Seven

Gruppvåldtäkten på Mukhtar Mai sanktionerades av äldsterådet i den pakistanska by hon bodde i. Anledningen var att hennes bror anklagats för våldtäkt på en flicka som kom från en högre kast. Det här var ett sätt att få rättvisa.

Mukhtar, som var ett barn, kunde inte läsa, hon visste inte att det fanns lagar eller ens att hon var en pakistansk medborgare. Det enda hon kände till var att hon var flicka och därför också skyldig att ständigt vara underkastad och rädd.

För henne fanns det egentligen en enda utväg för att rädda sin och familjens heder: självmord. Och allt kunde ha slutat där – ytterligare en flicka som förbrukat sitt värde som människa, låt vara att hon aldrig hade något val.

Men det slutade inte där. Hon uppmuntrades och fick stöd att polisanmäla männen. Mot alla odds fick hon dessutom rätt och med den uppmärksamhet som händelsen väckte internationellt, och med skadeståndet hon fick, byggde hon en skola. En skola där flickor får lära sig läsa och skriva, där de får lära sig att de har ett värde – minst lika stort som pojkarnas (som också går i skolan). Det har blivit många fler skolor sedan dess.

I ”Seven” får vi möta Mukhtar Mai och veta om hennes öde. Här möter vi också Marina Pisklakova-Parker som hjälper ryska kvinnor som misshandlats av sina män. Inez McCormack som jobbar för kvinno- och människorättsfrågor och fredsarbete i Nordirland, Israel och Palestina, Hafsat Abiola som grundat en organisation vilken erbjuder utbildningar och ledarskapsträning för unga nigerianska kvinnor. Farida Azizi jobbar mot kvinnoförtrycket i Afghanistan, Mu Sochua kämpar mot trafficking och sexslaveri i Kambodja och Thailand, och Annabella de Leon står upp mot korruptionen och de orättvisor som drabbar de svaga i Guatemala.

Gemensamt för dessa sju kvinnor är att de inte funnit sig i att bli orättvist behandlade – att de trots dödshot och misshandel har fortsatt att kämpa mot förtrycket. Inte bara för deras egen skull, utan för varje kvinnas. För mänsklighetens.

”Seven” är en reading, en dokumentär berättarteater, som bygger på intervjuer med ovan nämnda människorättskämpar. Den har uppmärksammats efter att ha spelats i i New York och Washington, men även under politikerveckan i Almedalen där bland andra folkhälsominister Maria Larsson läste en av kvinnornas berättelser.

Under måndagens föreställning i Skellefteå bestod ensemblen av Mina Azarian, Med Reventberg, Theresa Eriksson, Anja Landgré, Margareta Niss, Lillemor Skogheden och Carina Strandberg. Men vilka som läser är inte det väsentliga. Det som har någon betydelse är berättelserna som visar att det, trots allt möjligt motstånd, går att förbättra världen.

Det handlar om tunga öden – omöjliga för oss i Sverige att fullt ut förstå (i synnerhet om man är man). Men det som sitter kvar efter föreställningen, det som fyller ens tankar, är inte uppgivenhet eller sorg. Det är hopp och en närmast upprymd känsla av det är dags att förvandla den här planeten till ett ställe vi verkligen vill leva på. Och det är bra. Då kanske det händer någonting – då kanske dessa pionjärers arbete går lättare.

Det skulle behövas. För dessa kvinnors berättelser är inte unika. Det händer just nu.

Publicerad2009-10-21 08:57