"Viktigt att de här berättelserna lever vidare"

Början. … Anita Salomonsson har skrivit nästan hela sitt liv. Det började när hon hittade en pennstump i sin pappas verktygslåda, och har hittills resulterat i tretton böcker. Foto: Hanna Eriksson.
Sparat. "Ängeln i posthuset" kunde bli till eftersom Anita Salomonssons mamma sparat allt från brev till andra dokument.

Hela livet har moster Elins berättelse levt inuti Anita Salomonsson. I hennes nya roman "Ängeln i posthuset" målar hon ett intimt porträtt av ett sorgligt livsöde, men också av en stark, ensam kvinna.

Två mil utanför Skellefteå ligger Hjoggböle. Antalet bofasta har varierat genom året, men något som varit stadigt är Hjoggbölebornas förmåga att skapa med ord. PO Enqvist, Hjalmar Westerlund, syskonen Kurt och Anita Salomonsson är alla framgångsrika författare, med kopplingar till byn. Det är som att det ligger något i luften, konstaterar Anita. Bygden genomsyrar hela henne, och har präglat allt från författarskapet till livsåskådning.

– Hjoggböle har ju namnet författarbyn. Vi är många som skriver där, och jag tror det beror på tystnadskulturen. Man pratade inte så mycket, man höll tyst om olyckliga kärlekar och misslyckande. Och någonstans måste det komma ut, och då har det blivit i skrivandet, säger hon.

Sedan 60-talet har Umeå varit hennes hem, men i litteraturen har hon förflyttat sig tillbaka till Hjoggböle. Anita debuterade 1994 med ”Änglabilder”, som tills stor del handlar om hennes hemtrakter. Nu har hon precis gett ut sin trettonde bok ”Ängeln i posthuset”, där hon återvänder till Hjoggböles gator.

– Jag vet att man inte ska säga det, men jag tänker att det här kan bli min sista bok. Och i så fall tycker jag det är ett fint sätt att avsluta på, tillbaka i byn och med moster Elin, säger hon.

”Ängeln i posthuset” är en historia hon burit på länge. Det är en berättelse om Anitas moster Elin, som tog över posthanteringen i Hjoggböle när hennes pappa dog. Hon levde ensam i det stora huset, utan barn eller partner och med en hinna av sorg i ögonen.

– Hon var väldigt blyg och försiktig, men samtidigt navet i Hjoggböle. Jag har alltid tyckt att hon haft ett orättvist livsöde.

Det handlar mycket om skulden, om hur jag länge kände att jag svikit henne.

Salomonssons hus, två kilometer från posthuset, var raka motsatsen. Många små barn, aldrig tyst och lite för trångt. Därför fick Anita en dag sätta sig på moster Elins pakethållare, och följa med hem till henne. Hon levde som fosterbarn och dagarna fylldes av kärlek och allt papper hon önskade sig. Men på kvällen lade sig tystnaden över huset, och Anita grät hejdlöst. Det dröjde inte länge förrän hon fick flytta hem igen. Just det ögonblicket, när hon ser hur moster Elin cyklar hem själv igen, är nerven i berättelsen.

– Det handlar mycket om skulden, om hur jag länge kände att jag svikit henne. Varje gång hon kom på besök kände jag det, och jag tyckte väldigt synd om henne. Men hon var också en stor del av min barndom, utan henne vet jag inte om vi överlevt. Jag står i tacksamhetsskuld till henne.

Med ett hudlöst språk berättar Anita en historia som annars fallit i glömska. Hon berättar historien om Hjoggböle under 30-talet, men också historien om kvinnors villkor under början av 1900-talet.

– Jag tycker att det är viktigt att de här berättelserna får leva vidare, att vi inte glöms bort. Hela mitt författarskap kretsar kring att skriva ner kvinnors berättelser, att de inte ska dö obemärkta. Det är alltid männen som hörs annars.

Hon skildrar hur samhället såg på hennes ogifta moster, men också vilken kraft som fanns där i posthuset.

– Jag tänker på moster Elins ögon, hur tunna och genomskinliga de var. Men samtidigt fanns det en otrolig styrka i blicken. Jag har alltid känt mig bunden till henne, och alltid velat skriva om henne. Det känns väldigt bra att jag nu gjort det.

I början av april är det dags för Berättarfestival i Skellefteå. Då kommer Anita att återvända till sin hemby, för att prata om ”Ängeln i posthuset”.

– Jag kommer hålla till i gamla bönhuset, det känns väldigt speciellt. Där har jag varit många gånger med min mamma och moster Elin. Jag kan se det framför mig, hur Elin sitter på sin vanliga plats, halvt dold bakom gardinen.

Anita tänkte att boken kanske främst var en angelägenhet för henne, något hon bara behövde få ur sig. Där hade hon fel. Sedan den gavs ut i slutet av januari har den uppmärksammats i många stora dagstidningar, och hyllats med fina recensioner. Hon blir tyst, och tänker på vad moster Elin hade sagt om hon vetat.

– Jag tror hon hade blivit jätteglad. Jag hoppas hon ser detta, och ler uppe i sin himmel.

Mer från Nöje & Kultur

Artiklar från 24 april 2017

Artiklar från 22 april 2017

Artiklar från 19 april 2017

Artiklar från 15 april 2017

Artiklar från 5 april 2017

Artiklar från 29 mars 2017

Artiklar från 21 mars 2017

Artiklar från 19 mars 2017

Artiklar från 1 mars 2017

Artiklar från 22 februari 2017

Artiklar från 15 februari 2017

Artiklar från 9 februari 2017

Artiklar från 8 februari 2017

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen