Jernbanesviten

Hilding Carlsson. Foto: ROINE SANDLÉN

Han blev rädd, Hilding Carlsson, den där dagen i höstas när Agneta Berglund bad honom skapa ett orgelverk baserat på Sara Lidmans Jernbaneepos.

Hade det handlat om Selma Lagerlöf hade det varit lättare. Hon är inte lika nära, och kyrkan i trakterna av Mårbacka inte hans barndomskyrka.

Men samtidigt var det ju en utmaning. Lyckligtvis antog han den. Och lyckligtvis nappade skådespelaren Harriet Nordlund på idén om ”Jernbanesviten” och gick med på att recitera ur Lidmans texter. Arbetet var inte på något sätt enkelt för någon av dem, men resultatet är sällsynt lyckat.

Vem som än hört Hilding spela förstår att hans kärlek till orgeln sträcker sig längre än de flesta musikers kärlek till sitt instrument. Han utnyttjar dess fulla kapacitet och engagemanget i varenda liten ton är riktigt gripande.

Mycket av detta kommer fram i den timslånga ”Jernbanesviten” där han valt att frikostigt citera ur den samiska psalmboken (jo, samisk kultur begränsar sig inte till jojk). Introduktionen är ett sorgset stycke, inte så återhållsam framfört, men vackert, så vackert. Det är starkt, men Österjörns kyrka är byggd i trä, vilket har en dämpande effekt som tillåter nyanserna att komma fram.

Så slås dörren upp med en smäll och in marscherar Harriet Nordlund. En till storleken liten kvinna vandrar runt med de stora orden. Hon närmast predikar när hon iklädd en samisk folkdräkt sveper förbi bänkraderna. Textstyckena valde hon ut efter att ha hört Hildings musik, och det märks. De passar som så bra ihop, orden och musiken som avlöser varandra. Ibland humoristiskt, ibland lekfullt. Ibland dystert och ödesmättat.

Hilding utforskar kontrasterna. Han kan ta i, men ofta behandlar han tangenterna ömt och tystnaden i kyrkan är total – utöver musiken vill säga.

Och det är fantastiskt att bara blunda, släppa allt och låta tonerna bestämma vilka historier, vilka bilder som ska spelas upp i ens inre.

Så öppnar man ögonen och ser Harriet, som gjorde en så högljudd och resolut entré, göra sin sorti. Och hon dansar yvigt.

Och vi njuter.

Stående ovationer.

Publicerad2010-04-20 08:16