– Jag har gjort lite släktforskning och blev så irriterad över att det bara fanns namn och årtal om förfäderna, man fick aldrig veta något. Jag tänkte at det ska mitt efterlevande slippa, så jag ska skriva en bok om hur mina liv har gestaltat sig.

För ungefär tre år sedan började arbetet med boken, som inleds i barndomen. Genom kapitlen får läsaren sedan följa Carl-Ola till lärarstudier i både Uppsala och Umeå. Studierna ledde sedan till en lärartjänst på Sörbölekökskolan i Skellefteå och det var här klassresorna började i början av 80-talet.

– Jag och min kollega Lennart Udd var klassföreståndare för samma klass och han var en riktig äventyrare. Han hade varit i Murmansk något år tidigare och tyckte att vi skulle göra en klassresa dit med våra elever.

Premiärresan följdes av många fler, mestadels till Leningrad. I dåvarande Sovjetunionen fanns mycket att se och upptäcka för Skellefteeleverna.

– Det var så intressant för ungdomarna att se att det fanns en annan värld än mammas köttbullevärld. Att besöka Sovjet under den tiden var misär. En vecka där för mina skolelever var som en hel termin i en massa olika ämnen, säger Carl-Ola.

Slumpen styrde

Han var ändå inte helt nöjd med resorna. Trots att han nu hade besökt Leningrad med många klasser fick de inte besöka en skola för att jämföra skillnaderna. Men via slumpen och en ung man som han träffat vid en busshållplats fick han komma till skola 160 och sedan var kontakterna etablerade.

– Vi åkte dit, ryska lärare besökte oss och sedan började vi med skolutbyten där eleverna istället för att bo på hotell fick bo i familjer.

Samarbetet över gränserna ledde till att Carl-Ola hösten 1990 fick ett erbjudande om att jobba på skola 160 en termin.

– Det var en utmaning att få åka dit och jobba, dessutom var jag den första svensk som gjort något sådant och det var också en kick, säger Carl-Ola som skulle undervisa i svenska.

– Jag tänkte att ingen skulle vilja lära sig svenska, men 150 elever anmälde sig. Det blev jobb både dagar och kvällar, jag som trodde att jag skulle komma till en lugn tillvaro, skrattar Carl-Ola.

Genom åren har det blivit närmare 200 besök till Ryssland, den senaste var för två år sedan. Redan från första resan har han känt sig hemma i landet, som på så många sätt skiljer sig från Sverige.

– Ju mer jag åkte till Ryssland och ju mer jag studerade rysk litteratur ju mer förälskad blev jag i landet. Sedan har jag skaffat mig många vänner där och blir man vän med en ryss blir man vänner för livet.

Publicerad2009-07-13 09:11