Pessimism när den är som roligast

Charlotte Lindmark låter sin inre pessimist komma till tals i monologen ”Min pessimist och jag”.

Faktarutan

Jag och min pessimist

Enmansföreställning av och med Charlotte Lindmark.

Regi: Den Swaärdh.

Plats: Nordanå.

Spelas i Boliden (21 oktober), Västerbottensteatern (30–31 oktober), Norsjö (5 november), Byske (19 november) och Malå (20 november).

”Jag och min pessimist.” Det låter som någonting Ronny Eriksson kunde ha myntat.

Men den här gången får han se sig slagen av skådespelaren Charlotte Lindmark som lät sitt andra jag, pessimisten, hålla en monolog inför publiken i Nordanåteaterns foajé på måndagen. En monolog där pessimisten gör sitt yttersta för att få alla att förstå hur pinsam och dålig Charlotte faktiskt är. Men också om oron över Charlotte som envisas med att ta fel beslut hela tiden.

Pessimisten, som låter som en tvättäkta gamnucka från Piteå, återberättar anekdoter ur deras gemensamma liv, om Charlottes stora fötter, hennes glugg mellan tänderna, hennes stora näsa (som visst kommer från Lindmarkarna i Västerbotten), om gången när hon gjorde en ögonoperation för att slippa glasögon och linser utan att tänka på att det ännu mer skulle framhäva hennes näsa. För att inte tala om när hon provsjöng för Björn och Benny! Charlotte hade ju alltid haft komplex för sin sångröst och hittills agerat därefter, vilket i pessimistens ögon var ett sympatiskt drag. Ett drag som pessimisten faktiskt uppmuntrat så gott den kunde. Därför gör det förstås extra ont när Charlotte totalt ignorerar det. Att hon tar mod till sig.

Monologen måste vara essensen av sublimering. Snacka om att förvandla all ångest, all oro, allt självförakt till någonting bra. Framför allt är den hysteriskt rolig.

Utöver titeln finns det fler likheter mellan Charlotte Lindmark och Ronny Eriksson. Bägge är Pitebor i grunden och de utnyttjar den välbekanta jantelag som, i synnerhet vi norrlänningar, tycks vara välsignade (eller förbannade, beroende på hur man ser det) med från födseln. Rädslan, eller skammen, för den sida inom oss som vet att vi är någonting och att vi kan åstadkomma något.

Men Charlotte Lindmarks föreställning, regisserad av Dan Swärdh, upplevs aldrig som bitter. Det är den stora skillnaden artisterna emellan.

Visst – hennes karaktär, pessimisten, är bitter. Den är envis, grinig, missunnsam och skadeglad. Men föreställning upplevs inte som det. Tvärtom inger den hopp. Sa jag förresten att den är otroligt rolig?

Alltså vill jag uppmana dig, kära läsare, att ta en ordentlig titt på faktarutan intill och noggrant studera vart föreställning sätts upp i din närhet nästa gång. För du vill inte missa det här!

Publicerad2008-09-23 11:18