”Vänstervridna är olyckligare”, basunerade Forskning och framtid ut i sitt februarinummer. Skadeglatt hängde SvD på och log nå så in i bomben i mjugg. Nu finns det bevis för att man faktiskt blir lyckligare av att i huvudsak tänka på sig själv, sin karriär och på hur man kan boosta sin konsumtionskraft; marknadsreligiösa riket runt hoppar och studsar av glädje, i takt med sin helt menlösa, sterila och hjärndöda men ytterst marknadsanpassade bajsmusik. Allt detta är mina egna åsikter men ni ska ha klart för er att jag anser att jag har rätt; jag är ju trots allt en ytterst, ytterst ödmjuk person.

Mig veterligt finns inga undersökningar gjorda på vilken politisk övertygelse som dominerar bland världens musikskapare men låt oss säga så här: i Sverige finns det ungefär lika många uttalade högersympatisörer bland musiker som det finns vänsterpartister inom poliskårens kravallenhet (om de nu har en permanent sådan). Kort sagt, det finns inte ett överflöd. Jag har en personlig övertygelse att all stor konst, sådant som berör, kommer från en plats av stor smärta. Mindre patetiskt uttryckt: det görs bättre grejor av olyckliga än av lyckliga. Se på mig, jag har aldrig skrivit så lite musik som nu och jag har aldrig heller varit så lycklig. Detta är vad jag vill kalla ”den vetenskapliga metoden enligt Magnus”, det vill säga generaliseringar baserade på mig själv och mina egna upplevelser/övertygelser. Således anser jag det bevisat och fastställt att ingen lycklig någonsin skrivit en bra låt och att alla som av en händelse råkat skriva en bra låt per definition är olyckliga och därmed således även högst sannolikt politiskt vänstervridna. Så ja, så enkelt allt är när ingen säger emot.

Anledningen till att vänstervridna skall vara mer olyckliga är att de upplever världen som orättvis. Skillnaden mellan en vänstervriden och den lyckligare högerindividen skall vara en förälskelse i styrka. Ett intressant mått, ”jag är lätt tre förälskelser över iPoden jag köpte igår”. En fråga bara: finns det någon som verkligen anser att världen är en rättvis plats? 14 månaders bäbisar som våldtas av ”strategiska skäl” i krigets Kongo motsäger på något sätt hela den bilden, i mina ögon i alla fall, men då är jag ju också en miserabel liten vänsterråtta, eller? Rör det sig inte snarare om att vissa personer, vänster som höger, helt enkelt inte kan släppa orättvisorna och att det de ser gör dem förtvivlade medan andra kan säga “huvva” och sedan återgå till att provköra -08:s Audi-SUV.

Åter till nöje: hur skulle musikhistorien se ut om all musik hade skrivits av lyckliga högermänniskor? Bruce Springsteen hade kanske fått sitt genombrott förnöjt kvidandes ”…börsspekulanter like us, baby we are happy to stay”, Sex Pistols debutsingel hade förmodligen hetat något i stil med ”Supernice in the UK”, ”I fought the law (and the law won)” hade hetat ”I have the städhjälp (and an off-shore account)” och alla Tomas Ledins låtar hade hetat precis detsamma.

Top 3 miserabla “nöjen”:

1. Att hålla på MIF Redhawks (hihihi).

2. Att plöja sig igenom Michael Haneke-boxen, kramandes en hink, vinterkräksjuk.

3. Att ensam på julafton lyssna på Townes Van Zandts “Waiting Around To Die” på repeat och dricka kall lightglögg.

Magnus Ericsson

Publicerad2008-04-12 11:10