Nakenmodell ger järnet

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Rösten i telefon låter lite ansträngd, har svårt att komma till skott.

”Det är så att vi har en krokikurs”.

”Jaha?”

”Jooo … det är så att kursen behöver en modell att rita av. En som kan tänka sig att vara avklädd. Helst helt och hållet. Fast det går bra att ha lite kläder också, trosor till exempel.”

”Minsann.”

”Precis. Och kursledaren kom att tänka på dig för du har ju klätt av dig i ett annat sammanhang har han hört.”

Somliga upptäcks i sin allra snyggaste och spänstigaste ungdom. Vi andra blir intressanta först när vi börjar uppvisa intrikata veckbildningar, spännande gropar och märkliga fläckar. Få vill visa upp dessa naturliga förändringar offentligt. Och det är allt bra synd det, för just krokikurser lär ha väldigt svårt att få tag på damer i Evakostym som inte pryds av fikonlöv på vissa ställen. Ännu knepigare lär det vara att få tag på män som vill visa upp sig såsom Adam en gång gjorde uti paradiset.

Att vid 58 års ålder bli tillfrågad om att vara konstmodell var förstås oerhört smickrande. Omöjligt att tacka nej till ett sådant hedersuppdrag. En sådan chans får man bara en gång i livet.

Därför intog min bara lekamen (inget tjafsande med kläder) under tre timmars tid både en sittande och en liggande position. Fem par ögon (två mans-, tre kvinns-) spanade in gäddhäng och korrekta knävinklar, samtidigt som ögonens ägare plockade med pennor och penslar och drog streck på vita pappersark.

Sittande position var svårast. Inte för att den var särskilt ansträngande utan för att den var så sövande. Jag skulle sitta blickstilla med huvudet vridet åt vänster. Det var bara ögonlocken som fick lov att röra på sig. Efter en dryg halvtimme uppkom ett dvalliknande tillstånd. Pinsamt nog råkade modellen nicka till en mikrosekund innan huvudet åkte upp med ett ryck.

Ur sömnsynpunkt var liggande position mycket bättre. Här kunde min småfrusna kropp släppa ifrån sig en och annan diskret snarkning utan att det rubbade hållningen det minsta.

Nu skulle man kunna tro att alltsammans kändes fruktansvärt genant, men det gjorde det faktiskt inte. Hela situationen var så in på bara skinnet att den blev helt avsexualiserad. Det var vilsamt, på gränsen till sakralt. Inga mobiler som ringde (nästan), ingen radio som stod på, bara total koncentration på uppgiften hos alla inblandade.

Mer från Livsstil

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen