Vad sitter i väggarna i Skarviken?

Klara. Efter åtta dagar i Skarviken åker Christopher O'Regan och Erika Åberg vidare.

SVT:s succéprogram ”Det sitter i väggarna” har aldrig varit så långt norrut som denna gång. Åtta dagar spenderades i Skarviken utanför Burträsk och säkert har en hel del hemligheter plockats fram. Men vi andra får vackert vänta till hösten för att veta vilka.

Familjen Marklund/Karlsson i Skarviken vid Burträsket har haft besök av gänget bakom SVT:s succéserie ”Det sitter i väggarna” under åtta dagar. Familjen valdes ut bland flera hundra ansökningar.

– Vi ville veta vilka som hade bott här och vi hade bland annat hört rykten om munkar och annat. Vi skickade in en ansökan med ett hopplock av saker vi hade hört, säger mamman i familjen, Sandra Marklund.

– Det har varit otroligt roligt. Erika och Christopher har varit precis som i serien. Det har varit otroligt kul att sitta och lyssna på Christophers sagostunder, säger pappan i familjen, Daniel Karlsson.

De hade tur att bli utvalda.

– Det är mycket som ska stämma överens. Vi vill ha en geografisk representation från norr till söder, hus från olika tider, husen ska se olika ut och familjerna ska representera hur det ser ut i Sverige. Sedan måste det finnas något i arkiven och någon kärna i ryktena. Dessutom ska det finnas ett restaureringsprojekt som inte är för stort och inte för litet. Det får inte heller vara ett hus som är färdigt. Stämmer allt detta, då kan man hamna i Burträsk, säger en av programledarna, byggnadsantikvarien Erika Åberg, och ler.

Teamet har aldrig tidigare varit så långt norrut. Och programmet är det första som spelas in till säsong tre.

Det är inte mycket av det vi bygger idag som är av den kvaliten som till exempel det här huset med timmerväggar, eller de gamla stenhusen i Gamla Stan.

– Det här är det nordligaste jag någonsin varit, konstaterar historikern Christopher O’Regan som tillsammans med Erika leder programmet.

Hur har de här dagarna varit?

– Underbart!, utbrister Erika direkt.

– Jag har aldrig upplevt en sådan här form av vintern. Det var en snöstorm första morgonen. Sedan det här vackra landskapet. Ja, bara det här, säger Christopher och pekar ut genom fönstret där vyn över Burträsket med Burträsk kyrka längst bort breder ut sig.

Han fortsätter:

– Ljuset och snön. För mig personligen en extra dimension. Vi bor i ett väldigt avlångt land och det gäller för oss att försöka avspegla det i avsnitten. Vi ska till Skåne under försommaren också. Nu börjar vi här i Västerbotten i februari och jobbar oss ned över landet.

Hur går det då till när man väljer ut husen.

– Bara förra året, alltså andra säsongen, kom det in 700 ansökningar. Nu strömmar det in ansökningar även om vi redan dragit igång inspelningarna. Vi har en grupp på kontoret på Titan, produktionsbolaget som gör serien, som sitter och gallrar. Utifrån det så får jag möjlighet att besöka husen för att se på plats vad man skulle tänka sig för restaurering. Sedan ska det godkännas av SVT, säger Erika.

Avsnitten ska alltså passa för både Erika och Christophers färdigheter och kunskaper.

– Det är som två vågskålar som ska väga upp varandra. Jämvikten måste hållas och då måste det finnas verkliga och påtagliga saker att göras. När vi kommer till gamla hus handlar det inte om att vi ska sätta upp en ny gardin. Det är väsentliga bitar som Erika gör, säger Christopher.

– Ofta går det bra trots svårigheterna i castingprocessen. Det är någon enstaka gång har det varit bra renoveringsprojekt, men man har inte kommit någonstans i arkiven, säger Erika.

Det sitter i väggarna är en stor succé. Över 1,1 miljoner ser programmet varje avsnitt. En historiker och en byggnadsantikvarie som besöker hus kanske inte känns som en tittarsuccé.

– Nej, jag trodde inte att vi skulle få dessa siffror. Man siktade på 800 000 som ”Jills veranda” som gick då hade och som ”Sommar med Ernst” brukar ha. Nu är vi över en miljon varje gång. Det är vansinnigt. Det är som vissa avsnitt av julkalendern. Det är galet, säger Erika.

Vad är då hemligheten bakom succén?

– Innan serien startade hade man en känsla av att folk ville ha något annat än ”makeover-tv”. Under de senaste åren har samhället intresserat sig för närproducerat, slowcooking och nu börjar det smitta av sig till hur vi restaurerar och bygger. Att man börjar ifrågasätta material som plast som kan vara hormonstörande och att allt ska gå så snabbt. Folk belånar sig upp över öronen för att restaurera varsamt, när det går att anpassa sig efter huset. Det var strömningar som man kände. Sedan vet man inte när man visar alternativen om folk verkligen är intresserade. Men de har de varit, vilket jag är otroligt tacksam över, säger Erika.

– Sedan tror jag att hemligheten, och det är inte för att man ska slå sig för bröstet, är att vi är ju genuint intresserade av vad vi gör. Det är väldigt bra att produktionen låter det lysa igenom. Utan att det blir överdrivet, fyller Christopher i.

Uppenbarligen fungerar konceptet.

– Vi är två lagom funtade personer som tycker att det här är väldigt intressant och det vore konstigt att vi inte skulle kunna få några personer i vår publik att känna samma sak. Den stora tillgången är att vi har våra kunskaper och talanger och att vi vågar bjuda på något som man inte kan läsa sig till. Familjerna blir representanter för tittarna, en förlängning av tittarna. Får man till ett samspel med familjen så får man nog till ett samspel med tittarna också. Det är ett möte som tittarna kan identifiera sig med.

Båda två tror att publiken är bred.

– Jag tror att vår målgrupp är ganska bred. Det är många unga som köpt ett hus och vill komma vidare med renoveringen. Många känner en gemenskap och en mening att äga ett gammalt hus och att man inte behöver sätta en egen prägel på huset, utan att man lyssnar och lyder husets historia.

Christopher tror att miljörörelsen bidrar till programmets popularitet också.

– Det finns ett miljötänk i allt Erika gör. Jorden klarar snart inte av fler nya kök. Vi har redan levt upp det här årets resurser och vi är i februari. Vi kan inte köra på med den här ”slit och släng-mentaliteten” och bara köpa nya produkter. Vi måste ta tillvara på den kunskap som finns förborgad i de äldre generationernas verk. Det är inte mycket av det vi bygger idag som är av den kvaliten som till exempel det här huset med timmerväggar, eller de gamla stenhusen i Gamla Stan. Det finns ingenting som kommer att stå kvar, men de gamla husen kommer att stå kvar och de måste vi dra lärdom av. Så det finns något som inte bara är feelgood i programmet, utan något angeläget också.

Det Christopher berättar om är ofta kvinnorna och de undanskymda människorna i historien.

– Det är inte de som uträttat storverk. Man får belysa dem som finns i skuggorna, säger Erika och Christopher fyller i:

– Och det finns uppgifter om dem. Det är inte bara de i absoluta toppen av samhället det finns uppgifter om.

Att visa upp den gamla tidens människor är väldigt viktigt för dem båda.

– Det kanske inte en upprättelse, utan en hyllning när man visar upp de här gamla svartvita bilderna på de med grova händer. Det välstånd som vi har i Sverige har inte skjutit upp ur backen, utan det är många gånger de här som har kämpat vid sågen, på fälten, vid spinnrockarna, fött barn och överlevt spädbarnsdöd och ändå kämpat på och slitigt. Vi står i tacksamhetsskuld till dem, även om vi inte ofta tänker på det, säger Christopher.

– Vi hade inte bott i de här fantastiska miljöerna utan dem, säger Erika.

Tredje säsongen är alltså under inspelning. Duon tycker fortfarande att det är roligt att jobba ihop.

– Att få möjligheten att få lära sig mer om tekniker och byggnadshistoria och att få koppla in Christophers historier om människorna. Att få höra om de som gjorde schablonmålningarna på väggarna eller se de som valde tapeterna på fotografi och korsbefrukta varandras insatser gör att jag verkligen får rysningar. Jag älskar verkligen det här jobbet, säger Erika.

– Jag tycker också så. Något som är väldigt viktigt är att det inte finns något tryck från varken SVT eller Titan att det ska bli något flamstrams, ingen skrattfest, ingen gråtfest eller barnsliga inslag. Folk hungrar efter kunskap, man behöver inte skratta varannan mening eller visa rumpan. Vi får göra det här efter vår kompetens och vårt genuina intresse och lita på att det vi pratar om är intressant nog. Vi trivs väldigt bra med varandra också, säger Christopher.

Familjerna som de möter har naturligtvis stor del i helheten.

– De har ofta sett programmet och är otroligt förväntansfulla och står med öppen famn trots att vi stövlar in och nästan tar över deras vardag med all vår utrustning. De kan inte göra de som de brukar göra och i allt detta så ska de vara med i produktionen, säger Erika.

En annan intressant sak med ”Det sitter i väggarna” är att programidén faktiskt kommer från Sverige, vilket inte är så vanligt. Programformatet har dessutom vunnit ett stort tv-pris i Berlin.

– Det är jätteroligt att få ett erkännande från branschen. Jag blev tokglad att vi fick det redan efter första säsongen, säger Erika.

Programmet var också nominerat till Kristallen men kammade inte hem någonting.

– Surt, men att idén premieras är kul. Det här är spännande och vi är väldigt lyckligt lottade. Jag försöker att aktivt komma ihåg och aktivt tänka på att tänka på hur privilegierade vi är, säger Christopher.

Vad man kommit fram till under sina åtta dagar i Skarviken vill man inte yttra ett ord om. Det får tittarna vänta på till i oktober när serien drar igång igen. Däremot har man lämnat över den symboliska boken till Sandra och Daniel. Där står allting man kommit fram till om huset i Skarviken.

– Vi måste låta allt sjunka in och titta vad som står i boken. Den är väldigt tjock. Det är kul att titta i den och ta in allt som hänt i vårt hus, säger Daniel och får medhåll av sambon Sandra.

Mer från Nöje & Kultur

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen