börjar med att USA skickar två astronauter till månen. Men ”on the dark side of the moon” har några nazister byggt upp ett nytt hem efter andra världskrigets slut.

Deras mål är att återerövra världen med det mäktigaste vapen som skapats.

Men först skickas en förtrupp till jorden. En förtrupp där Klaus Adler är den som drömmer om världsherravälde.

Hans trolovade, Renate Richter, är också fullproppad med den nazistiska ideologin. Men hon har tolkat den på ett helt annat sätt utifrån sin hjärntvätt. Som att bara se valda delar av Charlie Chaplins ”Diktatorn”.

Och lägg därtill en svart astronaut som utsatts för albinosering.

Det finns mycket att skratta åt men samtidigt är ironin så bitande vass att det känns som att bli strimlad av en människoätande vithaj.

Jag gillar verkligen respektlösheten och det känns som att ”Iron sky” innehåller lite av Arto Paasilinnas bitska finska humor.

Skådespelarna känns också väldigt hemtama i sina roller. Bäst gillar jag Julia Dietze som den från början naiva Renate som visar att hos människor med empati segrar alltid det goda.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

The Avengers

Serietidningshjältar räddar världen.

Betyg:

Skådespelare: Robert Downey Jr, Scarlett Johansson, Chris Evans med flera.

Regi: Joss Whedon.

Serietidningshjältar har alltid fascinerat genom åren.

Otaliga är också de filmer som gjorts på det temat.

Nu kommer en ny produktion, ”The Avengers”, där jorden är utsatt för hot och de enda som kan rädda vår utsatta värld är en osannolik blandning av seriefigurer.

Det är organisationen Shield som försöker få till stånd ett samarbete. Det behövs för att stoppa asaguden Loke som tillsammans med några utomjordingar planerar att ställa till ett världskrig som kan utplåna allt liv.

Det är ingen förutsättning att ha sett exempelvis de två filmerna om ”Iron Man”, eller ”Thor”, men det underlättar.

Annars är det ganska likt de här filmerna i genren. Det blir många heta fighter, massor av explosioner och inget i övrigt att önska för dem som gillar den typen av action.

Samtidigt finns där, åtminstone stundtals, en dialog som underhåller.

Speciellt Tony Stark (Iron Man) har en del cyniska kommentarer som är riktigt roliga. Inte minst när han pratar med doktor Banner vars alias Hulken inte direkt är den talföra typen.

Det är också många duktiga skådespelare med.

Robert Downey Jr är den som dominerar i rollen som Tony Stark. Han får chansen att spela en roll som han trivs allra bäst med. Lite så där retsamt smart, ganska likt karaktären Sherlock Holmes.

Chris Evans är hans motsats med Steve Rogers (Captain America). Han tar allt på så stort allvar att det också blir riktigt lustigt.

Scarlett Johansson är också tillbaka i rollen som Natasha Romanoff (Black Widow) och hon får ge en mer komplex bild av en yrkesmördare.

Duktig är också Tom Hiddleston som den otäcke Loke.

Så det här är riktigt underhållande även om nästan 2,5 timme känns alldeles för långt.

Dessutom tillför inte 3 D-tekniken speciellt mycket den här gången.

 ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Alla söker vi vårt gyllene berg

Gå och finn heder åt din familj. Finn ditt gyllene berg, skapa din framgång. Då och endast då kan du återvända.

Med tusentals kilometer till fots och en sex månader lång båtresa landar David Yips far i Liverpool. Här, mitt bland de vita spökena, ska han hitta sitt gyllene berg. Rikedom, framgång, heder. Allt måste falla på plats innan han kan återvända.

Han kommer en bra bit på vägen. Han driver en tvätt, hittar en flicka och drömmer om fler tvättar och många barn.

Sedan förlorar han allt i en hand poker.

David Yips berättelse om sin far är förvisso klädd i fiktionens skrud, men sanningens botten är svår att förneka. Han tar rollen som sin far och Eugene Salleh spelar en yngre version av Yip själv.

Föreställningar flyter fram som en slags utfrågning – och förhållandet mellan far och son är som bäst krystat.

