Andreas ”Real Steel” Ståhl. Foto: Arkiv
Vi slår oss ned vid bordet på restaurangen Costas i Umeå. Det har gått mer än ett år sedan den ödesmättade UFC-debuten skedde på andra sidan jorden, i San Jose, i Sharktank där Melker Karlsson spelar ishockey till vardags.
Det blev inte en debut som Skelleftehamnsonen hade tänkt sig.
– Känn här, så känner du skruvarna, säger Ståhl och pekar vid näsan.
"Inte så roligt"
Ett antal skruvar och två titanplattor har lagts under huden för att koppla ihop överkäken med övriga kraniet.
– När man låg där i ambulansen, hade förlorat och hade ett brutet ansikte. Då var det inte så roligt, säger Ståhl eftertänksamt.
Funderar man på sluta då?
– Kanske lite. När jag fick höra hur det såg ut och fick höra att jag skulle vara borta minst ett halvår kom nog tanken. Men efter ett par dagar kom lusten tillbaka. Nu känner jag mig mer motiverad än någonsin.
26 juli i fjol, i San José på den amerikanska västkusten, genomförde Andreas Ståhl sin efterlängtade UFC-debut. Han skrev kontrakt med världens snabbaste växande sportorganisation, The Ultimate Fighting Championship, redan under hösten 2013.
Men en skada i axeln stoppade hans första tilltänkta debut. Istället kom debuten i San Jose mot brasilianske superämnet Gilbert Burns.
Höga förväntningar
Burns har blivit världsmästare flera gånger i brasiliansk jiu-jutsu och anses av många kunna etablera sig i världstoppen inom MMA.
Men även Andreas Ståhl har höga förväntningar runt sig. Många ser honom som nästa stora svenska namn bakom Alexander Gustafsson.
Burns är en komplett fighter och debut blev en tillställning av hög världsklass.
Den första ronden började i högsta tempot. Ståhl satte nivån direkt.
– Jag prickade honom rätt bra. Allt gick planenligt och jag kände direkt att jag var starkare än Burns.
Uppercut
Men med 45 sekunder kvar av första ronden hände det som inte fick hända.
Burns kom loss efter kamp mot buren och slog en uppercut. Ståhl gick rakt in i smällen.
– Den tog bra. Jag kände att det krasade till och förstod att något hade gått sönder. När ronden var slut och jag gick och satte mig sa jag bara ”näsan är paj”, sa Ståhl.
Men det var inte bara näsan. Sprickan från röntgenplåten talar sitt eget språk. Frakturen från smällen gick från öra till öra – precis under näsan. Att säga käkbrott är nästan en underdrift. Ståhl hade ett brutet ansikte.
Han och hans hörna var i det läget helt omedveten om skadans omfattning, men förstod att läget inte var bra. I tredje ronden fick Ståhl själv en föraning om att läget var värre än en bruten näsa.
– Jag skulle försöka ta ned honom. Då kopplade han ett grepp över mitt huvud. Jag kände hur hela käken trycktes inåt. Smärtan var oerhörd och jag kände även att varje smäll tog oerhört ont.
Funderade du aldrig på att ge upp?
– Nej. Det fanns inte. Men i tredje ronden gjorde det så ont att jag nästan hoppades att han skulle knocka mig så att det var över.
Matchen gick tiden ut. Trots att ”Real Steel” gick två ronder med bruten käke var det helt jämnt. Gilbert Burns fick domarnas poäng, men Ståhl kunde lika gärna ha vunnit.
– Hade jag inte åkt på smällen hade jag tagit honom. Jag var starkare. Jag gjorde allt jag kunde. Det svider fortfarande att jag förlorade, säger Ståhl som noterade sin första förlust.
Hans match väckte ändå stor uppmärksamhet. Tempot höll världsklass.
Men efter matchen i omklädningsrummet kom smärtan.
– Jag kände på framtänderna och kände hur jag kunde flytta hela övre tandraden bakåt.
Han visade upp det för läkarna. Men omfattningen blev inte tydlig förrän han hade röntgat på sjukhuset i San Jose.
– Läkaren kom in och frågade om jag hade varit med i motorcykel-olycka.
Mardrömslikt
Sjukhuset ville operera direkt, men Ståhl ville bara hem till Sverige.
Det blev den värsta resan i hans liv. Han hade med sig ett intyg att planet kunde nödlanda om han skulle bli för svullen under resan.
– Det var mardrömslikt. Men hade jag inte rest iväg hade jag varit tvungen att stanna i tre veckor och det kände jag att jag inte ville göra.
Han opererades efter att han hade varit hemma i Sverige i två dygn.
Därefter väntade ett halvår av rehabilitering. Något han nästan har blivit van vid. Operationen var den tredje på knappt två år. Ledband i knäet och en axelskada har tvingat honom att ligga under kniven tidigare.
– Jag har inte haft något flyt direkt. Jag hoppas att det vänder nu, säger Ståhl.
Andreas Ståhls väg att bli MMA-fighter gick via en ytterst lovande karriär i brottning. Som ung tonåring tillhörde Ståhl tillsammans med sin syster de mest talangfulla brottarna i Sverige.
Pappa Tommy var tränare och höll ihop BK Nordan som hade sin verksamhet i Örjanshallen i Skelleftehamn. Men Ståhls pappa förlorade sin kamp mot cancer och dog. Den värsta händelsen i MMA-fighterns liv.
– Det var oerhört jobbigt. Det gick inte att gå tillbaka och börjar träna brottning i samma lokaler där jag hade tränat med pappa.
Oerhört tufft
Efter en paus började han träna MMA i Skellefteå. Efter första proffsmatchen 2009 flyttade han till Umeå för att satsa. Och 27-åringen hoppas att den bästa tiden snart ska ha sin början.
Men proffslivet som MMA-fighter är oerhört tufft.
– Det är väldigt svårt att få ihop allt. Jag jobbar halvtid och lägger resten på träning. Det är tufft att få det att gå ihop.
Sponsringen har börjat ta fart, men det är ändå en bit bort att kunna leva helt på sporten. Det är ändå det som Ståhl siktar på.
Oturen har dock inte riktigt vänt för Ståhl. Nyligen tvingades han dra sig ur en match i Australien, men är ändå hoppfull.
Glädjen i träningen har funnits där trots det senaste bakslaget.
Har du känt någon rädsla med tanke på smällen?
– Jag funderade lite på hur det skulle kännas innan jag gick in och körde för fullt igen. Men väl inne i buren är det helt borta. Jag bara kör.
Siktet var inställt på att göra comeback i sommar. Men så blev det inte. Matchen mot Viscardi Andrade från Brasilien blev inställd då Ståhl tvingades tacka nej på grund av en knäskada. Under hans träningsläger utförde Ståhl ett kast som gjorde att hans knä vred sig. Men han ger inte upp för det. Nu hoppas han att han ska vara tillbaka under hösten.
Vad är det som driver dig?
– Jag är nog lite speciell. Det måste man nog vara. Annars går det nog inte att göra det här.
Det var mardrömslikt. Men hade jag inte rest iväg hade jag varit tvungen att stanna i tre veckor och det kände jag att jag inte ville göra.
Andreas Ståhl