Vardagsdikter i litet format

80 dikter i ett behändigt format finns i Ulrika Vallgårdas diktsamlng Hemlängtan, som också är hennes skönlitterära debut. Boken inleds med dikten I vänthallen, en skarp iakttagelse där diktens glada anslag snabbt bryts ner till vardagsmurrig, realistisk besvikelse.

Och på den vägen fortsätter det. Vardagsnära bilder avlöser varandra. Utan att skaka om, men ändå finnas i en andedräktsviskande beröring. Jag tänker blogg. För liksom bloggarna får oss att närma oss den som skriver, kliva in i ett stycke vardag där dofter och ängslan hos en person vi inte vet mer om än namnet, viker hon upp dörrarna till sin egen plats i tillvaron.

Jag tar mig vidare, in i mammavärlden, möter glädje och ångest. I dikten Stilla undran sätts allt till sin spets:

Och hur var det tänkt

att man skulle orka med

det här då?

Enkelt, men inte banalt. Jag gör något man inte bör: Jag sträckläser. Dikterna är sådana till sin form. Lättåtkomliga, raka och snabba. Och då jag når sista sidan inser jag att alla dessa vardagsbeskrivningar i lyrikform säkert ger många igenkännandets glädjeklang i örat.

Hos mig gjorde flera av bilderna just sådana skutt. Men om de lyckas med konststycket att stanna kvar, gräva sig djupare ner i outforskade marker, det är däremot tveksamt.

Ulrika Vallgårda har en underliggande humor och självironi, en äkthet som är tveklös i sitt bekännande av den svåra, motståndskrävande vardagen.

Min favorit bland dem blir Vilse och ur den strofen:

Var är mina artistkläder?

Var är pärlorna och paljetterna?

Varför undviker du min blick,

du där på andra sidan köksbordet?

Brödsmulorna på det kalla golvet

sticker i tårna och fotsulorna.

Publicerad2008-08-12 15:59