Go pro-kamera. Tv-reportern Johan Haglind hjälper mig med go pro-kamera på huvudet. Foto: Roine Sandlén.
Vi är alla olika. En del kan dyka i havet, jag får kämpa mot min panik om jag bara har en centimeter vatten på mitt huvud. En del får yrsel om de bara kliver upp på en pall, jag brukar klara höjder hyfsat bra. Typ skruva fast vindskivor på hus och sådant.
Men att åka hiss uppför en lyftkran och sedan på cirka 45 meters höjd gå ut ur hissen och klättra cirka 10 meter till på stegar kändes milt sagt som en utmaning. Jag är ju inte tjugo längre. Hjärnan har liksom hunnit i kapp med riskanalysen.
När hissen skakar igång är jag inte så kaxig längre. Jag och lyftkransföraren Conny Dyhr står som sillar i den lilla hissen. Jag har en go pro-kamera på huvudet som filmar allt som händer. Vi åker högre och högre. Pulsen bankar i bröstkorgen. Jag försöker andas djupt och långsamt för att lugna ned mig. Benen kommer ju annars att ge vika direkt jag kliver ur hissen.
Så stannar den. Jag sväljer. Conny Dyhr går ut före. Jag tänker att jag kan väl gå ut i alla fall, ställa mig där inne i masten och känna av läget.
Det går bra. Jag tittar inte ned så mycket. Fokuserar på var jag ska hålla i mig och på den, faktiskt, fantastiska utsikten. Det är en speciell känsla att se sin välkända hemstad från ett helt nytt perspektiv.
Conny kollar så jag är okej och börjar sedan klättra uppåt på den första stegen. Jag hakar på. Jag tänker att jag kan ju klättra en bit i alla fall. Efter en stege kommer jag till en gallerplatå som jag kan ”landa” på. Jag får gå runt för att komma till nästa stege. Än så länge går det bra.
Efter nästa stege ska vi igenom ett runt hål inne i lyftkranen. Conny visar mig bra ställen att hålla i mig. Jag är väldigt intresserad av bra ställen att hålla i mig.
Så kommer vi upp på en sorts ramp högst, högst upp. Högre än hans arbetshytt. Det är fantastiskt läckert. Jag har lust att sträcka armarna i skyn och vråla ”I´m the king of the world”. Men hjärnans riskanalys säger att jag ska fortsätta att intressera mig för bra ställen att hålla i mig.
Vi klättrar nu nedför en kort stege, sedan är vi vid hytten. Här inne intervjuar jag honom om hans jobb, se relaterad artikel, och filmar en snutt. Sedan är det dags att gå ned igen. Uppför lilla trappen, genom oljiga hålet, sedan börjar Conny klättra nedför den långa stegen.
Jag tittar ned då och då för att se när han är nere, så jag inte börjar klättra samtidigt och skrapar ned snö på honom. När jag tittar ned blir jag lite svajig. Inte braka ihop nu, tänker jag och tittar på utsikten igen. På E4 söderut rullar bilar fram och tillbaka. Landskyrkan är vacker i vinterlandskapet. Så är Conny klar och jag kan börja klättra. Jag klättar med barnsteg, en fot i taget. Det tycker jag är okej faktiskt.
Så kommer vi till hissen. Vi går in och den skakar igång. Kroppen börjar sakta slappna av.
Väl nere på marken känner jag mig som en hjälte. Medan Norrantv-reportern Johan Haglind åker runt i en korg i kranen för att filma, enormt tufft det med, hittar jag ett sorts liggunderlag och lägger mig en stund med en brädhög till kudde. Helt slut. Men så nöjd. Jag var visst inte för gammal för sånt här – än.