Föryngrad version av Sara Lidmans Tjärdalen

Notera att denna artikel är från 2016
Tjärdalen. Anders Björkholm. Foto: Markus Gårder.
Hela ensemblen. Elin Skarin, Sonia Haga, Lisette Pagler, Maria Salah, Paula Sundberg, Nina Rudawski, Anders Björkholm.Bild: TT.
Tjärdalen. Albert ger Agda 100 konor för tjärdalen. Foto: Markus Gårder.

Där Sara än en gång kräver: Så fattig får vi aldrig bli att vi int hava råd låta en odugling leva lame oss. En maning som följer ensemblens turnéväg från Kiruna i norr till Kristianstad i söder.

Efter urpremiären i Umeå kommer Sara hem. Inte skulle jag stå här och berätta för er. Ni vet ju alla hur det egentligen är. Så började hon sina framträdanden. Hur ska teatern nå hemmapubliken? Hälften, puristerna, vet hur Sara ska läsas och tolkas. Övriga, de som inte undfått nåden, har aldrig orkat. Hon är så svååår!

Riksteaterns uppsättning av Tjärdalen förenar Saras egna ord med nyskriven musik och lyriska sångtexter i hennes anda. Musikaliteten i språket är föreställningens ryggrad. En blandning av Jörnsmål, bibel-, överhetsspråk och Saras egenskapade lidmanska. Dramatikern Carl Åkerlund följer originalet. Den bokstavstrogne läsaren ser att allt väsentligt är med. Vi bjuds en lång, alls inte långsam teaterkväll.

Regiteamet Carolina Frände och Joakim Rindå arbetar i Shakespeares anda. I dennes fall män i alla roller. Här sju starka kvinnor. Berättaren på scen, Sara själv, Andrea Björkholm, för handlingen framåt. Griper in. Förtydligar. Gör flera roller. Doktorn, katten Millan, Fan bakom kommoden, reportern. Hennes åländska idiom gör Sara markant och tydlig.

Skådespelarna finns hela tiden på scenen: några furubrädor med kvisthål. De går ut och in i sina roller. Allt sker snabbt utan avbrott. Så förvandlas Sonia Hagas halvköling Tore till predikanten Blom. Förvirrande? Skådespelarna bemästrar sina kroppar och gestalter. Bjuder på ett myller av bybor och händelser. Publiken dras med. Agerar församling och storhop.

Och så Petrus. Maria Salah gör honom till den spelevink, mångsysslare, sakkunnige, samvetsömme huvudperson byn inte kan vara utan. Men samtidigt hånar öppet och bakom ryggen.

Jonas Svennems musik stryker under handlingen. Här finns örhängen som den lyriska Dagen jag blir fri. Här finns ljus, glädje, mörka stråk. Och den kraftfulla slutsången: Såvitt man bor i en by måste man bry sig.

Vad skulle Sara ha tyckt? Kanske något i stil med vad hon skrev till Hästen och tranan: då är det bara en glädje att se dem riva ut sjok … kasta omkring dem, hänsynsfritt som andra scenens attribut: gester, blickar, trasor, omsvep, klanger, antydningar.

Som mångårig Saraläsare känner jag: Sverige är värt denna mångbottnade, föryngrade Tjärdal!

Harald Larsen

Mer från Nöje & Kultur

Artiklar från 7 december 2017

Artiklar från 25 november 2017

Artiklar från 23 november 2017

Artiklar från 16 november 2017

Artiklar från 9 november 2017

Artiklar från 15 oktober 2017

Artiklar från 14 oktober 2017

Artiklar från 9 oktober 2017

Artiklar från 2 oktober 2017

Artiklar från 1 oktober 2017

Artiklar från 30 september 2017

Artiklar från 28 september 2017

Artiklar från 21 september 2017

Artiklar från 20 september 2017

Artiklar från 19 september 2017

Artiklar från 15 september 2017

Artiklar från 13 september 2017

Artiklar från 3 september 2017

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen