Christer Nyström, MCN Produktion i Skellefteå, visar på söndag kväll på TV 4 Fakta filmen ”Lagliga dödsdroger på internet”.

Den berättar om hur drogerna påverkar männsikorna såväl i Estland som i Sverige.

Samtidigt planeras för ett riksfattande projekt, som startar i Skellefteå med hjälp av NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, mot handeln av droger via internet.

Förberedelserna för invigningen har hållt på tills i går kväll. Men då städades det bara, repeteringen för showen som ska visas slutade redan i måndags.

– Jag tror nog att föreställningen sitter rätt bra, säger David Ahlström, handledare på Nöjesfabriken på Brännan.

Lokalen är flera gånger större än den de hade förut, vilket öppnar upp för mycket kreativitet.

– Vi har mer plats till rekvisita och även att göra shower här, berättar Ahlström.

Läs mer om invigningen av Nöjesfabriken i morgondagens papperstidning.

Skicka in dina bilder till oss, vilken årstid som än råder.

Varje dag utses en ny bild till ”dagens bild”.

Leta efter Dagens bild i den högra spalten på norran.se. Där kan du enkelt ladda upp din bild via ett formulär.

Pernilla Andersson beskriver själv sitt nya svenskspråkiga album som Harry Nilsson möter Fleetwood Mac i Twin Peaks. Och det är en riktigt adekvat analys. För redan under de första sekunderna av inledande ”Dansa med dig” förs tankarna till ”Everybody's Talking”. Sämre referenser kan man ha. För att vara ett pop/rock-album som skulle platsa i P4 vilken dag som helst är det riktigt bra. Det märks att hon lagt ner mycket möda på att hitta ett snuskigt bra band med ett ton känsla. I detta nu skulle jag åtminstone offra en fingertopp för att få se det live. Pernilla Andersson har också en röst som tycks platsa i de flesta sammanhang. Efter avslutande ”Att angöra en brygga” (som hon gör all rättvisa) hoppas jag att nästa platta fylls av jazzvisor. För att inte tala om ”Huvudet högt” ...

Skiva nummer två från Emily McEwan är en sömnig upplevelse. Hon rör sig mellan jazz, pop och soul. Gör låtar med verser och refränger. Sjunger helt ok. Det är väldigt duktigt. Men det finns ingenting som fängslar, ingenting som sticker ut, ingenting som utmanar. Samtidigt föreställer jag mig att det finns en publik för den här typen av moget och tillbakalutat tassande tongångar som säkert uppskattar det under mörka höstkvällar. Känner du exempelvis dragningar till Stings senare alster kan det här mycket väl tilltala dig.

Dungens sjätte album är sannerligen en upplevelse att lyssna till – och titeln till trots finns ingen anledning att skita i den. Multiinstrumentalisten och det musikaliska snillet Gustav Ejstes med band lyckas här ta lyssnaren med på en musikalisk resa som stannar till i psykedelisk rock, rak pop och folkmusik. Hela tiden är det nära till 70-talet, jazzen och dess fria språk. Som vanligt är de instrumentala stunderna den verkliga behållningen, men med gästspel av Anna Järvinen på sång i ”Brallor” är det inte fy skam när orden får ta över en stund också.

Britta Persson deklarerar att det här är en av de bästa skivorna som gjorts. Hon får till och med Klungans Mattias Fransson att skriva en hyllning. Och vem är då jag att säga att det inte är det? Jo, just ja, recensenten.

Det är inte en av världens bästa skivor, vilket förstås är en smaksak. Däremot kan jag sträcka mig så långt att jag säger att det är en av årets i särklass bästa svenska plattor. Den är faktiskt bättre än föregångaren ”Kill Hollywood Me” – som också var riktigt bra.

Man känner igen Britta, Juliana Hatfield-vibbarna är fortfarande där, men hon har utvecklats massor. Det är ett riktigt avancerat album som ändå låter så himla lätt. Förtjusande popmusik när den är som bäst! Och det är ett genomgående tema. Låt efter låt är en ny positiv överraskning. Det är sällsynt med skivor som håller intresset intakt rakt igenom, men ”Current Affair Medium Rare” gör det. Första singeln ”Meet A Bear” är bara en av många höjdpunkter.

Som vanligt är vapendragaren och trummisen Per Nordmark med som producent, och han är en expert på att leka med rytmer och driv.

Har du inte upptäckt Britta Persson ännu är det hög tid att göra det. Du kommer inte att bli besviken.

Jag faller pladask för gospelpopen i "Stay" ännu en klassiker i regnskolan där sångaren Theo Hutchcraft i Manchesterduon sjunger: /Say goodbye in the pouring rain/ och kören sedan stämmer upp: /Stay!/. Hurts är tämligen nostalgisk syntpop vare sig mer eller mindre. Jag faller uppenbarligen inte lika pladask för det här som många andra gör just nu. Måhända överdoserade jag "new romantic"-epoken? Men visst, det är skoj att höra Ulotravox eka på ett par låtar bl a "Evelyn", men den mest klockrena hiten här vid sidan av min redan nämna favorit är bästa dansspåret, "Better Than Love" som låter lika mycket 1982 som nu.

Simon Ljungman är tredje Hellström-gitarristen att gå solo. Visserligen är Selest en grupp om åtta personer, men det musikaliska hjärtat finns hos Ljungman som här gjort en temaplatta om ett saknat syskon. Jag tycker att det fungerar bra, melankolisk episk pop, utbyggd med stråkar som ibland tillåts ge sig ut på mer progressiva utflykter. Favoriten här är den souliga pianoballaden "Charlies Blvd" som är bäst på en lovande debut.

Tufft läge. New York-gänget Interpol var 2000-talets postpunkstoltheter efter briljanta debuten med ”Turn On The Bright Lights”, 2002. Sedan har gruppens strålglans falnat och nu har The National med "High Violet" levererat en klassiker i genren. Där de sistnämnda nu är stora romantiker väljer Interpol på sitt självtitulerade fjärde album att bli lite ner introverta och mindre lättillgängliga. Mitt i ligger en kvartett låtar i rad som inleds med singeln ”Lights”, vilka är albumets stora behållning.

Från att ha varit extremt produktiva i det sena 70-talet och under 80-talet skapar nu systrarna Wilson i Heart ungefär en ny studioplatta i decenniet. Tyvärr låter det inte som om de lagt ned så mycket tid på låtskrivandet. Mycket här har en bluesig touch, men lämnar inte många spår efter sig utöver "Queen City". Jag gillar själv duons mest arenarockiga sida cirka "What About Love", men den har de i stort sagt farväl till här och med den tydligen de riktigt slagkraftiga låtarna.

Tango-Orkesteri Unto presenteras som finsk tangos Dream Team, och det är verkligen den finska musikeliten som samlats runt sångerskan Pirjo Aittomäke. Namn som Timo Alakotila, piano, Johanna Juhola, ackordeon, Mauno Järvelä, fiol, är legendariska både i folkmusik- och andra kretsar. På sin andra skiva med undertiteln Cold love spelar de klassiska och nykomponerade låtar med bravur. Den rekommenderas varmt för alla som gillar finsk tango. Det låga betyget speglar i det här fallet enbart recensentens personliga uppfattning om musiken.

ULF TORSTENSSON

Valtider. Det är knappast någon överraskning att Stefan Sundström väljer att ge ut nytt material just nu. Och, nej, han har inte blivit Moderat precis. Sveriges mesta rocktrubadur har hunnit bli morfar, men kan fortfarande svänga och skriva svidande ord mot profiten och alliansen (”Vem är terrorist”).

Med sig har han en hel armé av musiker som Robert ”Strängen” Dahlqvist, men dessvärre inte Nina Ramsby och Martin Hederos längre. Å andra sidan återfinns Karin Renberg i kören.

Personligen föredrar jag Sundström i hans vemodigare stunder. ”5 dagar i augusti” är emellertid riktigt munter. Fläskiga 70-tals-Rolling Stones vibrerar genom skivan. Dylan också. Det är en skiva som gjord att spela live med.

Det är inget steg framåt för Stefan Sundström. Och nog kan det bli tröttsamt med progg-klyschor. Men han är gedigen.

Man måste gilla det.

Ett plus också för att ackordföljden är bifogade i texthäftet. Även om lägereldssångspotentialen är begränsad den här gången.

Han räknas som en av världens bästa trummisar, men när Radioheads batterist nu ger ut sin solodebut överlåtar han pinnarna till Wilcos Glenn Kotche. Det är emellertid inte rytmen som är central på ”Familial”. I centrum står Selways försiktiga, nästan viskande, röst. Han sjunger bra, men det måste vara en förbannelse att måsta jämföras med Thom Yorke. Gör inte det. Faktum är att inte mycket påminner om Radiohead. Däremot är Selway, i likhet med sisådär 20 miljoner andra singer/songwriters, kraftigt färgad av Nick Drake. Det är väldigt sympatiskt och snällt, men måhända lite tråkigt från och till.

På den finländska rockscenen tycks tiden stå stilla. Åtminstone i bröderna Alisaaris värld. Sedan 90-talet har de gett ut musik som det gått inflation i sedan länge. Indierock med tunga gitarrer som ligger som en matta. De är mästare på det, och måste lägga ner enormt mycket tid på låtsnickrandet. För det är ganska avancerade skapelser de får ur sig när man analyserar det. Men ibland ser man inte skogen för alla träden. Ändå har de mycket charm, men jag önskar innerligt att det kunde lämna 90-talet bakom sig.

Katy Hudson kickstartade sin karriär som artisten Katy Perry med briljanta megahiten ”I Kissed A Girl”, bland annat skriven av Max Martin, 2008. Nu finns det inget i närheten av den slagkraften här, även som sommarhiten ”California Gurls”, en duett med Snoop, är bra. Funkar gör också ”Peacock” med dess eurosyntar och ”The One That Got Away” med lite Motownkänsla. Men som helhet blir det lite för mycket kulört pop för slit och släng och lite bestående.

Uppenbarligen vill Falkenbergsbandet försöka ta sig in "over there". Därför har nu också en brittisk vokalist och använder sig av välrenomerade Toby Wright (Alice In Chains, m fl ) som producent. Resultatet känns rätt kluvet. Visst, det flirtas en hel del med radiovänliga låtar, inget fel med det. Men då vill jag att det ska vara med mangel som "Revolution Baby" och inte FM-rockiga flirtar som "My Own Life" och "Miles Apart". Ojämnt.

Sad Day For Puppet inleder med helsnygga popen i ”Sorrow, Sorrow” som drar mot Bangles och The Byrds. Sedan förflyttar sig gruppen mot de marker dit förra album pekade. ”Such A Waste” kunde ha varit Popsicle fast med kvinnlig sångerska och annat ekar av såväl, Lush, shoegaze och Dinosaur Jr:s gitarrlarm. Bitvis är det riktigt bra och skönt med kontrasterna mellan Anna Eklunds söta stämma och den bitvis rätt skramliga rocken.

Memphisgänget Magic Kids är ett sådant band som får en att dra på smilbanden. Där Sean O Hagan och The High Llamas elegant försökt återskapa Brian Wilsons mer komplexa stunder söker sig kvintetten här till 1963 och 1964, till det naiva, småskramliga och väldigt kulörta. Det är som om Wilson och Phil Spector då kunnat samsas för en gångs skull och göra en platta. Elva låtar klockar in på 28 minuter. ”Hey Boy” med dess barnkör och fantastiska arrangemang måste låtar som det Roy Wood en gång drömde om att skapa med Wizzard. Köp!

Niccokick-sångaren solo. Den som vill ha en platta som sprudlar kan gott kolla in ”Daustralien”. Visst, Söderlund gömmer inte sina popstpunkförebilder som Cure i ”Sjunka under jorden” och New Order i introt till titelspåret, men han har en attack och så pass bra låtar att man gärna återkommer till den här plattan. Det finns en egenart som just nu är svår att sätta fingret på, men som gör att han faktiskt sticker ut.

I nio program ska 16 idrottsstjärnor tävla i klassiska OS-grenar och styrketest mitt i centrala Stockholm.

Under de nio programmen får vi följa stjärnorna på nära håll, se tillbakablickar på karriärerna, lyssna på taktiksnacket och se karaktärsdragen som gjorde dem till världens största idrottsmän.

Bland lagkaptenerna finns Björn Ferry från Storuman och bland de övriga deltagarna finns Jens Byygmark, Tärnaby.

Superstars sänds i tv3 i slutet av september.

Jordbruksdepartementet har utsett tio finalister till årets matlandethuvudstad. Kalix, som var en av de som var med i de 45 nomineringarna från 28 olika orter och kommuner, kom inte hela vägen fram till finalen. Skellefteå är den stad av finalistbidragen som ligger längst norrut.

Årets matlandethuvudstad är en tävling som utlystes av jordbruksminister Eskil Erlandsson. Han ville med tävlingen lyfta fram branschen som arbetar med allt som har med mat göra, till exempel inom restaurang, råvaruproduktion och storkök. Visionen är att skapa jobb och tillväxt i hela Sverige. Vinnaren utses i den 13 september.

"Jag ser mycket fram emot nästa vecka då jag får överlämna den hedersamma titeln årets matlandethuvudstad", säger Eskil Erlandsson i ett pressmeddelande.

Mikael Wiehe tillhör mina tidigaste musikaliska minnen: av mamma gråtandes i bilen till hans Titanic och sedan när jag själv för första gången skulle köpa en födelsedagspresent till henne rotade jag i evigheter i backar efter precis rätt Wiehe-album.

Men till Anderstorpaulan gick jag inte som ett fan. Han har aldrig slagit an mina hjärtesträngar. Det kan vara något så enkelt som hans i mina öron direkt obehagliga r-ljud som gjort att jag bara inte klarat av att lyssna. Ytligt, det medges.

Så, mot en fond av kommunal tristess, ställer sig Sveriges Woody Guthrie mol allena, mitt på parketten och börjar predika. För det är predikan det ofta rör sig om. Ibland blir nästan låtarna en bisak, efter hans ofta djupt underfundiga och slagkraftiga mellansnack. Vid ett tillfälle, under Hej Då Trevligt Att Träffas, blir det stand-up med gitarrkomp och publiken skrockar efter bitska rader om när Göran Hägglund ståendes framför Sankte Per får veta att Alf Svensson inte finns där. Men eftersom de allra flesta (utom jag) betalat för att komma och se honom så blir det så att han bara predikar för de redan frälsta. Det är paradoxen som finns i hans artistskap.

När Wiehe är som bäst är då den mjuka, sentimentala sidan för ett ögonblick får tränga undan den rättfärdiga vreden, som i kvällen höjdpunkt Den, Jag Kunde Va, skriven om den saknade vännen Björn Afzelius, spelad på gitarren han testamenterade till Wiehe. Då är gåshuden nära och tårarna väller upp. Då är han nära. Det mesta under aftonen är väl regisserat och det mesta sitter på precis rätt plats, förutom Mitt Hjärtas Fågel, som där den dök upp i setet endast blev en parentes om flygfän. Men Wiehe är i första hand en politisk artist/aktivist och som sådan är han mest effektiv och den rättfärdiga vreden kommer bäst till sin rätt i fingerplockade visor som Nyliberal och extranumret Keops Pyramid. I dessa får orden slå med full kraft, utan larmande gitarrer som döljer och distraherar.

Kvällens sista ordinarie nummer är Sakta lägger båten ut från land, en tolkning av Dylans Its All Over Now, Baby Blue och sällan har jag hört en sådan sömlös översättning av något som Dylan gjort. Visst är mannen mer än en ilsken kvarleva från en mer idealistisk tid; det ser jag nu. Oavsett hur han uttalar sina r. Även är det väldigt skönt att få bevis på att ens glöd inte behöver tyna med åldern, utan att den fortsatt kan brinna, i fler nyanser bara.

Och mamma då? Jo, hon sitter där på femte raden med huvudet på sned.

MAGNUS ERICSSON

”Har du alltid varit ... sån där?”, frågar Lailas far, kantorn, alldeles efter att modern deklarerat att Laila ska ut ur huset samma dag som hon går ut nian. Det har kommit fram att Laila är lesbisk och till råga på allt haft en förbindelse med sin bildlärare.

När vi nu möter henne har det gått några år. Hon har passerat 20 och jobbar kvällsskiftet i en butik.

”Om 55 minuter kommer jag att vara död. Eller levande”, säger hon.

Sedan börjar hon berätta om sitt liv. Vilka vändningar det har tagit. Om sin religiösa uppfostran. Om hur hon förkastats av sin familj. Om bildläraren Mona, som hon älskade. Om Lova som hon älskar, men som inte vet om det. Ännu. Om hur hon egentligen tycker om att leva, men inte verkar ha särskilt mycket emot att dö heller.

För hon är inte som andra, och det har hon fått leva med. Och hon vet egentligen inte varför. Hon vet att hon är pinsam, onormal, obehaglig, sjuk, tvivelaktig och ska brinna i skärselden – men hon vet inte varför.

Saga Eserstams nya monolog ”Laila”, som premiärvisades på Västerbottensteatern i lördags, vill synliggöra det man ofta inte ser. Att älska någon man inte får, att inte leva upp till omgivningens förväntningar. Ensamhet och utsatthet.

Föreställningen är framtagen för UngHästen, som är en del av Västerbottensteatern och vars verksamhet går ut på att ta upp ämnen som rör unga, samt att få dem att diskutera sinsemellan. ”Laila” riktar främst in sig mot gymnasieungdomar, men kommer också att spelas för allmänheten.

Det här är den andra föreställningen av och med Saga Eserstam som sätts upp av UngHästen. Hennes ”Älskade jävla pappa” blev en bejublad framgång, och det borde ”Laila” också bli – för den är viktig.

Båda föreställningarna har många gemensamma drag. De handlar om utanförskap i någon form, om att vara ung och inte få det stöd man borde ha rätt till, om svek. Om att oförtjänt tvingas ta ett orimligt ansvar. Skillnaderna är att det i ena fallet handlar om barnet till en alkoholist där barnet får ta på sig en föräldraroll, medans det i fallet ”Laila” handlar om en ung tjej som förkastas av sin familj på grund av sin läggning.

Det jag tycker att ”Älskade jävla pappa” vinner på är att den kändes mer genuin. I ”Laila” är förutsättningarna maximalt olyckliga för dess huvudkaraktär. Föräldrarna är strikt religiösa men tycks ha missat det där med kärleksbudskapet. Hon inleder en affär med en lärare, som i lagens mening faktiskt utnyttjar ett barn. Hon blir utslängd av familjen.

Jag menar inte att snarlika fall inte finns på riktigt, men tycker ändå att det är lite synd att förutsättningarna blir så uppenbara.

Det här uppvägs emellertid av en, som alltid, enastående skådespelarinsats från Sagas sida. Hon får även ännu en gång möjlighet att briljera med sina sångtalanger. Monologen är nämligen fullproppad med musik (allt från Frankie Goes To Hollywood till PJ Harvey) som hon tolkar på ett eget sätt. Mycket effektfullt.

Och när det gäller scenintrycket vinner faktiskt ”Laila” mot ”Älskade jävla pappa”. Rekvisitan är minimal, men med hjälp av genialt sammansatta, och perfekt tajmade videoprojiceringar (signerade Maja Hedlund och Linus Johansson) förflyttas vi mellan butiken som Laila jobbar i till fragmentariska minnesbilder som förstärker berättelsen.

Det är ett litet konstverk i sig.

Kvinnojouren i Umeå har fått 500 000 kronor av arvet efter Stieg Larsson.

– Vi har varit ganska oroliga en tid hur vi ska kunna få pengarna att räcka till verksamheten, men den här gåvan gör att vi ser mer ljust på framtiden och kan behålla den personal vi har i dag, säger kvinnojourens Linda Dahlberg till Västerbottens-Kuriren.

