John Mayer

Born and raised (Columbia)

Betyg:

Singer-songwriter. John Mayer var under flera år mest känd som musikern som dejtade Jennifer Aniston och Jessica Simpson. Vid sidan av detta har han lyckats vinna en grammy och har uppskattningsvis sålt 20 miljoner skivor. Imponerande, men ofattbart.

Born and raised ska ses om ett steg mot en mognare John Mayer. De släpiga, små-bluesiga och melodiösa arrangemangen släpar sig fram i maklig takt medan John Mayer sjunger som om Dylan, Young- och Petty-komplexen växt sig större än någonsin. Tyvärr landar skivan i samma fack som Dave Matthews eller ett avdankat The Wallflowers snarare än något annat.

Sömnigare skiva får man leta länge efter.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Skatan

Seven trees (Creature sounds)

Betyg:

Pop. Simone Andersson Wingfors är personen bakom Skatan, som nu släpper sin andra platta; denna gång helt på engelska. Efter några genomlyssningar blir Seven Trees en trevlig överraskning som växer allteftersom de välskrivna texterna och subtila detaljerna får fäste.

Gång på gång kommer jag att tänka på Miss Li. Rösten, pianot och influenserna. På Seven Trees smyger det sig in spår av såväl europeisk folkmusik som Anna Ternheim:ska poptoner i den pianobaserade kompotten. De sju spåren sitter samman på ett utomordentligt sätt men där Control och framför allt Yann Tiersen-valsen Iniquity står ur lite extra.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Tom Jones

Spirit in the room (Island/Universal)

Betyg:

Folk/Rock. När musikåret 2010 skulle summeras hamnade Tom Jones Praise and blame i topp på min lista. Skivan som så tydligt tog avstånd från Las Vegas-Tjuren. Upplägget med sparsmakade och nakna produktioner med för honom betydelsefulla låtar var genialiskt. Vilka låtval. Vilken röst!

På Spirit in the room fortsätter han sin resa mot sitt ursprung. Leonard Cohens Tower of song är ett smashläge som Jones träffar perfekt. Tom Waits Bad as me missar däremot ganska rejält. Och däremellan ryms hög- och lågpunkter som gör skivan lite spretigare än sin föregångare. Men likväl en välkommen fortsättning av den numera gråhårige Walesaren.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

The Temper Trap

The Temper Trap (BOR)

Betyg:

Indierock. Australienska bandet The Temper Trap nådde 2009 stora framgångar med singeln ”Sweet disposition” som bland annat var med i ledmotivet till 500 days (of Summer), ni vet filmen där Zooey Deschanel spelar den perfekta indietjejen som Joseph Gordon-Levitt suktar efter. Efter debutskivan Conditions hände någonting. Kanske gjorde de översvallande hyllningarna dem för nervösa, för på sitt andra försök har The Temper Trap förlorat allt som gjorde dem till något unikt. Skivan är ett misslyckat försök att göra något storslaget och de flesta låtarna hamnar i den anonyma arenarockens tröttsamma hörn.

LOTTA OLOVSSON

Rapportera fel

Aamos

Caravan (Nordic stomp)

Betyg:

Folkmusik. Aamos är shetländska och betyder Ѓhen gåva utlovad i hopp om att en önskan kommer att beviljas givarenЃh. Gåvan är folkmusik på fioler, mandolin, gitarr och stomp-board. Gruppens tre medlemmar kommer från Shetland, med musik som låter både skotsk och keltisk, och Norge. Även om jag personligen föredrar några valser med skandinavisk känsla framför slingriga reels måste jag uppskatta det fina spelet, både samspelet på fiol och det följsamma gitarrkompet. Önskar de komma hit och spela så gärna för mig.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Joel Alme

A Tender Trap (Razzia)

Betyg:

Pop. Almes bägge tidigare soloplattor ”A Master Of Ceremonies”, 2008, och ”Waiting For The Bells”, 2010, har fått betyget fyra i Norran. Och den till Stockholm flyttade 32-årige göteborgaren sviker inte nu heller.

Han fortsätter att leverera ett klassiskt pophantverk med allt var det innebär med 60-tals rötter till Walker Brothers, Brill Building och Almes egen favorit Rod McKuen, som måhända är mest känd för att ha översatt Jaques Brel (faktiskt ”Seasons In The Sun”) till att ha skrivit låtar åt så skilda personligheter som Johnny Cash, Perry Como och Dusty Springfield. Produktionen är lite mer tillbakahållen, men tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlsson är Alme nog den främste romantiske melankoliker vi har i landet. Alme både rör och berör och sparar inte på sina känslor och då Richard Hawley valt en ny väg så ska vi vara glada att Alme fortfarande är en stor crooner. Det här är faktiskt ett album som håller i stort hela vägen.

Lars Andersson

Rapportera fel

Richard Hawley

Standing At The Sky's Edge (Mute/EMI)

Betyg:

Rock. Inte exakt en ny ”Coles Corner”. Måhända blev samarbetet med Tony Christie och en egen ny studioplatta under ett år 2008/2009 lite för mycket av klassisk crooning, smörsång, för Sheffield-sonen. Den här gången ger han sig mest på brittisk psykedelika vilket inte är direkt lättsmält även om man gillar kufar som Syd Barret och Julian Cope, men plötsligt, efter halva albumet anar man solsken igen då han åter plockar fram de starka melodierna. En typisk mellanplatta i förhållande till de storverk han gjort tidigare.

Lars Andersson

Rapportera fel

Royal Southern Brotherhood

Royal Southern Brotherhood (Ruf/Helan/Playground)

Betyg:

Lite av en bluessupergrupp med Cyril Neville, Mike Zito och Gregg Allmans son Devon. Med medlemmar från två av sydstatsrockens största familjer landar kraven högt. Det lever gruppen inte upp till. Än. Jag får känslan att många av låtarna här har jammats fram under timmar i replokalen. Det är inte så att man blir överraskad att det landar mellan klassiskt tung-gung och en och annan utflykt till New Orleans rytmmässigt. Det här kan bli något, men då krävs fler låtar som ”Fired Up!”

Lars Andersson

Rapportera fel

Kleerup

Aniara (EMI)

Betyg:

Musikal. 2008 fick Kleerup en förfrågan från Stockholms stadsteater att tonsätta Harry Martinsons Aniara. Tillsammans med Carl Bagge har han komponerat musiken till föreställningen som 2010 sålde slut samtliga gånger.

De lågmälda, futuristiska beatsen gifter sig vackert med historien om hur jordens befolkning i tusental flyr en planet drabbad av kärnvapenkrig och miljöförstöring. I berättelsen sätter en astroid farkosten ur kurs och passagerarna inser att de är utan räddning.

Helen Sjöholm står för sången och med på skivan finns flera monologer, framförda av bland andra Sven Wollter och Claire Wikholm.

Lotta Olovsson

Rapportera fel

Keane

Strangeland (Universal)

Betyg:

Britpop. På sitt fjärde studioalbum har Keane tappat föregående års experimentlusta (som bland annat resulterade i ett samarbete med rapparen K’naan) och fallit tillbaka på ruta ett med sin lättsamma, pianobaserade pop som de slog igenom med för fem år sedan.

Det är hiten ”Everybodys changing” i repris – pålitliga trumkomp och ont om överraskningar. Skivan pendlar mellan att låta som ett såsigare Coldplay eller en light-variant av U2:s The Joshua tree. Sångaren Tom Chaplins hoppfulla textrader om att allting kommer att bli bra är småputtrigt charmiga, men Strangeland lämnar inga bestående intryck.

Lotta Olovsson

Rapportera fel

Norah Jones

Little broken hearts (Blue Note/EMI)

Betyg:

Pop. Otaliga är de skivor som skrivits för att lätta ett brustet hjärta, men frågan är om inte Norah Jones klår de allra flesta. Åtminstone om man ser till den stundtals brutala, nakna ärligheten som finns på Little broken hearts. Sångerna gör upp med de primalkänslor som endast en separation kan framkalla. Ensamhetsserenaden ”Shes 22” och den hämndlystna Miriam är två välljudande exempel på detta. Borta är den piano-souljazz som präglade den nu tio år gamla genombrottsskivan Come away with me, till förmån för en lika fjäderlätt som suggestiv ljudbild signerad Danger Mouse. En riktningsförändring som lovar gott inför framtiden.

