Kent

Betyg:

Jag vet inte. Kanske har jag växt ifrån Kent? Kanske har de växt ifrån mig? För de senaste skivorna har jag insett att vi har allt mindre gemensamt. Visst uppskattar jag att de fortfarande efter 15 år försöker utveckla sig, det är bara hälsosamt. Och det händer nya saker – vid det här laget är trumsetet mer eller mindre ett minne blott, exempelvis. I likhet med Radiohead förvandlas de allt mer till Darth Vader, där maskinen i allt högre utsträckning tar över. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak och helt ärligt kan nog Kent aldrig bli riktigt dåliga.

Men mer intetsägande. För jag kan inte undgå att känna att de står och stampar. Även om de utvecklas genom att leka med syntar och till viss del rytmer (lyssna på ”Gamla Ullevi”) har de senaste tio åren eller så har inneburit hög inflation. Jocke Berg må vara en begåvad låtskrivare och textförfattare, men det blir allt mer parodi på sig själv. Nåväl.

Jämfört med föregångaren ”Röd” anar man ett muntrare anslag och skivan bjuder faktiskt på några höjdpunkter som höjer betyget. Inledande ”Glasäpplen”, ”Ismael” och avslutande ”Passagerare” i duett med Rebecka Törnqvist är smått förtjusande. Den sistnämnda får dessutom ses som sommaren 2010:s svar på ”Så länge vi har varann”.

Och till alla fanatiker: ni kan vara lugna – ni kommer att älska det här!

Publicerad2010-06-30 10:52