Sorsele har flest bibliotek per 1 000 invånare, flest antal böcker per invånare och flest barnböcker per barn 0-14 år.

Tillsammans med Robertsfors toppar Sorsele också listan över antal biblioteksbesök per invånare. När det gäller nyförvärv av böcker per invånare ligger Sorsele två efter Bjurholm. Skellefteå har det bästa AV-beståndet per invånare och vem ligger tvåa? - just det, Sorsele.

Malå är däremot bra på tidsskrifter, flest antal tidskriftsprenumerationer per 1 000 invånare. Sorsele och Norsjö har den hösta driftskostnaden per invånare för sina bibliotek. Det visar statistik från Svensk Biblioteksförening.

Stig Lindbergs alster må duga åt Museum of Modern Art i New York. Men på Allstars i Skellefteå matchade det inte inredningen och fastighetsägaren lät därför bygga över en relief från 1968, ovetandes om att skulpturen designats av den världsberömda formgivaren.

Man täckte konstverket, ”Fåglar, blommor, frukt”, med en blank röd panel på vilken man sedan placerade en större platt-tv.

Men sedan Norran uppmärksammat fastighetsägaren Stella Polaris om det kulturhistoriskt intressanta med konstverket finns det nu möjlighet att reliefen åter kan bli synlig för allmänheten.

Sveriges sorgligaste stad är Mörarp! Men inte hänger mörarpborna läpp för det: de är mest glada för att någon äntligen kallar deras hemort för stad.

Det står klart efter att Sveriges radios morgonpasset haft en omröstning bland lyssnarna vilken stad som är sorgligast i Sverige.

Ett hedersomnämnande till Falköping som kämpade på in i det sista, men fick nöja sig med en andra plats.

Skellefteå, Hudiksvall och Bromölla får väl sägas komma på en delad tredjeplats.

Andreas Öhmans debutfilm gör mig glad på många sätt. Dels är det är en vacker och finstämd berättelse om en pojke, Simon, som lider av Aspbergers syndrom. Dels visar Andreas Öhman att det finns en framtid för svensk film. Han vågar berätta på ett alldeles eget sätt.

Att jag gillar filmen beror också på att det är så lätt att känna med personerna i filmen.

Utan att veta allt för mycket om Aspbergers så kan jag tänka mig att den sociala oförmågan ställer till stora problem för alla närstående.

Simon själv har ju sina svackor när allt inte är som förut. Då söker han sig ut i rymden, för där finns inga känslor, och han kan bara vara för sig själv.

Men naturligtvis ställer hans handikapp till problem för de närstående.

Filmens inledning får oss också att förstå hur svårt det är att få kontakt. Simons mamma formligen skriker ut sin ilska, Simons pappa tar till den klassiska mutmetoden.

Men svårast är det för Simons brorsa Sam. Han älskar verkligen sin bror men samtidigt måste han inrätta sitt liv efter det. Och det är inte så lätt att leva så inrutat att minsta lilla avsteg blir kaos.

Jag karakteriserar det här som en komedi men samtidigt har den så många stickspår åt det allvarliga. Påminner i det avseendet mycket om Ulf Malmros produktioner. Och det gör naturligtvis filmen mycket mer sevärd.

Bill Skarsgård (Simon) är fantastiskt duktig i huvudrollen. Han agerar på ett sätt som känns väldigt trovärdigt.

Martin Wallström passar också perfekt som Sam. En kille som har djupa känslor för brodern men också hoppet om att någon gång få ett eget liv.

Cecilia Forss som spelar Jennifer, en tjej som kommer in i brödernas liv, gör också bra ifrån sig. Hon är verkligen motsatsen till Simon och Sam.

Sammantaget är det här en alldeles utmärkt debutfilm som lovar ändå mera. Det känns inte Beck-svart för svensk filmproduktion.

Under september månad ger sig reggeabandet Glesbygd´n, huvudsakligen med medlemmar från Arvidsjaur, ut på turné i Västerbotten. Både offentliga spelningar och skolföreställningar står på schemat.

Orterna som får besök är Skellefteå, Vilhelmina, Storuman, Dorotea, Åsele och Lycksele.