Intensiv. Emma Thompson spelar en kvinna med civilkurage i ”Ensam i Berlin”. Foto: Christine Schroeder.
Jag skulle verkligen vilja ge den här filmen ett riktigt högt betyg.
Den handlar nämligen om något så viktigt som civilkurage. Att våga protestera mot orättvisor och oförätter även om det kan kosta dig så mycket. En egenskap som tyvärr blivit allt mer sällsynt bland 2000-talets människor.
Därför är det inte förvånande att regissören Vincent Perez tar oss med till 1940-talets Berlin. En tid då den tyska krigsindustrin stod vid sin höjdpunkt. Och en tid då alla oliktänkande människor fängslades eller i värsta fall, avrättades.
För att inte tala om det gränslösa förföljande som drabbade till exempel judar och romer utan att deras grannar vågade protestera.
Men när det äkta paret Otto och Anna Quangel förlorar sin enda son i Hitlers erövringskrig då brister tålamodet.
De tar till en så liten sak som att sprida lappar där de anklagar Hitler för att tysta den fria pressen och skickar det tyska folket rakt in i helvetet.
Det kan naturligtvis tyckas som en liten sak men är naturligtvis mycket modigt i det samhälle de levde. Angiveri var lika vanligt som Hitlerhälsningar och förräderi mot staten var lika med en dödsdom.
Jag vill verkligen att det ska gå bra för paret Quangel. Jag vill att deras miniprotest ska slå igenom i samhället.
Jag lider med de båda när den outsägliga sorgen efter ett förlorat barn blir lika påtaglig som om du skulle ha drabbats själv.
Samtidigt blir det så grått och tråkigt att det är svårt att behålla intresset i det långsamma tempot.
Emma Thompson är den som lyfter filmen med sitt intensiva skådespel.
Dessutom hoppar jag till i biosoffan när en sadistisk SS-officer visar sig vara Mikael Persbrandt. Han kan verkligen se ond ut när han spelar en sådan sadistisk roll.
Lider med de båda när den outsägliga sorgen efter ett förlorat barn blir lika påtaglig som om du skulle ha drabbats själv.