Anders Samuelsson

Rapportera fel

Marilyn Manson

Born villain (Hell etc/Playground)

Betyg:

Metal. Ända sedan The golden age of grotesque (2003) har det varit fritt fall för chock-rockaren Marilyn Manson. När det blev allt svårare att uppröra Amerikas moralpoliser fanns bara musiken där, och den lät inte alls bra. Därför är det skönt med en rakare och mer avskalad skiva. Men bara för att det är bättre än förr betyder det inte att det är bra. Det finns några spår som sticker ut, såsom ”No reflection”, ”Lay down your goddamn arms” och den sakrala höjdpunkten ”Breaking the same old ground”. Men i slutändan står en 43-årig man kvar vid perrongen och funderar om det sista rocktåget redan gått. Mycket tyder på det.

Anders Samuelsson

Rapportera fel

Various artists

Cumbia cumbia 1 & 2 (World Circuit)

Betyg:

Cumbia. Min första tanke var att använda rubriken Världsmusik på denna skiva, men cumbia är sig själv på samma sätt som samba, tango och hambo. Den har sitt ursprung i Colombia, med influenser från indianer, spanjorer och afrikaner och dess hypnotiska, ofta stilla rytm med sin typiska växelbas är lätt att känna igen. En del säger att dansen ska efterlikna hur slavarna gick med kedjade ben, andra hävdar att den har sitt ursprung i afrikanska hovdanser.

Ursprungligen ingick bara slagverk och sång, men numera är det vanligt med gitarr, dragspel, bas och andra moderna instrument. Cumbian hade sin guldålder i mitten av 1900-talet och denna dubbel-cd är en återutgivning av två tidigare samlingar från den tiden. Återbruk sålunda men väl värt en ny publik.

Ulf Torstensson

Rapportera fel

Terrortory

The Seed Left Behind (Discouraged)

Betyg:

Metal. Den första gången jag hittar att Terrortory nämdes i Norran var 2003. Nu, åtskilligt senare, gör Skelleftegruppen en albumdebut med mersmak, låt vara att plattan varit på gång i flera år…. Gruppen har sina rötter i death metal, men tar sig an genren med en hel del dynamik. Det innebär att fullt ställ kan avlösas av mer melodiska eller progressiva partier och till och med något närmast sakralt som i titelspåret. Här finns en experimentlusta som imponerar och kanske kan göra gruppen till exportvara.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Stolen Deer

Morning Peasant (A Westside Fabrication)

Betyg:

Indiepop. Det fanns en tid, och det var inte allt för länge sedan, när man inte kunde prata om Stolen Deer utan att samtidigt nämna Mando Diao. Men det gjorde Skelleftebandet upp med på debut-ep:n ”And The You Left” (2010) då de av allt att döma fick ut det ur systemet.

Två år senare har det så blivit dags för den första fullängdaren. Den här gången har de sneglat längre bort än till Borlänge och hamnat på de brittiska öarna där inte minst Coldplay och Glas Vegas huserar.

Dynamiken finns kvar, men den är inte alls lika markant. Det är som om bandet genomgått en sällan skådad mognadsprocess och blivit rätt dystra på kuppen. För svärtan och självömkan (i texterna) har tagit ett tydligare grepp om Stolen Deer. Solen skiner inte särskilt ofta.

Jag hade hoppats att Stolen Deer skulle hitta ett mer eget uttryck. Det råder ingen akut brist på band inom genren och jag tror att de får svårt att sticka ut, men lyckligtvis är de ett starkt liveband.

Dessutom är Stolen Deer pålitliga låtsnickrare som uppenbarligen lägger ner mycket tid på att försöka ge musiken någonting extra, inte bara följa formuläret. Problemet är att detaljfixeringen ibland verkar ta fokus från att göra en skiva som verkligen griper tag och som på riktigt lyfter från marken.

Lysande undantag finns – ta bara ”How You Always Seem To Find Me” som exempel. Ett briljant stycke pop som växer för varje gång och som ännu en gång ger oss anledning att vara stolta över att ha så begåvade musiker och låtskrivare i stan.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

Baba Richie Blues and the Raags

Varanasi never sleeps (Rub-a-Dub)

Betyg:

Indienblues. Baba Richie är pseudonym för Richard Danielson i duon Baba Blues, som en hel del hörde på Skellefteå bluesklubb för ett antal år sedan. På nya plattan har han tagit med sig vänner och åkt till Indien för att spela in. Utom gitarr och munspel hörs även tabla, harmonium, elbas och sitar. Musikerna är nordiska med några lokala musiker som undantag, men studion finns i Varanasi. Materialet är Danielsons egna blues, om än med indisk krydda, kompletterat med några covers, bl.a. Smokestack LightninЃf. Resultatet är klart godkänt, fast jag tycker Baba Blues är strået vassare.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Spiritualized

Sweet Heart Sweet Light (Double Six/Playground)

Betyg:

Rock. Jason Pierce, dvs Spiritualized, har inte haft ett alltför jämnt skapande genom åren. Den här gången placerar han dock i stort sett alla bitar på rätt plats på ett album som är storslaget på alla sätt. Här finns referenser till Velvet underground och Peter Perrett å ena sidan, å andra sidan till Kinks och glamrock som Bowie och Bolan. Kör allt i en psykedelisk mix och lägg till gospelkörer och ljudliga gitarrer och en samling låtar som faktiskt imponerar så har ni ett av 2012 års stora album så här långt.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

The Nomads

Solna (Universal)

Betyg:

Rock. En gång på 80-talet var svensk garagerock exportvara. Vi hade band som The Sinners, Pushtwangers och från Solna: The Shoutless, The BottleUps, The Rumblers och framförallt The Nomads, som här släpper sitt första nya album på elva år. Kvartetten känns igen, men undrar om de någonsin varit så här varierade. Här finns fuzzorgien ”Hangman´s Walk”, powerpop möter Dylan i ”You Wont Break My Heart”, en punkdänga i ”American Slang” och Jackie deShannon möter Ramones i ”Make Up My Mind”. När får vi se dem i Skellefteå?

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Madonna

Mdna (Interscope/Universal)

Betyg:

Pop. Madonna kan i år fira 30 år som skivartist och nästa lika lång tid som popstjärna. Hon är en av pophistoriens största stilbildare och har fått i sig spännande efterföljare som M.i.a, som medverkar på plattan, och Lady Gaga.

”Mdna”, som har fem bonusspår i en version, är Madonna i samtiden, men med påtagliga nickar mot hennes historia – det blir lite ett steg fram och två steg bak.

Nya singeln ”Girl Gone Wild”, skriven med diskjockeyn Benny Benassi, är en klockren snärtig danshit. På suggestiva ”Gang Bang” dyker producenten William Orbit upp (”Ray Of Light”) och Madonna sjunger om hur hon sköt älskaren till döds med tjutande polissirener i bakgrunden.

Singeln ”Gimme All Your Luvin´” är dansant pop med cheerleaderkör. Den följs av ”B-Day Song” som låter Sonny & Cher i förening med The Go-Go´s. Bedårande pop om något.

I ”Superstar” flirtar med Madonnas 80-tal , liksom bonuslåten ”Beautiful Killer”, som inte ligger långt från ”Papa Don´t Preach”.

Helheten känns måhända lite väl trygg för att vara Madonna.

Och för alla som söker kuriosa har hon nu inte bara skrivit en låt med Klas Åhlund, utan ävern med sin svåger, countryartisten Joe Henry.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Paul Weller

Sonik Kicks (Island/Universal)

Betyg:

Rock. Lite grann är Paul Weller britternas Ulf Lundell. Han kan i stort sett släppa vad som helst och fansen hänger med. ”Sonik Kicks” är lite av den musikaliska lekstuga namnet antyder: det är elektronik och psykedelia i en allsköns blandning. Plötslig låter han Bowie på ”That Dangerous Age”, gör avslappnad dubreagge på ”Study” och avrundar med en sötsliskig barnkör i ”Children”, som kunde ha varit från Style Council-epoken. Kan någon gissa karl´ns nästa steg?

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

H.e.a.t.

