Karin Furmark/Carl-Ola Jonsson

Att skriva sitt liv

Tre personer skriver sina liv. Sammanfattar, berättar och visar upp sig själva.

Tre olika livsöden, personligt berättat, med detaljer ur vardagen. Ganska vanliga liv, men ändå unika, som ju liv är.

En svår uppgift. Går ett liv att sammanfatta?

Gemensamt för dem alla tre är att de tycks tämligen nöjda med sina erfarenheter, har haft goda stunder, glada minnen och erotiska upplevelser.

Vad är det som gör att en människa vill berätta om sig själv i bokform?

Svaret finns kanske i ett följebrev som Elsa Lestander-Abrahamsson lagt med i sin bok Gammelfuran berättar. Där står: ”... folk bör få veta att jag finns ...”

En bekräftelse, att bli sedd och avlyssnad.

Hennes lilla skrift är den minst pretentiösa av dem tre, men det är den som berör mig mest. Hon skriver sina små minnesbilder i presens, låter läsaren kliva rakt in i en pågående vardag. Med ömsinthet tecknar hon människorna i sin omgivning. Där är det de och inte det egna jaget som får största utrymmet.

Detta bestående livsdokument, som kallas självbiografi har tidigare varit förbehållet de redan kända, de som lyckats (eller föralldel också misslyckats) med sina ambitioner i livet. Med nutidens möjligheter till bokutgivning kan även den lilla människan komma till tals.

Gott är väl det.

Boken Klassresor av Carl-Ola Jonsson är helt och hållet en jag-berättelse. Hans upplevelser som reseledare har största utrymmet, men han avslöjar också detaljer ur sin trevande ungdom och är inte rädd för att ta ut svängarna.

Den humoristiska tonen är genomgående och bidrar till en hög läsvärdhet, sämst tycker jag om hans frotterande med kända namn.

Den tredje biografin Det var inte illa, av Karin Furmark präglas av 50-talets färger och uppfattningar om hur en flicka skulle vara och bete sig. Den påminner om Lilian Ryds VI åt aldrig lunch, eftersom den på ett tydligt och vältecknat sätt ger en bild av den kultur som präglade vardagslivet och de moraluppfattningar som rådde den tiden.

Alla tre har en ambition: Att berätta hur det varit för just dem. En historisk tillbakablick, en önskan att bli sedd, att komma till tals.

Och är det inte det författarskapet också går ut på; att berättelsen ska utgöra en fas av det egna livet? Kanske är det så för några att livet självt utgör den berättelsen.

Publicerad2009-09-01 14:08