Bitterfittans viskningar och rop

Jag gillade överlag Maria Svelands bok Bitterfittan, trots den klumpiga stilistiken (affekterade upprepningar och genreschizofrena klavertramp) vilken stundtals riskerade att förvanska romanen till en kontraproduktiv programmatisk pamflett. Men kärnfrågan, huvudpersonen Saras undran om vi någonsin ska ”kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?" är fortfarande lika relevant.

Hur fungerar då historien i dramatiserad form? På Uppsala Stadsteater alldeles lysande för drygt ett år sedan. På Västerbottensteatern i Skellefteå inte riktigt lika bra, men nästan. Regissören Pontus Stenshäll iscensätter Bitterfittan i monologform, men utan de förinspelade rösterna och det överdådiga tekniklandskapet som fanns i Sara Gieses Uppsala-uppsättning. Utsattheten blir således mer påtaglig i den här versionen, ett grepp som fungerar som det ska mycket tack vare Tove Olssons gestaltning av Sara. Ensam väver hon samman historien till en helhet; ramberättelsen är en resa till Teneriffa med korsvis invikta tillbakablickande episoder och viskningsläsning av Erica Jongs kultklassiker Rädd att flyga.

Sara är en raljerande, förbannad och humoristisk protagonist, som vägrar finna sig i samhällets manliga tolkningsföreträde, vägrar spela med.”Vad är förbannad struktur och vad är privat ångest?” frågar hon sig i boken. Tove Olssons förkroppsligande av berättarjaget är i sin bästa stunder en underbar tolkning av just det ambivalenta tillståndet. När hon berättar om sina värkande, mjölkstockade bröst, om övergivenheten i graviditeten, om Johans frånvaro när han behövs som mest; där och då blir det riktigt berörande. Där och då belyses problematiken med de rådande patriarkala strukturerna och den privata ångest dessa skapar. Där och då blir ifrågasättandet riktigt fin teater.

Publicerad2009-02-06 09:12