Yip kräver svar. Vad betyder detta gyllene berg? Vad består denna heder och fråmgång av? Varför är fadern beredd att kasta bort allt han har i det eviga sökandet efter det guld som glimmar? Han bär på all den ilska som följer en ung man som ser sin far försvinna bortom en dimma av opium.

Och fadern, som har sju barn vid sin sida och en fru som lämnat honom för lycka, minns endast det han vill minnas. Och missar guldhögen mitt framför ögonen, när han håller blicken spänd längs horisonten.

Med all den mediala uppfinningsrikedom som teaterkompaniet Les Duex Mondes kan uppbringa blir berättelsen en fröjd för såväl öga som öra.

Ljus kastas in kors och tvärs från alla håll och kanter och korta filmsekvenser projiceras på ett transparent nät och en tät skärm. Ljudet stiger och faller i takt med känslorna.

Vid en del tillfällen blir den tekniska finessen lite väl central, men det raka, tydliga berättandet lyckas ändå överhanden.

Starkast är scenen när Yip frågar om han förstår hur mycket mamma Mary offrade för honom och fadern svarar med tystnad och ett oförstående glin.

Sekvensen följs av ett snurrande paraply med en ung kvinnas ansikte böljandes över det uppspända tyget.

Rapportera fel

21 Jump Street

Dumroliga kommentarer i underhållande film.

Betyg:

Skådespelare: Jonah Hill, Channing Tatum, Brie Larson med flera.

Regi: Phil Lord och Chris Miller.

Visst är det mycket som känns igen.

Två poliser, den ena tuff den andra smart. Tillsammans borde de kunna komplettera varandra – men tyvärr går det lika illa för dem ändå.

Fast till slut får de chansen att visa vad de går för. De får hoppa in på en gymnasieskola som undercover-agenter.

Och det blir inte lätt för två killar som inte varit i plugget på mycket, mycket länge. Och dessutom ser lite för gamla ut för sina roller.

Deras jobb är att hitta en knarkliga som distribuerar sitt gift på stadens skolor.

Det här är naturligtvis en film som du inte ska ta på allvar. Då går det också att skratta åt de klantiga snutarna och deras försök att bli accepterade både som studenter och poliser.

Det är rätt många dumroliga kommentarer, en del lustiga scener och faktiskt till slut – även en del explosioner.

En biljakt med limousiner är inte heller vardagsmat i genren.

Det är också lite kul att den av poliserna, Jenko, som var den populäre på den tiden det begav sig nu hamnar i töntgänget.

Och Schmidt, den nördige på sin tid, blir riktigt poppis.

Det är helt enkelt underhållning för stunden om du står ut med ett språk som inte direkt är rumsrent, för det är mycket fuck och shit, precis som i många andra produktioner med liknande tema.

Jonah Hill (Schmidt) och Channing Tatum (Jenko) spelar dessutom sina roller med en behaglig självdistans.

Och Ice Cube är naturligtvis kylig som, just det, en iskub.

Roligt är också att Johnny Depp lite oväntat dyker upp i en roll med lösnäsa och allt. Det kanske också är en uppgift, vem känner igen honom först?

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Project X

Handlingen saknas totalt.

Betyg:

Skådespelare: Thomas Mann, Jonathan Daniel Brown, Oliver Coopermed flera.

Regi: Nima Nourizadeh

Jag måste erkänna att jag trodde att det här skulle vara en lite rolig film med överraskande vändningar som i ”Baksmällan”.

Men det här är lika uselt som att tvingas se en hemmagjord film totalt utan handling.

För även om föreställningen, Gud ske lov, är kort, bara 1,5 timme, så är ändå merparten av bilderna typ oskarpa videoupptagningar från ett party.

Hög musik, dans och så förstås lite nakna tuttar för att glädja de som jag misstänker gillar den här typen av produktioner.

Det berättas annars om tre killar, töntar förstås, som vill ställa till en riktig fest för att få tillfredsställa sina sexuella behov.

Just sådant som vi sett i tusentals ungdomsskildringar genom åren.

