MARKUS KRUNEGÅRD: Markusevangeliet (V2/Universal)

I sommar kommer Markus Krunegård att kunna stoltsera med att han är den enda som spelat på Hultsfred tre år i rad med olika band, Laakso, Hets och som soloartist.

När han nu solodebuterar kallar han popen allmoge goth – "Mauro Scocco utan refränger, Cornelis på houseklubb och ett töntigare Imperiet". Humor.

Ni som har hört singeln ”Jag är en vampyr” har fått vissa vinkar – där handlar det om nervös och stressig postpunk med ett Hellstrand-citat och en flaxighet och oro som drar mot Olle Ljungström.

Krunegård skildrar på ”Markusevangeliet" på ett personligt sätt brytningstiden mellan odödligheten i tonåren och insikten att det är dag att ta vuxenansvaret.

Om Imperiet var 80-tal, Olle Ljungström och bob hund 90-tal, så har vi Krunegård i 00-talet med tydliga musikaliska sneglingar mot de nämnda och rockhistorien.

Den tunga svärtan finns i andra låten, balladen ”Hjälp", medan han i ”Ibland gör man rätt ibland gör man fel" plötsligt stegras i närmast hellströmsk eufori med Winnerbäck-stämma och Springsteen-arrangemang.

Mycket här är riktigt, riktigt bra.

”Rocken spelar ingen roll längre” med sitt pianotema är en tänkbar singel och den intensiva, ”Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp” sammanfattar egentligen albumet i sin titel. Kompet ekar en hel del Lustans Lakejer.

Sannolikt ett av årets stora album. Trästock nästa, tack.

Publicerad2008-04-01 21:15