Om inga andra släktingar bestrider testamentet går allt till en kusin. Den enda verkliga vän Curt hade i livet.

Mannen, som vill vara anonym, förstår att det hela väcker uppmärksamhet men är ändå tagen:

– Visst förstår jag att det pratas, det känns faktiskt lite obehagligt. Att det ska bli ett sådant enormt intresse kring det här, säger han till Norran.

De flesta kände Burk-Curt. Åtminstone till utseendet. De såg honom samla burkar och flaskor i centrala Skellefteå dagarna i ända. Visst fanns det ett rykte som gjorde gällande att han egentligen hade pengar. Men få anade hur rik han faktiskt var.

Han gick bort i oktober 2008, alltför tidigt, vid 60 års ålder. Hjärtat orkade inte längre.

– Han besökte ingen läkare, jag försökte få honom dit, men han sköt hela tiden på det, säger kusinen.

Varför var han så ensam?

– I dagens termer skulle man nog beskriva det som att han gick i väggen, tidigt. Redan i gymnasiet. Sedan dess kom han aldrig tillbaka riktigt, säger kusinen.

Han hade enorma förväntningar på sig som ung. Curt skulle gå långt, tänkte föräldrarna. Och han hade väldigt lätt för sig i skolan, toppbetyg i det mesta.

– Att han var intelligent var det inget snack om, men sedan blev det ingenting. Det är ett tragiskt livsöde egentligen.

Istället för att göra karriär blev han sjukpensionär. Men han spekulerade i aktier och fonder och tjänade stora pengar. Kusinen uppskattar att kanske hälften av förmögenheten är familjens pengar, hälften har han tjänat ihop själv.

– Burksamlandet var det han levde på, som en terapi, något att göra, det han köpte mat för, resten skulle jag tro att han bara satte in på banken.

Hade han aldrig någon partner?

– Nej, några kvinnor har jag aldrig hört talas om. Han bodde med föräldrarna tills de dog vid slutet av 90-talet. Sedan dess var han helt ensam.

Men dig umgicks han med?

– Jo, vi var goda vänner, som bröder nästan. Vi umgicks sedan vi var små. Jag tog honom på allvar. Han hade stort förtroende för mig och berättade om sina affärer. När han blev sämre så han ”Men jag har ju dig”. Fast jag kunde ju inte vara där jämt, säger kusinen.

Och ingen telefon hade han.

– Nej, den sa han upp när föräldrarna gick bort.

Hade han inga planer på att själv spendera sina pengar?

– Han skulle leva tills han var 85, trodde han. Och ville inte oroa sig för ålderdomen. Pengarna gjorde honom trygg. Men nu blev det ju inte så.

Vad tyckte han själv om att folk pratade om honom?

– Folk såg ju ofta ner på honom, och han tyckte ju att han borde vara aktad. Familjen hade ju umgåtts med fint folk. Han ville inte bli gjord till spektakel. Men folk har svårt att acceptera dem som är annorlunda, även hans egna släktingar. Det fanns de som gick över gatan för att slippa hälsa. Det var barnsligt, tyckte han.

Publicerad2009-04-15 18:52