Ett gyllene skal är inte allt ...

Föreställningen spelas för barn från fem år och det är många förväntansfulla som den här förmiddagen med hjälp av musik och en enkel dekor förflyttas långt, långt bort, ända till Kina där en bortskämd kejsarinna bor. Hon bor i ett vitt porslinsslott omgivet av en fantastisk trädgård som sträcker sig ända bort till skogen. Där, i den stora skogen, bor en näktergal som sjunger alldeles förtjusande vackert och när kejsarinnan får höra talas om fågeln skickar hon genast ut sin hovman för att hämta den.

Jakten på fågeln

Scenen i skogen är både rolig och spännande och faller verkligen publiken i smaken. Hovmannen Gunnar Eklund lockar med sina skrik och räddhågsna rörelser till skratt så att barnen kiknar och Mattias Kågström frammanar skickligt imitationer av skogsduvor, kossor och smågrodor, något som leder till ännu mer rädsla och ännu mer skratt.

Hovmannen finner till slut näktergalen och väl tillbaka hos kejsarinnan blir hon så betagen av fågelns sång att hon bestämmer sig för att behålla den i en gyllene bur i tronsalen. Men en dag kommer en mekanisk gyllene fågel som sjunger minst lika fint som näktergalen. När näktergalen sedan rymmer bryr sig inte kejsarinnan om att leta rätt på den, den gyllene fågeln är ju så mycket vackrare.

Lärdomen

Men allt blir inte som kejsarinnan tänkt sig och det är då hon börjar förstå, att det inte är utsidan som räknas utan insidan. Ofta uppskattar man inte det man har förrän det är försent …

”Näktergalen” är en mycket välspelad, charmig och tänkvärd historia som värmer gott i höstkylan, men kanske var föreställningen något för lång för de yngsta i publiken. Mot slutet vred de sig som hovmannen gjorde när han smög omkring i skogen.

Publicerad2009-10-07 09:10