Härligt mörkt och skönt

Det finns musikgrupper som är större än livet självt. Kanske inte bokstavligt talat. Men som för många betyder nästan allt. Grupper som blir en global kraft. Som tränger igenom alla barriärer. Språkliga som kulturella. Musik som blir mer en identitet än musik. Och Depeche Mode är just ett sådant band. Därför blir det verkligen en grej av varje skivsläpp. Om det alltid blir bra? Nej, men det finns ingen anledning till oro.

”Spirit”, Depeche Modes fjortonde fullängdare, inleds starkt med fyra spår som för tankarna till årsbästalistor och ångest över att inte ha biljett till bandets stundande Sverigekonsert. Men efter en genomlyssning, efter två genomlyssnar, ja efter tre genomlyssningar – ska det inte kännas mer ändå? Fyra första känns bäst. Mest direkt. Men, och det finns alltid ett men, plötsligt. Efter att tjurigt ha lyssnat vidare i blind förhoppning. Åh, ja. Då trillar den berömda polletten ned. Mörkret, förtvivlan, hopplösheten och melodierna. Allt blir så tydligt. Allt som krävdes var tid. Depeche Mode kan fortfarande. Om än det tog tid. Synthpop framförd av dinosaurier kanske inte låter så hett 2017. Men tro mig. Detta är härligt mörkt och skönt.

Dennis Fahlgren

Mer från Nöje & Kultur

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen