Den största utmaningen en relativt grön musiker ställs inför är att hitta sin egen stil och inte försvinna på vägen. Hilda Karlsson, eller Hilda Heller som hennes artistnamn är, visar att det är möjligt även på sin debut-EP.
Hennes "Dark horse", bestående av fem riktigt starka låtar, andas influenser från Tom Waits, Lykke Li och möjligtvis ett uns Regina Spector, men lyckas ändå stå för något eget. Musiken är mörk, men lekfull, och Hilda Karlssons röst är skör, men stark. Det finns också något härligt kaxigt med den som gör sig väldigt fint till det drömska.
Hopkoket blir riktigt snyggt och varje låt fastnar, vilket är ytterligare en sådan där liten men väldigt viktig detalj som oetablerade musiker brukar få kämpa hårt med.
Jag ser fram emot att se Hilda Heller på en scen nära mig inom en förhoppningsvis snar framtid.
