Hotel Galicja

Att skriva dagbok för någon annans räkning är Per Agne Erkelius väl förtrogen med. Hans far, fotografen i Torsåker, Gästrikland, gjorde det i femtio år på uppdrag av sin emigrerade bror, ”om de skulle träffas igen”. Erkelius´ genombrottsroman ´Fotografen´ tar sin utgångspunkt i detta. Det är den idé om ett författarskap han sedan själv fört vidare.

I nya romanen ´Hotel Galicja´ har det blivit sent på jorden för berättaren, som lider av metastaserad prostatacancer. Dock försöker han föra i hamn ett liknande uppdrag mot judinnan Régine som han hade ett förhållande till på sextiotalet: genom arkivstudier och en resa till Auschwitz-Birkenau beskriva vad som hände hennes föräldrar och bror som deporterades från Frankrike i augusti 1942. Régine stod som sjuåring i kön till uppsamlingslägret på parisvelodromen men modern fick henne att rymma till bekanta som mirakulöst räddade henne till Sverige – som faktiskt 1938 utvisat hela familjen. Som så många har hon måst förtränga det oerhörda men låter författaren forska om grunden för sin identitet. Till sist blir det som med faderns dagbok: berättelsen blir historisk litteratur, framsagd för en hel generation svenskar som har mycket att skämmas för i sena trettiotalets tyskanpassning.

Det blir många tidsplan och kompositoriskt inte okomplicerat: än är man på Cypern, än i Sverige, plötsligt över till Auschwitz och så Cypern igen, med noggrann skildring av en motorcykelresa – hela tiden starkt sinnligt, detaljerat, så som förälskelsen skärper sinnena, är det lätt att tänka. 

Så har det ju alltid varit med Erkelius: han har sökt brott i det linjära berättandet, associativa svävningar så som mera tanken än talet fungerar. På femtiotalet hänvisade han själv till nya franska romanen med Sarraute, Butor och Robbe-Grillet. Här dyker Lawrence Durrell upp i antydningar, med sin alexandriakvartett och sin ”hypertext”, sin mosaikartade gestaltning. Durrell skrev ju Bitter Lemons på Cypern.

Mirjam Bolles rapportbok härom året från Judiska Rådet i Haag och Bergen-Belsen hade en nästan farligt förtröstansfull ton (förestavad av kärleken till maken Leo, brevens mottagare) och betonade ett visst socialt liv i lägret.

Hur går det då för Erkelius att skriva in den mest vidriga historia om rasistiskt hat i en sensuell kärleksberättelse genom branta tidssprång och ännu brantare brott i stämningen?

Jag tycker faktiskt han löser de berättartekniska svårigheter ämnet ger förbluffande väl. En bok som rakt igenom skildrar detta liv i varandras avföring och med dagliga kollektiva bestraffningar på uppställningsplatsen för att de döende inte kunnat stå på benen blir egentligen outhärdlig och riskerar inte bli läst. Det måste finnas en nivå för det inre hoppets överlevande i en självupplevd skildring.

Per Agne var inte själv ett offer men har försökt föreställa sig långt efteråt hur där var. Skildringarna från både den franska uppsamlingen och själva Auschwitz är gräsliga, men det finns en balans mellan dessa avsnitt och de starkt sinnliga reseminnena och berättarens utsatthet med cancern som blir ärlig mot den forskarroll han påtagit sig.  Just för att det finns andra avsnitt, kan lägerbeskrivningarna vara fränt realistiska, faktiskt med betoning på hur man levde i varandras avföring. Den egna svåra sjukdomen upptar liten plats men är nödvändig i berättelsen som förmedlare mellan vidrigheterna och kärlekslyckan.

Det är en mycket svår dagboksuppgift författaren till sist tagit på sig - men hans viktigaste.

Och faktiskt ger den konstprosa han alltid bekänt sig till medel att lösa uppgiften. Det är beundransvärt.

TOMAS LÖTHMAN

Publicerad2009-08-11 07:14