Adress The Nation (Gain/Sony)

Betyg:

Rock. Kenny Leckermo hoppade av och ny sångare blev Erik Grönwall. Hur mycket kom det att förändra H.e.a.t.? Nja, inte speciellt mycket. De spelar på en trygg planhalva av pudelhårdrock och AOR och jag misstänker starkt att killarna bland annat använt Foreigners samlade katalog som inspirationskälla med powerballaden ”The One And Only” som sin ”I Wanna Know What Love Is”. Totalt sett ett stabilt album, som egentligen inte överraskar alls, men som säkert lär kunna snurra i mängder av bilstereor i sommar.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Svedberg & The Hillside Stranglers

City Serenade (Granat/Border)

Betyg:

Altcountry. Det här är svårt. Niklas Svedberg med vänner dugliga kompositörer som hanterar sina instrument väl. De gör många snygga arrangemang och har en behagligt vemodig stil. De har en ambition att blanda country, folk och indie i en och samma mix vilket borde ha alla förutsättningar att lyckas. Men jag kommer inte ifrån en känsla av att alldeles för många låtar hade förtjänat att få ett starkare uttryck, en tydligare identitet. Framför allt skulle Svedberg & The Hillside Stranglers må bra av en sångare med en mer karaktäristisk, ärrad, röst – Niklas Svedbergs är i opersonligaste laget, även om han håller ton och egentligen inte sjunger dåligt på något sätt. Men det krävs mer för att gripa tag i lyssnaren på riktigt.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

Icons Of Elegance

Carousel (Dinner With Daisy)

Betyg:

Pop. Någon kallade dem ”ett finskt Wilco”. På sätt och vis kan jag förstå vad som menas med det. De finska brödraparet Anssi och Henri Wäxby kan sin Beatles, sin stämsång och sin americana. Däremot är det lite sisådär med att skapa atmosfär och konsten att göra simpla pop/rock-bitar till någonting helt ofattbart stort – nu har det mest en tendens att låta som finska Lennon-tolkare med ambitioner att skriva nya Lennon-låtar. Men bortsett från en och annan lätt genant stund, som discoflirten ”Maybe She’s A DJ” vars medverkan på skivan är helt obegriplig, är det inte utan charm eller finess. Snälla, lättlyssnade, melodiösa och ganska platta låtar … det skulle förvåna mig om det inte genererar en del tid i P4.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

Markus Krunegård

Mänsklig värme (Universal)

Betyg:

Pop. Jag har aldrig varit särskilt imponerad av Markus Krunegård. Vampyrlåten var skoj, han hade en grym trummis, och gjorde några spår som var helt okej, men det var allt. Med andra ord var jag inte mycket förväntansfull när jag slog igång ”Mänsklig värme”, Krunegårds fjärde fullängdare som soloartist. Det ändrades emellertid så fort Radioheads ”Let Down”-vibbar började ljuda i inledande ”Korallreven & Vintergatan”. Sedan är jag desto mer välvilligt inställd, även om jag senare kan konstatera att det var det bästa spåret. Markus Krunegård har mognat, blivit gladare, mer strukturerad utan att tumma på experimentlustan – på gott och ont. 80-talets syntpop dominerar ljudbilden och precis som med så många andra män som skriver popmusik på svenska haglar Stockholmsskildringarna, även om Krunegård faktiskt sitter och saknar i Kiruna i ”Minusgrader rensar luften” – ytterligare ett starkt, småvrickat, spår. Men fortfarande gör han för många utfyllnadsbidrag, och det drar ner något.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

Roxette

Travelling (Emi)

Betyg:

Pop. Roxette är i dag mer än en svensk popduo. Det är en institution, som 26 år efter debuten är framme vid det nionde studioalbumet. Problemet är faktiskt att Per Gessle verkar lite för rädd att varumärket Roxette ska skadas, att det han uppenbarligen anser att det bör finnas en viss återkoppling mot gruppens gamla hitparad.

Det börjar bra med Motown-stompiga ”Me & You & Terry & Julie” och ”Lover Lover Lover” som låter som Tom Petty med Rubettes-blås. Sticker ut gör också folkopen i ”Easy Way Out” och lättsmälta singeln ”It´s Possible”. Men Gessle vågar inte måla på med popens breda färgskala. En del låtar tar sig aldrig. I balladerna blir Roxette mest bara ett eko av sig själv, vilket blir tydligast då ”It Must Have Been Love” avrundar stort orkestrerad.

Roxette och främst Per Gessle har i ”Travelling” början till ett fräckt popalbum, men vågar inte alls ta det hela vägen.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Liz Green

O, Devotion (Play It Again Sam/Border)

Betyg:

Cabaret. Brittiska sångerskan Liz Greens första fullängdsskiva startar helt makalöst med enkelt gitarrkomp till hennes nasalt uttrycksfulla röst innan hotfulla cymbaler, tuba och sordintrumpet kommer in. Hon lär vara förtjust i Billie Holiday vilket också hörs, men anas även en längtan efter Piaf. En av låtarna kunde vara gjord av Frida Hyvönen och jag får också associationer till kanadensisk-svenska Wendy McNeill med hennes kärlek till tretakt, brasskomp och mörkt kluriga texter. En riktigt bra, personlig och lovande debutskiva, bara lite för ojämn för att nå den femte stjärnan.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Skansros

Rekviem till en dröm (Luxury/Border)

Betyg:

Pop. Det har gått tre år sedan göteborgska Skansros debuterade och släppte ett imponerande förstlingsverk. Nu har gruppen breddat sin musikaliska spelplan. Fortfarande finns ekona av The Smiths där, men frågan är om inte Paul Weller nu färgat sextetten lika mycket eftersom den obehindrat – och välkarrangerat – går från soulekande ”Felix”, plattans troliga hit, till mer psykedeliska låtar. Slutsatsen blir egentligen att Skansros fortsatt sorteras under lovande och får se till att de landar helt rätt tredje gången gillt.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Molotov Jive

Storm (Supernova/Cosmos)

Betyg:

Rock. Tredje plattan från dessa värmländska indierockare visar på ett band som kämpar för att utvecklas, men också att de har en bit kvar om de verkligen vill sticka ut. Med producenten Massy (Prince, Tool, Red Hot Chili Peppers) bakom spakarna har de gjort en djupdykning i 80-talets mer ängsliga rock och blandat det med ivriga Bruce Springsteen- och U2-vibbar – ”Run” är ett utmärkt exempel på det. Med ett hyfsat fartigt och ganska pompöst innehåll känns det som att plattan är gjord för att spela live, och jag skulle tippa att den växer då. En bra skiva, men det räcker inte hela vägen.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

The Shins

Port Of Tomorrow (Sony)

Betyg:

Indiepop. James Mercer & CO ger ut första skivan på fem år och det har hänt en del under åren som gått, men inte så mycket som man kanske skulle föreställa sig med tanke på att line-uppen är rätt ny. Största skillnaden är att man släppt på de värsta 60-talsflirtarna, även om de dyker upp då och då. Annars fortsätter bandet, som fick ett ordentligt genombrott efter att ha omnämnts som Natalie Portmans favoritband i filmen ”Garden State”, att leverera melodiös och sympatisk indie. Här finns guldkorn som ”Simple Song”, ”It’s Only Life” och ”September”. Men långt ifrån allt håller samma höga klass.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

Jonas Lundqvist

Så e de me de (Moondog)

Betyg:

Rock. Jonas Lundqvist? En gång var han trummis i Bad Cash Quartet och hösten 2007 solodebuterade han under namnet Jonas Game. När han nu är åter är det på svenska med ett imponerande album där Studios Rasmus Hägg gett albumet ett egenartat dubfärgat sound som låter extremt mycket som en svängig musikalisk storstadshäxkittel med allt vad det historiskt inneburit i form av Clash, Bill Laswell och Talking Heads. Det är egenartat och spännande. Albumet håller faktiskt hela vägen låtmässigt. Jonas Lundqvist lär vid slutet av året vara ett tyngre namn i svensk rock än vi kan ana i dag.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Michael Kiwanuka

Home Again (Polydor/Universal)

Betyg:

Singer/Songwriter. Vad som mycket väl kan vara årets bästa platta står denna 24-årige Londonbo med rötterna i Uganda för. ”Home Again” är den ultimata blandningen av soulgiganter som Otis Redding, Jackie Wilson och kanske främst Bill Withers. Men den sanslöst begåvade Michael Kiwanuka med band gör det på sitt sätt och det innebär att det mesta färgas av jazz, blues och americana i en ljuvligt tillbakalutad, ofta lätt melankolisk, harmoni – stundtals fullt i klass med The Band.

Kraftigt influerad av ett torrt 70-talssound med plockgitarr, vispsväng på trummorna, jazzflöjt och stråkar som förstärker melodierna blir ”Home Again” en verkligt genuin upplevelse, och om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var 40 år gammal. Samtidigt är det som en vän uttryckte det: ”Lysande old school som ändå känns fräscht.”

Han skulle ta med sig plattan som sällskap till fjällen. Själv kommer jag att låta den vara min bästa kompis en lång tid framöver.

En debut som måste klassas som ett smärre mästerverk.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

White Rabbits

Milk Famous (Mute/Playground)

Betyg:

Pop. Jag återvänder regelbundet till New York-bandet White Rabbits debut ”Fortnightly” (2007) som förtjänade ett bättre öde. Med två trummisar, en stor kärlek till dynamik, vassa melodier och dramatiska vändningar föll jag pladask. Precis som jag gjorde för många av deras samtida kollegor från samma stad och genre. Sedan hände någonting. Med denna, deras tredje fullängdare, är det mesta strömlinjeformat och polerat men samtidigt förbryllande spretigt. Jag hade kunnat leva med det om bara bandets fantastiska melodisnickrande fick ta större plats, men den försvinner i en ljudbild av bråte.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

The Magnetic Fields

Love At The Bottom Of The Sea (Domino/Playground)

Betyg:

Synthpop. När jag gifte mig var ”It’s Only Time” från 2004 års ”i” en del av vigseln. Jag har svårt att se hur någon skulle göra om samma sak med musik från nya plattan. För The Magnetic Fields känns mer och mer som på ploj – såväl text- som musikmässigt. Men med det kommer också en del vrickade höjdpunkter och möten med några fängslande karaktärer som i ”Your Girlfriend’s Face” där en dumpad och svartsjuk kvinna lejt en torped för ”att göra det han gör bäst”, men inte förrän han gett sig på kvinnan som brädade henne till att börja med. Eller varför inte ”Andrew In Drag” där vi möter kvinnotjusaren som deklarerar att den enda han egentligen älskat är en transvestit.

Musiken då? Tja, det är ingen tvekan om att det är The Magnetic Fields vi lyssnar på. Kanske har det kärat ner sig mer i 50- och 60-talens mer tramsiga pop än tidigare.

PER STRÖMBRO

Rapportera fel

Casablanca

Apocalyptic Youth (Rocket Songs)

Betyg:

Rock. Supergruppen med bland annat Josephine Forsman från Sahara Hotnights och sångaren Anders Ljung från Space Age Baby Jane fick stor uppmärksamhet i fjol, men debuterar först nu. Lite grann har albumet en fläkt av ”Åh ljuva 70-tal” beroende på att de landar musikaliskt mellan halvhårda melodiösa klassiker som Kiss och Thin Lizzy med en och annan powerpop och AOR-flirt på vägen. Bäst är ”Downtown” med en rätt Springsteen-doftande refräng och en vers som Phil Lynott hade gillat. Lättast att stå över är rätt usla ”Love And Desperation”.

LARS ANDERSSON.

Rapportera fel

It’s A Musical

For Years And Years (Morrmusic)

Betyg:

Pop. En Berlinduo bestående av Ella Blixt (från Malmö) och Robert Kretzschmar, som nu släpper sitt andra album. Inledningsvis låter de med sina klaviaturslingor mest som ett avskalat Doktor Kosmos med stämsång på engelska. Sedan, främst med ”Ljubljana” och ”Pictures” slår duon plötsligt an en betydligt intimare ton där de i sistnämnda fallet rör sig mot Tracey Thorn- och Everything But The Girl-höjder. Intressant, men många av greppen känns som om vi hört dem tidigare.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

The Boss är fortfarande chef

Bruce Springsteen - Wrecking Ball (Sony)

Betyg:

ROCK. Bruce Springsteen ser ut över ett land som inte utvecklats som han hade önskat. Kapitalismen har misslyckats, bankvärlden är den stora satan och arbetarklassen kan bara bittert knyta händerna i byxfickorna.

Det är välbekanta begrepp för Springsteen, men den här gången är han nog mer ursinnig än någonsin tidigare.

Trots det finns det mycket glädje och hopp i Wrecking Ball. I grunden handlar det om folkmusik med irländska vibbar som stöpts om till rockformat, och med Gud ständigt närvarande blir det inte sällan ren gospel. En förtjusande kombination som visar att varken kreativiteten eller relevansen avtagit med åldern. Bruce Springsteen är fortfarande The Boss. Och med en ny producent har han fått sig en extra boost.

Vissa funderar över varför recensenter ofta omnämner producenter. Anledningen är att de inte sällan är helt avgörande för hur produkten ska låta – de kan polera en diamant, men lika gärna förvandla guld till skit. Under hela 2000-talet har Springsteens album producerats av Brendan O’brien, ett samarbete som nu har avbrutits. Istället har Ron Aniello (som är betydligt mindre rockorienterad än föregångaren) tagit över spakarna och fört in Springsteen i nutiden utan att glömma bort de pompösa rockrötterna som så väl kännetecknar artisten.

Rapportera fel

Einojuhani Rautavaara

Apotheosis the best of Einojuhani Rautavaara - Ondine (Naxos) Diverse solister, orkestrar och dirigenter

Betyg:

KLASSISKT. Einojuhani Rautavaara är den mest spelade finske tonsättaren sedan självaste Jean Sibelius. Det är inte svårt att förstå varför, musiken talar till lyssnaren med känslomässig direkthet och tydlighet. Men att porträttera denna mångfacetterade kompositör på bara drygt en timme låter sig inte göras. Ett verk finns med i sin helhet: ”Cantus articus”, konsert för fågelläten på band och orkester, ett verk av säregen impressionistisk klangskönhet, resten är plock från orkesterverk och konserter, de flesta lyriska, melankoliska, enda avbrottet är den energiska tredje satsen i pianokonserten ”Gift of Dreams”. Det är inget fel på varken solister, orkestrar eller dirigenter, skivbolaget Ondine har massor av godbitar av Rautavaara på lager. Därtill är det en god inkörsport för dig som är tveksam till modern konstmusik. Många förmildrande omständigheter således, det är snarare konceptet, the best of, jag har svårt att förlika mig med. Själv saknar jag bland annat musik från genombrottsverket, ”A requiem in our time”.

Rapportera fel

Michael Gordon: Timber

Slagwerk den Haag - Cantaloupe (Naxos)

Betyg:

KLASSISKT. Samlar du på udda, häftiga och coola cd-omslag är det här en solklar vinnare: den amerikanske kompositören Michael Gordons ”Timber” för simantra med Slagwerk den Haag. Skivan levereras nämligen i en elegant trälåda som väger uppemot halvkilot. Text och bild har bränts in i omslaget. Simantra är för övrigt ett instrument skapat av grekisk-franske tonsättaren Iannis Xenakis och består egentligen bara av ett stycke trä att slå på. Men med sex sådana skapas spektakulära rytmiska mönster, mer eller mindre intrikata och komplicerade. Med hörlurar vandrar ljudet runt i rummet – ljudteknikern Sem de Jongh har gjort ett fenomenalt arbete – verkets hypnotiska karaktär förstärks, små subtila variationer i rytm och dynamik för lyssnaren genom de fem satserna. 55 minuter är i längsta laget, men man får inte glömma att ”Timber” skrevs inte bara för Slagwerk den Haag utan också för New York-baserade danskompaniet Club Guy & Roni. Slagwerk den Haag spelar med imponerande precision.

Rapportera fel

Alice B

Alice B (Capitol/EMI)

Betyg:

Rock. Alice B är en ung och lovande Göteborgsdebutant. Det har snackats mycket Håkan Hellström runt henne, men faktum är att hon visserligen påminner om honom i fraseringen, men att hon musikaliskt är betydligt mindre dyster, utan dras mer mot mörkret. Här handlar det om en artist som oftast andas poppunkens syre ed en tydlig Cure-.referens i gitarren på ”Akta lekande barn”. Som helhet är det här en synnerligen lovande debut med en knippe starka sånger. hade jag varit 16 hade jag nog ”levt” det här albumet. Trästock, tack.

Rapportera fel

Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand (PR/Warner)

Betyg:

Pop. Lite av en nystart för Hellstrand. Fem år efter förra plattan återvänder han med en ny kärlek och sorgen efter att två honom närstående har avlidit. Hellstrand har nog aldrig varit så öppen om sin person som här, och speciellt i ”Spår” om saknaden efter fadern som en gång vann sm i tresteg. Det här är klassisk Hellstrandsk melankoli, men med en lite mer folklig och countrytonad udd. Mest egenartad är nog ”Johnny Regn” som har en elektronisk puls som känns mer som Suicide än något annat.

Rapportera fel