Här blir inga tomtar gjorda

Notera att denna artikel är från 2015
Sällsynt. Nej, maken är inte ofta på besök i hustruns ateljé. Foto: Jeanette Lövgren.

Det finns en historia som ska vara alldeles sann, för det säger Ann-Katrine. Den handlar om motorcyklisten som kom körande till grannbyn Grubban, fick syn på cementfabriken och högarna med betongrör och som vände direkt.

Han var övertygad: Världens ände ligger i Grubban. Att det kunde finnas någon form av mänsklig civilisation bara några kilometer längre fram, i form av en by som heter Forsbacka, det kunde han bara inte föreställa sig.

Ann-Katrine skrattar gott i sin ljusa vävateljé en trappa upp och Johnny småler också, för den som inte känner till byns existens kan säkert ha svårt att föreställa sig att det finns hela tolv hushåll innanför den massiva tallridån.

Här har de bott sedan 1999 då de flyttade från Häckstigen på Sunnanå i Skellefteå till Johnnys släktgård från 1845.

– Vi är den femte generationen, förklarar Ann-Katrine medan hon serverar den nybakta äppelkakan vars äpplen hängt i grannens träd.

När de tog över hemmanet hade det stora boningshuset en förfärlig massa dörrar. Numera är de färre, och detsamma gäller innerväggarna. Därmed blev den öppna planlösningen, med 2,70 i takhöjd, precis som byggaren sa redan från början.

– Man kan stå i det hörnet där borta (pekar Johnny) och se till hörnet där borta (säger han och pekar igen).

Man kan stå i det hörnet där borta och se till hörnet där borta.

Fri sikt på diagonalen. Luftigare än så kan det knappast bli.

Utomhus är det vida tysta vidder. Det enda som stör friden är sorlet från Skellefteälven som flyter förbi, vid vars strandkant man finner en specialitet. Forsbackas egen lagun. Och den är verkligen så blå som det påstås att laguner på betydligt varmare breddgrader brukar vara. Ett perfekt badställe för barnbarnen.

Men när det inte badas och bastas – vad har då den före detta barnskötaren Ann-Katrine och den före detta postanställde Johnny egentligen för sig på denna plats, bortom världens slut, och 25 minuters bilväg från stan?

Det de gör, det gör de gärna på olika håll, om vi får tro Ann-Katrine. För när Johnny inte är ute i skogen eller vårdar någon av gårdens elva byggnader, då befinner han sig på en eller annan bolagsstämma. Som vältalig representant för Sveriges Aktiesparares Riksförbund. Ibland händer det att Ann-Katrine hänger med och lyssnar, fast för det mesta föredrar hon att stanna i ateljén. Särskilt den här tiden på året, för det är inte säkert att tio kuddar kommer att räcka.

Det är kanske inte alla som tänker på det, men julmarknaderna smyger sig allt närmare och en som återigen ska stå bakom en disk på Nordanå den 6 december, för fjärde året i rad, det är Ann-Katrine. Och Johnny ska hon ha med sig för det är alltid bra att ha en avlösare när känseln börjar försvinna i stortårna .

– Det är roligast att sticka, förklarar Ann-Katrine som tycker att rött är snyggt året runt, men som aldrig tillverkar tomtar. Det blir inga tomtemönster i det vävda heller, men gärna gamla täckvävsmönster som hon tillverkar värmande dynor av. Bland annat.

Mer från Livsstil

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen