"Jag vill aldrig gå på repeat"

Stor turné. Robert Hurula turnerar under hela hösten och vintern. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Svarta textrader, skarpa melodier och en hybrid mellan indiepop och punk. Lulebördiga Hurula sjunger bara om sådant som är nära, och i kväll står han på Verandans scen.

Punkens självklare fanbärare, och en av landets bästa liveakter. När det skrivs om Robert Hurula så skrivs hans historia nästan alltid så. Han är direkt, nära, punkig men också känslig och poetisk. Själv är han ointresserad av att kategoriseras i någon genre, eller att prata om var hans musik hör hemma.

– Det är inte min grej att sortera på det viset. Jag tycker det är svårt att ta till sig vad folk säger om mig, och det var länge sedan jag hade ett intresse av att sätta en genre på det jag gör. För mig finns det liksom bra eller dålig musik, det är de kategorierna som finns, säger han.

Det blåser i Högdalen, Stockholm, där han befinner sig när Norran pratar med honom. Han påpekar att det är kallt, något som han borde vara van vid efter uppväxten i Norrbotten. Nu spenderas den mesta tiden inte hemma i Högdalen, utan på scener runt om i landet. Han är ute på en stor höst- och vinterturné och i kväll stannar han i Skellefteå.

– Det känns jävligt kul. Jag har varit där med jämna mellanrum, och spelade på Trästockfestivalen för två eller tre år sedan. Jag gillar Trästock, och det känns väldigt kul att komma tillbaka och spela, säger han.

Han var tidigare frontman i bandet Masshysteri, men 2014 skivdebuterade han som soloartist. I september släppte han album nummer två, ”Vapen till dom hopplösa”.

– Det är simpel musik, med enkla texter. Den är gjord av någon som är musikaliskt begränsad, men som känner mycket för musik, säger Hurula.

Jag har aldrig någon koreografi. Därför blir det ibland magi, och ibland inte.

Precis som debuten är det spår fyllda av nerv, svärta och med en känsla av att det är på riktigt.

– För mig är musik något som bara ska ut, det är något som ständigt kommer och inte något som planeras. Skillnaden mellan första och andra skivan är att då visste jag inte att det jag gjorde skulle bli ett album och spelas live. Nu hade jag ett helt annat forum.

Han beskriver sin skapandeprocess som långt i från klinisk och rationell. Det är känslor det handlar om, hela tiden.

– Texterna är personliga, de är väldigt privata. Jag försöker hålla det nära och skriver bara om sådant jag vet och har känt. Och det är så jag vill ha det. Musiken är mitt utlopp, den får mig att må bättre. På så vis blir det jag gör också viktigare.

Spelningarna följer samma mönster.

– Jag vill aldrig gå på repeat, och för min del spelar det inte så stor roll vilken stad vi befinner oss i. När jag väl sätter i gång och spelar handlar det om känslan i rummet, det är det allt går ut på. Jag har aldrig någon koreografi. Därför blir det ibland magi, och ibland inte.

Mer från Nöje & Kultur

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen