Koka 20 gram torkadlysticka och resultatet blir en lila nyans, så lysande att nestorn bland Sveriges svampfärgare, Hjördis Lundmark från ångermanländska Kyrkdal, inte kan se sig mätt på den. Lystickan är färgsvamparnas drottning, om hon får säga vad hon tycker. Och det fick hon för bara ett par veckor sedan då Svampkonsulent Norr, i samarbete med Studiefrämjandet, arrangerade en fyradagarskurs i Skellefteå för tolv av sina medlemmar.
Medan Hjördis klipptetorkad cinnoberticka i småbitar så stod hennes elever utplacerade vid sina kokplattor, grytor och termometrar. För när det betade ullgarnet väl hamnat i färgbadet, då får temperaturen inte överstiga 80 grader.
De som inte stod lutade över sina kastruller vankade omkring i väntan på att temperaturen skulle öka, eller sjunka, eller att en kokplatta skulle bli ledig.
Svampfärgning är inget för tidsoptimister.
Under arbetets gång stod dörrarna på vid gavel, för är det något man måste tänka på så är det ventilationen.
– Helst ska man färga utomhus, förklarar Hjördis som under sitt långa färgarliv, som pågått sedan 1980, tragiskt nog blivit allergisk mot sina älskade svampar.
Som sagt, matsvampsjägarnakan se plocksäsongen an med tillförsikt. För där de är, där är sällan färgsvampsletarna. Dessa vandrar längs helt andra stigar, i helt andra naturtyper. Och de som söker ärtröksvampens gula och bruna färgtoner bör helst strosa längs gamla grusvägar, på mager mo, för att finna denna sort som i en omröstning utsetts till "världens fulaste". Det är i alla fall vad Per-Axel Karlsson, svampkonsulent i Piteå, tillika giftsvampexpert, påstår.
Vill man göra det enkelt för sig, då säger man "giftsvampar" om färgsvamparna. Alla är kanske inte direkt farliga, men ätliga är de sällan.
Det är giftigheten man måste se upp med, för det bildas ångor när svampen kokas. Ur somliga grytor stiger en härlig arom, påminnande om en riktigt god champinjonsoppa, trots att det inte finns ett uns champinjoner i dem. Runt andra kastruller är lukterna inte fullt lika angenäma.
Kraftfull vädring anbefallså det bestämdaste. Annars kan det gå som för Hjördis, vars färgarkarriär började som för så många andra. Med växtfärgning på 70-talet. Över hela landet kokades tonvis med björklöv och lökskal i studiecirklar hos vartenda studieförbund.
– Det var mycket gult och brunt och lite grönt, minns Hjördis, vars insikter om blodspindlingens sagolikt röda färg var lika med noll vid denna tid. Och så var det tills hon fick höra den hårresande historien om flickan som färgade håret rött med hjälp av spindelskivlingar. Denna historia blev startskottet till ett experimenterade som pågår ännu.
Kunskaperna sprids vidarefrån kurs till kurs och svampkonsulenterna suger åt sig av Hjördis vetande som … jaa ... som svampar faktiskt.
Somliga är mer glada än andra. Till exempel Anna-Lena Lindqvists man som äntligen, tack vare kursen, fått tillbaka sitt garage. Tidigare hade hustrun ockuperat nästan allt utrymme med sina svamplådor. Svampar som plockats både på björkstammar och på de västerbottniska tallhedarna.
Men inte bara där.
– Jag har också bytt till mig olika svampar av en kvinna i Göteborg. Sorter som bara växer söderut. Hon fick goliatmusseroner av mig. Jag fick en flyttkartong fylld med färgsvampar av henne.