-Det var jättejobbigt att komma hem till Sverige efter ett halvår i Etiopien. När vi insåg att man inte kan gå omkring och vara arg över den svenska välfärden resten av livet, fann vi båda två att målet måste vara att återvända till Addis Abeba och fortsätta jobba med gatubarnen.
Josefin Lindgren och Erika Landin är två 25-åriga tjejer som har hittat en livsviktig uppgift att verka för.
Allt tog sin början 2004. Josefin läste på Kom Vux, Erika jobbad inom äldreomsorgen som undersköterska. Livet började kännas tråkigt och enformigt.
-Jag har alltid känt en dragning till Afrika, berättar Erika. Vi började undersöka möjligheterna att arbeta som volontärer någonstans. Fick tips av Josefins kusin som är missionär om en organisation som heter Hope for children in Etiopia, och som drivs av Etiopierna själva.
Pusselbit lades till pusselbit och ett mönster började träda fram.
Flickorna fick kontakt med organisationen som - fast de inte brukade ta emot volontärer - nu ville göra ett undantag och Erika och Josefin var välkomna till Addis Abeba.
Detta första år beskrivs av flickorna som en enda lång inskolning.
-Det tog tid innan vi vant oss vid miljö och kultur, berättar Josefin. Vi jobbade som lärare i en av de två skolorna, undervisade bland annat engelska, musik, hälsa, idrott och lek. En tuff uppgift eftersom barnen var vana andra undervisningsmetoder, utan krav på eget engagemang.
-När man kommer ner och ser all fattigdom, all misär och alla dessa unga pojkar som tvingas sova på gatorna fylls man problemlösningsstrategier, säger Josefin. Känslan är stark att man måste göra något och huvudet blir fyllt av idÈer.
Men att lösa problemen för de 200 000 gatubarnen i Etiopiens huvudstad är inte gjort i en handvändning. I dag har de arbetat fram ett program som bygger på den kristna Alphakursen, ett träningsprogram inför eget boende.
-Det svåraste är att välja bland de behövande, vilket är nödvändigt för att kunna hjälpa några, säger Josefin. Fattigdomen är svår bland stadens 2,8 miljoner invånare. De som kommit från sina hem i byarna till staden för att hitta försörjning gör det inte. De blir hemlösa och hungriga. Flickorna ägnar sig åt prostitution. Barnslaveri förekommer också.
-Vårt mål är att ge dessa barn som aldrig fått mänsklig respekt och som inte ens räknas som människor, ett hopp och ett värde.
Det är framgångarna, hur små de än tycks vara, som ger arbetet näring för att fortsätta i det som kan tyckas oändligt och omöjligt.
-Vi jobbar i Sverige för att skrapa ihop pengar till vår egen lön. De barn som tränas för eget boende måste också få någonstans att vara. Till dessa bostäder samlar vi pengar, hos företag här hemma, hos givmilda församlingar och bland allmänheten, berättar Erika.
Motstånd, problem och svårigheter har flickorna haft under sina volontärår men aldrig gett upp. Polisen behandlar gatubarnen brutalt. Misshandel och ”bortstädning” sker hela tiden.
-Det som inte syns, finns inte, säger Erika och suckar. Polisen är barnens värsta fiende.
Erika och Josefin bär ett helhjärtat engagemang:
-Trots den svåra livssituation barnen ständigt lever i, finns hos dem en fantastisk kapacitet och styrka. Barnen är inte hjälplösa offer, utan här finns en enorm glädje och livskraft, det är viktigt att förstå, säger Erika.
Redan nästa vecka åker de tillbaka för att vistas i staden ännu ett år.
Den som vill följa deras arbete kan läsa om det på www.streetlight.nu

Publicerad2007-08-09 00:00