Foto: Annika Eriksson.
Presenteras i samarbete med
Gabriel Fontana Ervasti är en ung man. Bara 22 år. Men han har redan varit med om saker som borde räcka till ett helt liv.
Tänk dig tanken att du inte får vara dig själv någon gång. Att du hela tiden måste spela en roll. Att du måste vara någon annan än dig själv. Och framför allt, att om du inte är det så kommer du att bli misshandlad, hånad och kanske till och med ihjälslagen.
Och tänk dig att det börjar redan när du är ett barn...
För Gabriel Fontana Ervasti så har det här inte varit något dumt och otrevligt tankeexperiment, utan vardag.
Som homosexuell i Brasilien är ditt liv i fara.
– Jag älskar Brasilien, jag älskar mitt land. Jag saknar väldigt mycket. Jag saknar att vara hemma hos min mamma, vara med mina kattor och hundar och jag saknar min bror. Jag saknar vädret. Men här i Sverige är jag fri, säger han.
Nu bor han i Skellefteå, på Anderstorp, med sin make och hans föräldrar. Vi träffas i hans svärföräldrars hus. Gabriel är engagerad när han pratar. Han är yvig i sina rörelser och han pratar utan att behöva tänka. Han är en person som man lyssnar på. Hans röst går rakt in i tanken och medvetandet. Och det är fascinerande, men egentligen inte alls överraskande, att han nu sitter i vår lilla stad. För det känns som om han mer eller mindre född för att göra skillnad.
Maken Sebastian har han träffat via Instagram. Både är fotointresserade och de började höras via datorn. De träffades och bestämde sig för att gifta sig.
– Fast vi är bara gifta i Sverige. I Brasilien så får inte två homosexuella gifta sig. Så i Brasilien är jag fortfarande singel, säger och ler snett.
Paret bestämde sig också för att bo i Sverige.
– Det har gjorts en ranking bland världens länder, av en organisation som heter Transgender Europe, och Brasilien är det land med mest homofobi. Sett till siffror. Brasilien är ett oerhört korrumperat land och kriminaliteten är stor. Är du homosexuell så är det väldigt farligt. Man kan bli dödad för det. Jag ska berätta ett exempel. En kompis till mig blev mördad och vi hörde av oss till polisen, men det gjorde bara saken värre. De jagade oss och ville bli av med "problemet". När man ringde till myndigheterna så blev problemet värre. De säger att det är vårt eget fel. De säger: "Ni söker efter problem när ni är homosexuella och ute på gatorna". De kan skada oss ordentligt.
I Brasilien blev han ofta utsatt för trakasserier och misshandel.
– Det har hänt så många gånger så jag har tappat räkningen för länge sedan. Och det är inte bara fysiskt, det är mentalt också. Sju dagar i veckan.
Brasilien, med sin frigjorda karneval i Rio, känns annars som ett frigjort land. Men så är alltså inte fallet.
– Jag hatar karnevalen. Det sägs vara en fest, och massor av turister kommer för att uppleva den. Tyvärr är det väldigt många som kommer för att man kan få tag på nio-tio åriga prostituerade unga flickor. Om du är homosexuell så är den hemsk. Man blir utsatt för otroligt mycket våld. Är du en straight man och klär dig i kvinnokläder så är det okej, men inte om de får veta att du är gay. För mig skulle det vara underbart att man i framtiden skulle komma så långt att man inte ens behöver benämna homosexuella som något normalt. Utan att man ens inte behöver prata om det. Att man helt enkelt bara är.
Redan som tioåring så visste han att han stod utanför. Han har aldrig någonsin som han säger "varit i garderoben". Han var en outsider från det att han var liten. Men han var en stark outsider. En person som alltid velat göra skillnad och ja, rädda världen. I alla fall att alla människor ska ha samma rättigheter.
– Jag vill vara "rösten" för alla i HBTQ+ samhället. Men jag slåss för alla. Jag slåss inte bara för HBTQ-människor. Mänskliga rättigheter är för alla. Alla förtjänar att ha samma rättigheter och ha ett bra liv och bli respekterad.
Han fick ett litet uppvaknande när han pluggade svenska på SFI.
– Det var många asylsökande som pluggade svenska. Jag lyssnade mina klasskamrater och insåg att de varit med om så mycket. Jag har en Facebooksida som heter "The voice of the world" fast på portugisiska. Där jag skriver historier om människor. Det är ytterligare ett projekt jag håller på med. Där får jag feedback. I Brasilien vet vi att det är krig i mellanöstern. Men vi vet inte varför. När jag kom hit så mötte jag de som upplevt krigen. Om man berättar sin historia så kan man påverka den personen man berättar för. Att berätta de historierna kan påverka många att lyssna.
Redan som ung pojke, han flyttade ensam från Porto Alegre till storstaden Rio redan som 12-åring via ett stipendium, har han försökt göra världen bättre för de som hade det sämre än honom.
– När jag gick skolan i Rio så var det jag och några kompisar som startade ett projekt i en kåkstad, eller "favelas" som det heter. Det började med att vi tog hand om ett tiotal barn, som sedan blev 20 och 50 och det här projektet finns fortfarande kvar. Det är uppdelat på tre olika favelas och har cirka 150 barn som deltar.
Bland annat så skapade man möjligheter att läsa, måla, dansa och man delade ut mat.
– Vi var där på helgerna och jobbade. Vi delade bland annat ut mackor. Det var en pojke som varje gång bara tog en tugga, och sedan stoppade han mackan i en ficka. Jag frågade varför och sa att han inte behövde äta den om han inte tyckte om den. Men han sa att om han tog en tugga varje dag så räckte den hela veckan, säger Gabriel och ser sorgsen ut.
– Det var då jag insåg att jag verkligen ville hjälpa alla människor. Vi ville vara ett ljus för de barnen, och när vi åkte dit så hade vi alltid färgglada kläder. I områdena där de bor är allting grått. Vägarna och husen.
I skolan hann han också öppna upp en klädaffär. En secondhand-butik.
– Det var ett annat projekt. Vi fick in kläder som vi lagade och gjorde snyggare och så sålde vi dem. Alla pengar gick till projektet i kåkstaden.
När han blev äldre så blev han aktivist. Detta efter en flytt till huvudstaden Brasilia.
– Vi var väldigt fredliga. Jag skulle vilja säga att vi var "artiga aktivister". Alla i Brasilien kan lämna in motioner om att skapa en lag och vi ville ha en lag om att homofobi skulle vara olagligt. Så vi skickade till det till regeringen.
Men det uppstod problem. Bilder på aktivisterna kom ut i tidningarna och det innebar fara.
– Jag var tvungen att lämna Brasilia, det gick inte vara kvar där. Alla visste vem jag var. Så jag flyttade hem till min mamma i Porto Alegre igen. Det var för farligt. Jag bodde hos min morbror och moster i Brasilia och de gillade inte heller att jag syntes i de sammanhangen. Det var tufft då jag haft mycket kontakt med dem, när min mamma hade bekymmer när jag var liten så bodde jag hos dem och det är mina gudföräldrar. Men redan när jag bodde med dem som liten så var det problem. Min morbror jobbade inom armén och han tyckte att jag skulle vara med i det militära för att bli en man som han sa. Nu har jag ingen kontakt med dem, de godkänner inte mig.
Som utbildad fotograf så valde han istället att jobba som engelskalärare och inköpare på ett stort internationellt företag i sin hemstad.
– När jag var i Brasilia så studerade jag också till socionom, för att kunna komma med i regeringen. Men när jag återvände så pluggade jag marknad. Jag var tvungen för att passa in i den värld som finns. Jag fick byta kläder, ändra hur jag pratade och ljuga om den jag var. Jag aldrig berätta att jag var homosexuell. Då hade jag fått sparken.
På luncherna snackade medarbetarna på företaget om vad de skulle göra på helgen.
– De skulle till stora horhus och köpa prostituerade. De var gifta män, och jag fick sitta och lyssna utan att kunna göra något. Jag sa att man inte kunde prata om kvinnor på det sättet, men de trodde jag skämtade. De skämtade om mig istället.
Hans liv har alltså varit en ständig kamp. Och en kamp som han alltså fortsätter att delta i.
Men ett nytt liv väntade Gabriel. I en liten stad i ett land som inte många vet som existerar i hans hemland.
– Sverige vet inte många vad det är ens. De blandar ofta ihop det med Schweiz. Och min mamma var väldigt orolig när jag sa att jag skulle flytta hit. Samtidigt så känner hon mig, hon vet att jag klarar mig.
Ett år senare så har han lärt sig mycket svenska och han fortsätter plugga språket. Och han är förtjust i sin nya hemstad. Inte minst imponerades han av Pridefestivalen i Skellefteå.
– Jag trodde inte att det skulle komma så många, men det var ju hur mycket folk som helst. Inte vara HBTQ-personer. Det var alla. Det var barnfamiljer till och med. Det var fantastiskt och jag tänkte "så underbart". Jag har ju läst om det nya partiet i Sverige som går väldigt mycket framåt just nu. Så jag blev väldigt glad över detta.
Något som han naturligtvis har meddelat till sitt hemland.
– De tyckte att det var fantastiskt. Vi borde få det svenska samhället ut i hela världen, säger han och skrattar.
En annan sak har också tagit sig till hans hemland. I februari så sökte Gabriel till Idol. Han fick vara med i programmet och framföra en sång inför juryn. Han fick ingen guldbiljett, men klippet har blivit populärt hemma i Brasilien.
– De är imponerade över att en kille från Brasilien som visar upp brasiliansk musik i svensk tv. Den har fått massor av klick på Youtube, säger han och skrattar.
Och tro inte att Gabriel har gett upp hoppet om musik. Han har ett eget band som heter "Mas Que Nada". Som betyder Bättre än ingenting. De spelar bassanova och samba.
Musik och framför allt dans är också en stor del av livet för Gabriel.
– När vi jobbade i kåkstäderna i Rio så höll jag i kurser för barnen. Jag älskar att dansa. Och jag dansar i Skellefteå också. I Dansväxthuset. Det är en del av kommunen. Klasserna hålls på Mullberget.
Gabriel är alltså en person som vill förändra världen, och naturligtvis har han planer.
– Jag har stora planer och många planer. Det är så som jag är. Jag håller på att skriva en bok som ska inrikta sig till de som är homosexuella, men inte vågat komma ut, eller de som inte riktigt vet om det, eller ha gått vilse. Om man har en bok så behöver man inte visa den för någon annan. En bok kan man bara sitta och läsa för sig själv. Den ska vara ett ljus för de som behöver det.