Skillnaden är väl i så fall att det här urartar mer än vanligt och det kanske, jag skriver kanske, kan vara roligt för en del att se en liten hund bli neddrogad och uppskickad med ballong. Eller att en dvärg blir instängd i en ugn.

Jag kommer också ihåg 80-talets drogdebatt då inställningen var allt som visades på bioduken borde barnförbjudas

Numera skildras även tung narkotika som en kul partydrog som gör livet så mycket enklare när man är 17 år och oskuld. Och nu är det tillåtet från 7 år i vuxet sällskap.

Fast jag kanske missförstått hela andemeningen.

I själva verket är det här en film som vill visa hur illa det kan gå om man hamnar i dåligt sällskap.

Fast jag skulle inte tro det.

Jag har dessutom svårt att tänka mig att någon av de som medverkar kommer att bli några stora filmstjärnor i framtiden.

Även om jag ser en viss sorts tjatig charm hos Oliver Cooper som spelar anstiftaren Costa.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Stolen Deer

Morning Peasant (A Westside Fabrication)

Betyg:

Indiepop. Det fanns en tid, och det var inte allt för länge sedan, när man inte kunde prata om Stolen Deer utan att samtidigt nämna Mando Diao. Men det gjorde Skelleftebandet upp med på debut-ep:n ”And The You Left” (2010) då de av allt att döma fick ut det ur systemet.

Två år senare har det så blivit dags för den första fullängdaren. Den här gången har de sneglat längre bort än till Borlänge och hamnat på de brittiska öarna där inte minst Coldplay och Glas Vegas huserar.

Dynamiken finns kvar, men den är inte alls lika markant. Det är som om bandet genomgått en sällan skådad mognadsprocess och blivit rätt dystra på kuppen. För svärtan och självömkan (i texterna) har tagit ett tydligare grepp om Stolen Deer. Solen skiner inte särskilt ofta.

Jag hade hoppats att Stolen Deer skulle hitta ett mer eget uttryck. Det råder ingen akut brist på band inom genren och jag tror att de får svårt att sticka ut, men lyckligtvis är de ett starkt liveband.

Dessutom är Stolen Deer pålitliga låtsnickrare som uppenbarligen lägger ner mycket tid på att försöka ge musiken någonting extra, inte bara följa formuläret. Problemet är att detaljfixeringen ibland verkar ta fokus från att göra en skiva som verkligen griper tag och som på riktigt lyfter från marken.

Lysande undantag finns – ta bara ”How You Always Seem To Find Me” som exempel. Ett briljant stycke pop som växer för varje gång och som ännu en gång ger oss anledning att vara stolta över att ha så begåvade musiker och låtskrivare i stan.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

Baba Richie Blues and the Raags

Varanasi never sleeps (Rub-a-Dub)

Betyg:

Indienblues. Baba Richie är pseudonym för Richard Danielson i duon Baba Blues, som en hel del hörde på Skellefteå bluesklubb för ett antal år sedan. På nya plattan har han tagit med sig vänner och åkt till Indien för att spela in. Utom gitarr och munspel hörs även tabla, harmonium, elbas och sitar. Musikerna är nordiska med några lokala musiker som undantag, men studion finns i Varanasi. Materialet är Danielsons egna blues, om än med indisk krydda, kompletterat med några covers, bl.a. Smokestack LightninЃf. Resultatet är klart godkänt, fast jag tycker Baba Blues är strået vassare.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Spiritualized

Sweet Heart Sweet Light (Double Six/Playground)

Betyg:

Rock. Jason Pierce, dvs Spiritualized, har inte haft ett alltför jämnt skapande genom åren. Den här gången placerar han dock i stort sett alla bitar på rätt plats på ett album som är storslaget på alla sätt. Här finns referenser till Velvet underground och Peter Perrett å ena sidan, å andra sidan till Kinks och glamrock som Bowie och Bolan. Kör allt i en psykedelisk mix och lägg till gospelkörer och ljudliga gitarrer och en samling låtar som faktiskt imponerar så har ni ett av 2012 års stora album så här långt.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel