TV: Sandra drabbades av en stroke – livet tog paus för den 25-åriga Skelleftetjejen

Skelleftetjejen Sandra Hällström är i dag 25 år. För nio månader sedan drabbades hon av det ofattbara. ”Jag fick en propp i hjärnan”, säger hon.

Siktet var inställt och framtidsplanerna var klara. Hon skulle bli systemvetare och en plats på högskolan var redan ordnad.

– Jag skulle ha börjat plugga i höstas, men det sket sig.

Med en kaffekopp i händerna sitter hon tillbakalutad i sin lugna lägenhet och berättar om dygnen som förändrade förutsättningarna för hennes liv. Inte ens i sin vildaste fantasi hade hon kunnat drömma om detta.

I flera dagar hade hon haft ont i huvudet, riktigt ont. Men hon tog inte varningssignalerna på allvar. Varför skulle hon det? Hon var ung och hade just påbörjat sitt vuxenliv. Det här drabbar bara äldre – trodde hon.

– Jag kunde inte föreställa mig att man som 24-åring skulle få en stroke, säger Sandra.

I dag vet hon bättre. Från att ha varit en vanlig tjej med arbete och framtidsplaner förändrades allt på ett ögonblick. Som tur var fanns sambon Kimmy Nilsson vid hennes sida.

Jag hade kunnat dö. När jag tänker så blir jag riktigt rädd

– På kvällen innan gick jag och la mig som vanligt.

Efter det minns hon ingenting av händelsen. Det är sambon som har återberättat hela förloppet för Sandra.

– När klockan var sex på morgonen satte jag mig upp på sängkanten innan jag sedan reste mig upp . Bredvid sängen stod en tvättställning med kläder som jag helt plötsligt ramlade över. Jag föll som en fura. Då förlorade jag troligen medvetandet.

Sandra började krampa i hela kroppen och tugga fradga. Kimmy tillkallade ambulans och tog hand om henne så gått han kunde.

– Krampanfall nummer två kom i ambulansen, nummer tre på akuten och det fjärde kom på intensiven.

Under de första dygnen på lasarettet har hon bara några korta ögonblicksminnen, resten är helt borta från hennes medvetande.

– När jag vaknade upp i en sjukhussäng på strokeenheten förstod jag inte var jag var någonstans. Jag kände mig helt förvirrad.

Sandra hade drabbats av en stroke, en propp i hjärnan. Efter två veckors sjukhusvård blev hon utskriven och hemskickad, men med helt andra förutsättningar än tidigare.

– Jag hade tur att jag inte förlorade mitt tal, minne eller förmågan att röra mig.

Men skadan fick andra följdverkningar. Den stora tröttheten slog till, energin tog slut. Bara en sådan sak som att handla mat blev alldeles för jobbigt.

I efterhand har tankarna kommit. Tänk hur illa allt hade kunnat gå om inte Kimmy varit där, om han hade hunnit fara iväg till jobbet och Sandra hade varit ensam när hon ramlade ihop på golvet.

– Jag hade kunnat dö. När jag tänker så blir jag riktigt rädd.

I dag, nio månader senare, är hon fortfarande sjukskriven och kämpar med alla vardagliga rutiner som tidigare var helt självklara. Vägen tillbaka är lång och mödosam. I sitt tidigare liv tränade hon gärna på ett välbefolkat gym, men i dag går det inte. Hon har precis kommit igång med att träna lite pilates hemma i lägenheten.

– Det är väldigt lugnt och kontrollerat. Jag orkar varken med mycket folk eller maxvolym på ett gym längre. Bara tanken får mig att må dåligt.

Sandra lider av hjärntrötthet och påverkas snabbt av omgivningen. I lägenheten på Älvsbacka är det tyst och lugnt. Ingen tv står på och det finns ingen musik som skvalpar på i bakgrunden. Så måste det vara i Sandras vardag, inga störande intryck.

Hjärntrötthet. En avskalad och lugn miljö är vad Sandra behöver i dag. Foto: Lars Eriksson.

– Att bli stressad är värst. Det gör mig både trött och jätteledsen. Jag brukar förklara det som att jag har tunn hud där alla intryck tränger in.

Depression och känslor som åker berg- och dalbana är inte helt ovanligt bland strokepatienter.

– Innan jag började äta stämningshöjande mediciner bröt jag varje dag ihop för skitsaker. Om min sambo hade lovat att diska och inte gjorde det direkt, kunde jag börja gråta tills jag tappade andan.

Humörsvängningarna har blivit betydligt lindrigare. Hon blir fortfarande väldigt lätt ledsen, men de våldsamma gråtattackerna har blivit färre.

– Nu kommer de kanske en gång i veckan istället för varje dag.

Utan sambon hade de här månaderna varit svåra. Sandra påpekar att han varit ett stort stöd, från första dagen.

– Jag har verkligen hittat en helt fantastisk kille. Han har stannat kvar fast jag under den här tiden har gråtit mer än vad jag sammanlagt har gjort mitt tidigare liv.

Livet går på sparlåga och det mesta får skjutas på framtiden. Tillvaron är helt inriktad på att komma tillbaka och bli helt återställd.

– Så länge jag är hemma och styr min egen dag kan jag känna mig hyfsat pigg. Jag skulle vilja gå på en konsert. Men det funkar inte nu, jag orkar inte ens gå på bio. Även om det är mycket jag inte klarar av så är jag enormt mycket bättre nu än när jag skrevs ut från lasarettet. Det går framåt, men det går oändligt långsamt.

Under resans gång har hon ibland känt sig uppgiven och frågande inför om hon över huvud taget kommer att bli frisk. I dag ser hon betydligt ljusare på framtiden. En framtid där hon är helt återställd.

– Jag vill bli pigg så jag får bli mamma. Det längtar jag mest efter, säger hon och tittar upp med intensiv blick.

 

Mer från Livsstil

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen