Kravet kommer från länsstyrelsen som gör en stor inventering för att kartera olika föroreningar i Västerbottens län. De nedlagda deponierna är en del i den utredningen, där tekniska kontoret i Skellefteå kommun har i uppdrag att inventera nedlagda soptippar som funnits i kommunens regi.
– Tidigare fanns det en deponi i nästan varje by, berättar Agneta Lantto-Forsgren, chef för avfallssektionen vid tekniska kontoret.
– Och då fanns det inte samma möjligheter att frakta avfall. I stället valde de att göra sig av med det mesta på plats, fyller Magnus Wallström i.
Han är miljöingenjör och håller i själva inventeringen av deponierna.
Totalt finns det 68 nedlagda deponier, som kommunen har ansvar över, och tekniska kontoret har valt att utreda 48 av dem.
– De som vi har valt bort rör sig om deponier som har funnits ute i byar där det bland annat inte funnits några industrier som i sig kan innebära miljöföroreningar, säger Magnus Wallström.
På kommunens eget initiativ gjordes i mitten av 1980-talet en första kartläggning av de nedlagda deponierna.
– Den inventeringen gjordes med den tidens metoder och länsstyrelsen har ett annat tillvägagångssätt i dag som heter Mifo-metoden, säger Agneta Lantto-Forsgren.
– Men tack vare den gamla kartläggningen, som vi gjorde på 1980-talet, har vi haft en grund att stå på när vi ska göra den här inventeringen, fortsätter hon.
Bland annat har de tagit hjälp av kartorna som användes då och vad deponierna kan tänkas innehålla.
Den nuvarande inventeringen påbörjades 2009 och Magnus Wallström räknar med att vara klar i slutet av nästa år. En av anledningarna till att det har tagit tid är att inventeringen enbart kan göras på sommaren.
– Jag har tittat på ungefär hälften av deponierna och lämnat in cirka 20 inventeringar till tillsynsmyndigheten, berättar han.
Länsstyrelsen går sedan vidare till nästa steg, Mifo 2. Det innebär att de högst riskklassade förorenade områdena kan undersökas ytterligare med provtagningar av mark, grund- och ytvatten för att fastställa eventuella föroreningar.
Magnus Wallström är positiv till inventeringen.
– Då får vi se var problemen i Skellefteå finns och var man ska rikta åtgärderna. Samtidigt är det bra att vi dokumenterar för framtiden, och Agneta Lantto-Forsgren tillägger:
– Om det skulle hända någonting ur miljösynpunkt så kan vi snabbare koppla det till vad det kan bero på.
De soptippar som kan ha en hög riskklassning är de där det har eldats till exempel plast eller där det har dumpats tungmetaller.
– På de flesta deponier har det eldats, men har de eldats exempelvis plast bildas dioxiner som i sin tur bildar mindre trevliga föroreningar som kan rinna ut i grundvattnet, säger Magnus Wallström.
Hur går en inventering till?
– Ute på plats sker en okulärbesiktning. Jag tar bilder och ser om det finns synligt avfall. Jag kollar bland annat om det finns vattendrag i närheten och hur nära det är till bostadsområden, säger han.
Magnus Wallström går även igenom vad det är för typ av mark i området.
– Ju mer genomsläppliga marken är, desto sämre är det. I bästa fall är deponin inkapslad i lera som gör att chansen är liten att det läcker ut miljöfarligt avfall.
Efter det börjar det arbete som, enligt Magnus Wallström, tar längst tid och det är att fylla i alla blanketterna.
De flesta av deponierna som granskas användes mellan 1940-talet och 1960-talet.
I de inventeringar som hunnits genomföras har inga konstigheter upptäckts.
– Det sticker upp lite metallskrot, men det är ofrånkomligt. På en del syns det inte ens att det har varit en soptipp, berättar han.
Ett av problemen är att även om soptipparna har stängts har kommuninvånarna av gammal vana fortsatt att dumpa sitt avfall på området.
Flera av soptipparna finns centralt belägna inne i samhällena och då ofta i en sänka där de enkelt kunde släppa ner soporna.
En gammal deponi i centrala Skellefteå är den i Sjungande Dalen vid Erikslid.
– I dag används den som ett fritidsområde med pulkabacke, men ur miljösynpunkt är det ingen större fara med den, säger Magnus Wallström.