Med jämna mellanrum ser jag test som ska ta reda på saker som "Hur norrländsk är du?" florera på internet. Kul, vid en första anblick, men jag kan ofta bli lite besvärad av svarsalternativen. Antingen ska jag välja att jag ständigt är på väg mot nya mål och utmaningar eller tillfreds med min tillvaro. Antingen tar jag tunnelbanan till jobbet när det är snöstorm eller skotern. Antingen bor grannarna i samma hus eller fyra mil bort. Vi norrlänningar förväntas även vara lugna, pålitliga, trygga och prata långsamt, allihop.
Den här stereotypa schablonbilden används överallt i medier och populärkultur, både av oss själva och av utomstående. Jag har förvisso kunnat störa mig på hur vi porträtteras, men ändå lätt skakat av mig det och tänkt att det förmodligen inte är någon annan än Anna Kinberg Batra som tycker att "stockholmare är smartare än lantisar" .Men det kanske inte är så enkelt.
För några veckor sedan förflyttade jag mig från Skellefteå till Stockholm. Min dialekt avslöjar mig i de flesta rum, men ibland får jag svara på funderingar kring var jag kommer ifrån. Västerbotten, ja, högt upp i Norrland. Vad som följer är för mig oväntat. Jag får höra att jag inte pratar så brett ändå, som en sorts märklig komplimang. Under samma kategori komplimanger finns att jag pratar snabbt, jag går snabbt och jag har bra klädstil, för att vara norrlänning.
Vid ett flertal tillfällen har jag fått frågan "Vad gjorde du på fritiden?". Först trodde jag att dessa människor frågade vad jag har för intressen, men det var inte alls vad denna fråga handlade om. Den handlar om att de inte tror att det finns någonting att göra i Norrland, överhuvudtaget. Jag vet inte vem de tror att jag varit, men de överskattar verkligen min flexibilitet. Och jag kan inte sluta undra; Var det bara på min skola som vi lärde oss Sveriges alla län?
Emelie Häggström