Tidigare har strävsamme Daniel Norgren varvat mellan bluescountry och singer-songwriterspåret, men på femte albumet verkar den skäggige gudagåvan ha hittat hem.
"Alabury" beskrivs som en svart och vit resa påverkad av döden och ensamhet. Dessa två sorgefaktorer är ständigt närvarande på detta smärtsamma album där en av vår tids mest intressanta musiker får leva ut i sin helhet. Sällan har musik kunnat trycka på de mest ömmande punkterna som exempelvis spåren "Why may I not go out and climb the trees"och "As long as we last".
Lägg därtill en ljudbild som knastrar, är lite skev och burkig. Det vill säga precis som det ska vara när det gäller bra musik inom dessa genrer. Allt känns också ännu mer genuint vid tanken på att Daniel Norgren, boendes långt ute i de svenska skogarna, spelar in sin musik på egen hand och i ensamhet.