Anne-Marie Lundberg på olycksplatsen. Foto: Lennart Öhman
När Anne-Marie Lundberg, då nyfyllda 27, född Israelsson, steg på Rälsbussen YBo6 den 28 mars 1956 i det då väglösa Ravenjaur var det först en dag som alla andra. Hon hade flyttat till byn fyra år tidigare i samband med giftermålet med skogsarbetaren Manni Lundberg.
I Ravenjaur hade makarna jordbruk, en häst och ladugård med fyra kor. Järnvägen var bybornas normala förbindelse med yttervärlden.
– I mycket brådskande fall, säger Anne-Mari, kunde vi ringa och beställa en taxibil till Hedvallen dit vi bybor tog oss via en enkel skogsväg över Krubbjokkbäcken.
Den 28 mars 1956 var onsdag i påskveckan och hon skulle åka till Arvidsjaur för att storhandla.
När hon kom till stationen vid inlandsbana stod redan Vinger Hägg och Staffan Norström, bägge skogsarbetare, och väntade på rälsbussen. De vände på stoppskylten, plåtstinsen mot norr, för att markera att de ville att rälsbussen skulle stanna. De bodde under vårvinterns stora avverkningar inhysta hos en familj i Ravenjaur. Eftersom det var stormigt och blåsigt hade de avbrutit arbetet och gjort tidig helg.
Alla tre tog plats längst bak i den främre kupén. Anne-Mari satte sig på höger sida och började samtala med Siri lundberg som redan satt där.
I Akkavare stannaderälsbussen en kort stund. Anne-Mari minns att en banarbetare lastade på en jättehämtare med lock.
Tjänsten som platsvakt i Akkavare var sedan den 1 mars 1955 indragen på grund av S:s hårda rationaliseringar. Hållplatsen var således obemannad 1956 då olyckan inträffade. Sedan bar det iväg på den sista resan för 16 personer. Så här efteråt funderar Anne-Mari Lundberg då och då över varför ingen gick fram till föraren och undrade över det uteblivna tågmötet.
Allt var egentligen lugnt och stilla, solen sken. Rälsbussen susade fram i det öde vårvinterlandskapet. Föraren Göte Holmström satt ensam i sin hytt greppande gasreglaget med vänster hand och med vänsterfoten på död mans grepp. Eftersom det var en lång svag nedförsbacke efter Akkavare kom rälsbussen lätt upp i 80 km/h. Plötsligt öppnade Holmström dörren in till kupén och skrek att de skulle lägga sig ned. Sen small det! Det var ett ögonblicksverk.
På en enda grym sekund var katastrofen ett faktum.
Många förstod intevad som hade hänt.
– Jag minns att jag hann ta tag i dörrhandtaget till bakre kupén, berättar Anne-Mari, sedan kom smällen och jag gjorde en luftfärd.
Enligt Anne-Mari kom loket likt en hård stålvägg mot henne. Trots att lokföraren Ståhl slog till bromsarna borrade sig loket långt in i rälsbussen, mosade allt i sin väg, men stannade lyckligtvis strax framför Anne-Maris fastklämda ben. Från att ha färdats framåt i 70-80 km/h åkte rälsbussen plötsligt häftigt bakåt. Det blev en 150 meter lång färd tillbaka. Några hundra ton knuffade bort ynka 20 ton. Delar av sitsar och järndelar flög omkring liksom glassplitter.
Anne-Maris rygg fick en ordentlig smäll, en smäll som gav henne ryggont för evigt. Sen minns inte Anne-Mari så mycket. Hon vaknade upp ett flertal gånger. Anne-Mari låg fastklämd i dörröppningen mellan kupéerna med järnskrot över ena benet. Folk låg runtomkring henne, en del över hennes ben och enligt Anne-Mari andades en av dem rossligt.
En person urräddningspersonalen knöt en halsduk runt hennes huvud så att hon inte skulle kunna se det hemska runt omkring.
– Men, berättar Anne-Mari, jag lyckades slita loss den.
Anne-Mari låg på rygg och kunde inte röra sig hon trodde att hon skulle bli förlamad för resten av livet. Sågverksägaren Sigurd Lundberg från Akkavare var en av de första på plats. På väg till Arvidsjaur med bil blev han vid Östansjövägskälet stoppad av en polis, som ville att Lundberg skulle hjälpa till. Sigurd la en värmande rock över den fastkilade Anne-Mari Lundberg.
Anne-Mari klipptes loss från järnskrotet och fördes en dryg halvtimme senare med ambulans till sjukstugan. Anne-Mari minns att en av de fastklämda skrattade hysteriskt i motsats till andra som skrek och ojade sig.
– Det var första gången som jag fick åka ambulans, berättar Anne-Mari.
På sjukstugan togshon omhand av doktor Hilding Lundkvist. Det blev hela 17 dagars vistelse för Anne-Mari på sjukstugan.
Turligt nog kunde hennes svärmor Hilma ta hand om djuren i ladugården och barnbarnet Benny. Djuren skulle skötas morgon, middag, kväll veckans alla dagar. Trots den långa sjukhusvistelsen kunde Anne-Mari knappt lyfta fötterna när hon skrevs ut. Anne-Mari var blå, likt den mörkblå färgen på en tändsticksask, över stora delar av kroppen och än i dag, 2016, har hon märken kvar efter olyckan.
När Anne-Mari låg på sjukbädden kunde hon höra kyrkklockorna ringa då elva av de sexton offren begravdes i den närbelägna kyrkan i början av april månad. Det var otrevligt och lika otrevligt var alla återbesöken på sjukstugan, eftersom hon var tvungen att åter åka rälsbuss från väglösa Ravenjaur förbi olycksplatsen till Arvidsjaur.
– Jag är självklart glad över att jag överlevde, säger Anne-Mari Lundberg. Men det hade verkligen behövts samlingar där vi hade fått tala ut med varandra och fått professionell hjälp. En period tålde jag inte att se andra människor.
Anne-Marie fick kämpapå länge med sina skador, under en lång tid kunde hon bara gå stapplande med hjälp av käppar. Hon inser att det var nära att hon tvingats bli rullstolsbunden.
Hon försöker minnas vilka som satt i den främre mosade A-kupén. Det är svårt att minnas, men förutom hon själv var det nog bara Staffan Norström och Maj-Lis Eriksson som förunderligt nog överlevde själva kraschen. Något bättre gick det för dem som satt i den bakre kupén.
Maj-Lis Eriksson var den enda som skickades vidare för vård. På långfredagsmorgonen hämtades hon av ambulansflyget för färd till Garnisonssjukhuset i Boden. När Maj-Lis äntligen orkade tala om olyckan skrevs följande: "Det skulle dröja tio år innan Maj-Lis Eriksson ville tala om olyckan. Hon försökte förtränga den, men drömmarna om loket som kom emot rälsbussen återkom ständigt. Katastrofen har påverkat hela mitt liv. Minnet går aldrig bort. Jag ser dem framför mig, alla som jag kände och som låg döda runt omkring mig."
Av de som satt i den främre kupén är det sannolikt bara Anne-Mari Lundberg som fortfarande är i livet.
Lennart Öhman
Jag minns att jag hann ta tag i dörrhandtaget till bakre kupén. Sedan kom smällen och jag gjorde en luftfärd.
