Hela ensemblen. Elin Skarin, Sonia Haga, Lisette Pagler, Maria Salah, Paula Sundberg, Nina Rudawski, Anders Björkholm.Bild: TT.
Där Sara än en gång kräver: Så fattig får vi aldrig bli att vi int hava råd låta en odugling leva lame oss. En maning som följer ensemblens turnéväg från Kiruna i norr till Kristianstad i söder.
Efter urpremiären i Umeå kommer Sara hem. Inte skulle jag stå här och berätta för er. Ni vet ju alla hur det egentligen är. Så började hon sina framträdanden. Hur ska teatern nå hemmapubliken? Hälften, puristerna, vet hur Sara skaläsas och tolkas. Övriga, de som inte undfått nåden, har aldrig orkat. Hon är så svååår!
Riksteaterns uppsättning av Tjärdalenförenar Saras egna ord med nyskriven musik och lyriska sångtexter i hennes anda. Musikaliteten i språket är föreställningens ryggrad. En blandning av Jörnsmål, bibel-, överhetsspråk och Saras egenskapade lidmanska. Dramatikern Carl Åkerlund följer originalet. Den bokstavstrogne läsaren ser att allt väsentligt är med. Vi bjuds en lång, alls inte långsam teaterkväll.
Regiteamet Carolina Frände och Joakim Rindå arbetar i Shakespeares anda. I dennes fall män i alla roller. Här sju starka kvinnor. Berättaren på scen, Sara själv, Andrea Björkholm, för handlingen framåt. Griper in. Förtydligar. Gör flera roller. Doktorn, katten Millan, Fan bakom kommoden, reportern. Hennes åländska idiom gör Sara markant och tydlig.
Skådespelarna finns hela tiden på scenen: några furubrädor med kvisthål. De går ut och in i sina roller. Allt sker snabbt utan avbrott. Så förvandlas Sonia Hagas halvköling Tore till predikanten Blom. Förvirrande? Skådespelarna bemästrar sina kroppar och gestalter. Bjuder på ett myller av bybor och händelser. Publiken dras med. Agerar församling och storhop.
Och så Petrus. Maria Salah gör honom till den spelevink, mångsysslare, sakkunnige, samvetsömme huvudperson byn inte kan vara utan. Men samtidigt hånar öppet och bakom ryggen.
Jonas Svennems musik stryker under handlingen. Här finns örhängen som den lyriska Dagen jag blir fri. Här finns ljus, glädje, mörka stråk. Och den kraftfulla slutsången: Såvitt man bor i en by måste man bry sig.
Vad skulle Sara ha tyckt? Kanske något i stil med vad hon skrev till Hästen och tranan: då är det bara en glädje att se dem riva ut sjok … kasta omkring dem, hänsynsfritt som andra scenens attribut: gester, blickar, trasor, omsvep, klanger, antydningar.
Som mångårig Saraläsare känner jag: Sverige är värt denna mångbottnade, föryngrade Tjärdal!
Harald Larsen
Tjärdalen. Albert ger Agda 100 konor för tjärdalen. Foto: Markus Gårder.
Tjärdalen. Anders Björkholm. Foto: Markus Gårder.