Nerverna, nerverna ...

Betyg:

Jag anklagar ”Idol” att inte fler sökte sig till en av höstens bästa konserter i stan. Lustigt nog stod den forna ”Idol”-deltagaren Amanda Jenssens pojkvän Dennis Lyxzén i publiken. Nu hade han inte åkt dit enbart för att se Matti Alkberg. Nej, han var där för att spela med sitt band Invasionen som tillsammans med Skelleftebandet Amber Oak (håll för allt i världen utkik efter dem!) agerade förband.

Om ingenting oförutsett inträffar den närmsta månaden kan jag redan nu deklarera att Matti Alkberg gjort årets överlägset bästa svenskspråkiga album med ”Nerverna”. Jag tror han känner det själv, och vågar därmed låta dess rockabillybetonade låtar dominera repertoaren. Han skippar många givna hits från de tidigare, betydligt punkigare, albumen till förmån för låtar som ”Nya nya testamentet”, ”Sarin över Luleå” och ”Andra känner”, men jag saknar dem egentligen inte. Så bra är han just nu.

Sist jag såg en hel konsert med Alkberg var för cirka två år sedan när han uppträdde ensam med en gitarr på Pinkerton. Jag var inte särskilt imponerad den gången. Mycket för att han inte är någon vidare gitarrist. Det lät grötigt. När han nu är tillbaka har han med sig ett pålitligt band som tillåter Alkberg att göra det han är bra på – spotta ur sig fin-fina texter med 100 kilo attityd och känsla. Att de har en egen ljudtekniker gör inte saken sämre då det låter nyanserna komma fram. Inte minst en låt som ”Nåt i pajhålet” framställs rättvist.

På tal om rättvisa – om det finns någon sådan är ”Jag bara tänkte, liksom, att” etta på nedladdningslistorna snart, ”Nerverna” en blivande allsångsklassiker och ”Visst vet du att jag skiter i allt” minst lika viktig som originalet ”Buddy Holly”.

Publicerad2009-11-23 08:45