Storebror ser dig.
När övervakning och personlig integritet debatteras hänvisas det ofta till George Orwells dystopiska roman 1984.
Den handlar om ett samhälle styrt av en oligarkisk socialistisk diktatur. Ett samhälle där individen alltid är underordnad staten. Det är delvis den filosofin som gör att Partiet kan manipulera och kontrollera människorna.
Ungefär där befinner sig många av dagens socialistiska diktaturer. De har gjort övervakningen till ”skön” konst. Kina är världens mest övervakade land med över hälften av alla övervakningskameror i världen.
Men personlig integritet handlar inte bara om övervakningskameror. Det handlar också om alla de elektroniska spår – till exempel köp med bankkort – som vi lämnar efter oss. Det handlar om övervakning av personer via telefon- och internettrafik.
Nu ska det i sanningens namn sägas att det inte bara är socialistiska diktaturer som är omåttligt intresserade av vad medborgarna tycker och tänker, vad de gör på jobbet och på fritiden. För snart tio år sedan avslöjade Washington Post (7/6 2013) att amerikanska myndigheter samarbetade med nio internetjättar. Därmed hade de tillgång till invånarnas hela liv på nätet.
Visst är det skrämmande.
Men nu ska det också i sanningens namn sägas att övervakning inte enbart är av ondo. Det finns även en god sida.
När den krypterade telefontjänsten Encrochat knäcktes av Europol kunde polisen gripa flera personer misstänkta för grov brottslighet: mord, mordförsök, förberedelse till mord, allmänfarlig ödeläggelse, synnerligen grova narkotikabrott och människorov.
I en metastudie från Brottsförebyggande rådet – Fungerar kamerabevakning brottsförebyggande? Resultat från en metastudie samt reflektioner om metoder och resultat – konstateras att ”kamerabevakning sammantaget gett statistiskt signifkanta brottsförebyggande effekter på brott mot fordon, egendomsbrott och narkotikabrott, men inte på våldsbrott och ordningsstörningar.”
Med stor sannolikhet har det sistnämnda med alkoholintag att göra. När spriten går in, går förståndet ut, som det brukar heta.
Att göra det möjligt för myndigheter – efter någon form av prövning ärende för ärende – att samköra register för att ”sätta dit” personer som fuskar med bidrag bör också hamna på plussidan.
När det handlar om olika former av övervakning, i vilket syfte det än må vara, gäller det att bortse från detaljerna för att kunna se helheten. En övervakningskamera mer eller mindre gör varken från eller till. Det är när övervakningskamera efter övervakningskamera sätts upp, och ingen reagerar, som baksidan av ”storebrorssamhället” blir en realitet.
Det resonemanget kan självklart överföras på alla typer av övervakning.
För tre–fyra år sedan gick debattens vågor höga i Skellefteå.
Eller rättare sagt. De gick höga i nämnder, styrelser och i kommunfullmäktige.
På försök infördes ansiktsigenkänning för att registrera elevers närvaro/frånvaro på Anderstorpsgymnasiet. Försöket pågick i några veckor. 22 elever berördes. Gymnasieskolan blev en internationell kändis på köpet.
Inte för själva ansiktsigenkänningen. Utan för att Datainspektionen sa så får ni inte göra. Trots att eleverna hade godkänt systemet. Ett brott mot reglerna i dataskyddsförordningen GDPR som kostade gymnasienämnden 200 000 kronor i böter.
Datainspektionen ansåg att försöket inneburit ett intrång i elevernas integritet.
Kammarrättens beslut överklagades. Nu har Högsta förvaltningsdomstolen sagt sitt. Man beviljar inte prövningstillstånd. Ärendet bedöms inte få betydelse som prejudikat, det vill säga att det inte kommer att ge vägledning för hur andra liknande fall ska bedömas.
Vi måste vara försiktiga med att per automatik säga nej till all form av övervakning. Det är inte tekniken i sig som är det stora hotet, utan hur den används, hur kunskapen hanteras.
Men vi ska samtidigt vara försiktiga med att alltför lättvindigt och utan att reflektera över konsekvenserna säga ja.
I det lilla, i ärendet med ansiktsigenkänningen på Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå, är det beklagligt att Högsta förvaltningsdomstolen inte beviljade prövningstillstånd. Enligt en tidigare dom går det nämligen bra att använda fingeravtryck för att kunna äta i skolmatsalen, men inte ansiktsigenkänning för att registrera närvaro. Var går gränsen?
I det stora gäller det att kunna skilja på vad som är vad. Det är inte tekniken i sig som är det stora hotet, som är farlig, utan de auktoritära regimerna. Här värnar vi de liberala värderingarna bäst genom att göra noggranna och väl avvägda avvägningar i integrationsfrågan.