Vårkonsert full av röster

Inledningsstycket av Camille Saint-Saens är ett skirt stycke där sopranerna balanserar högt över de andra stämmorna. Avslutningens tonartsbyte gav mersmak. I ”La Blanche neige” av Francis Poulenc möter vi änglar som har olika yrken. Det är officeren och kocken. Här bjuds det på avancerade körklanger. En utmaning som kören hanterar utmärkt under dirigenten Leif Åkessons ledning. Brytningarna mellan stämmorna kittlar och det är bra klang i detta korta stycke. Efter följer Claude Debussy i en långsam skön blandning av impressionism. Sopranerna leder oss in och tempot växlar. Det är hårfina passager där det krävs närvaro och känslighet. Leif Åkesson är noga med detaljerna.

Kvällens mest krävande stycke var av 100-årsjubilerande Oliver Messian och heter ”O sacrum convivium”. Tonsättaren excellerar i knepiga passager och säkerligen krångliga noter för körsångare. Resultatet om man inte ger upp ger stor musikalisk utdelning som i detta fall. Detta är nattvardsmusik av an katolsk mystiker. Sopranerna svävar åter över kören och stycket avslutas med en effektfull lång slutton som ljuder rent och starkt.

Jag upplever att Leif höjer ribban för kören oavbrutet. Letar nya utmaningar. En sak är säker. Det kräver noggrann instudering av styckena som framförs. Före paus bjuds vi på en annan 100-årsjubilar, Lars-Erik Larson i ”Tre citat”. Mest lyckad blir den avslutande fugan med orden ”Var jag än går följer mig en hund kallad ego” av Friedrich Nitzschie. En riktig barockfuga för kör.

Plötsligt placerar sig kören runt om i Anderstopssalen bland publiken för att sjunga en bohuslänskt välkomstsång. Siv Lindström och Maria Nilsson inleder solosång från vänster och höger sida, bakom oss hörs de andra stämmorna. Hela konsertlokalen fylls av röster. Det känns häftigt och påminner om ”Rövarnas sång” i kraft eller ”Amazing grace”. Det är en sång som fiskarhustrur sjunger när de spejar över havet på jakt efter en hemvändande båt.

I Vox Humana har Simon Åkesson skrivit musiken, som spelades första gången när isladan invigdes i januari. Här ljuder tenor och bas och får svar från sopranerna. Det är som ett eko över en dalgång. Enkla rena stämmor möts och bildar nya tonvärldar. Det växlar från kyrkligt pastoral till nästan folkton. Vi upplever en bra rumslig klang som får sitt verkliga uttryck i en bra slutton. När jag går hem ljuder fortfarande Simon Åkessons medley över Povels sånger skapta för Stockholm student sångare och de välkända Alice Tegnér-visorna. Visor där tankarna förs till en liten orange skolbok som fanns förr, som Elin Bondestam så riktigt påpekade.

Skellefteå Kammarkör har åter visat sin förmåga att ge sig i kast med ny avancerad repertoar samtidigt som man behåller de klassiska vårsångerna.

Jan Tarras-Wahlberg

Publicerad2008-05-20 10:11