Kvinnor har också svårare än männen att få hjälp i avhopparprogram.
När vi pratar om gängkriminalitet, är det i regel män vi pratar om. Män som spränger och skjuter, eller sprängs och skjuts ihjäl. Männen är monster, kvinnorna är osynliga. När det debatteras rekrytering till de kriminella miljöerna, är frågan som ställs hur vi undviker att unga pojkar lockas in i livsstilen. I debatten om rekrytering till de kriminella miljöerna ligger fokus på hur vi ska hjälpa pojkar att inte lockas in i livsstilen. Flickorna antas vara utom fara.
Det är inte är sant. I fjol var polisens bedömning att närmare 500 kvinnor ingår i kriminella nätverk i Sverige. Osynligheten är dessutom något de utnyttjar – flickvänner och tjejkompisar är attraktiva som drogkurirer eller för att förvara vapen, eftersom de sällan kontrolleras lika noga. Vissa kvinnor lyckas rentav klättra högt i den kriminella miljön.
Samtidigt har kvinnorna svårt att få hjälp att ta sig ur kriminaliteten. Till Svenska Dagbladet säger Peter Svensson, som jobbar med avhopparverksamheten Catena, att det är svårare för tjejer att få på avhopparprogram. De ses inte som involverade på samma sätt som männen, även i de fall när de är det, och när de inte ses som fullvärdiga gängmedlemmar kan de inte heller bli avhoppare. I stället skickas de till kvinnojourer, som ofta bara har delar av den kompetens som behövs.
Kvinnorna antas i princip alltid vara brottsoffer, snarare än aktiva brottslingar. Därav att de skickas till kvinnojourer. Även om det inte är hela bilden, så finns det trots allt fog för att se kvinnor i gängkriminalitet som offer.
I Jämställdhetsmyndighetens nyligen släppta rapport om arbetet mot prostitution och människohandel, uppmärksammas hur kriminella utnyttjar tjejer i prostitution. Det förekommer att gängkriminella säljer kvinnor till varandra, använder dem som betalmedel eller för att reglera skulder. Risken att utsättas för sexuell exploatering är hög. Inte sällan är de i en kärleksrelation med en gängmedlem, som även utnyttjar dem. I övrigt använder sig gängen av liknande metoder som när de ska rekrytera killar – det flashas med pengar, kläder och andra statusmarkörer.
Ibland rör det sig även om kvinnor som redan befinner sig i prostitution, som plockas upp av de kriminella. Gängen dras vart än det finns att tjäna pengar, och handeln med sex är lika becksvart som drogmarknaden. Deras våldskapital gör det dessutom svårare för de drabbade kvinnorna att söka hjälp, av rädsla för repressalier.
När omfattande polisresurser nu riktas mot att bekämpa gängkriminaliteten, och våldsvågen som kommit i dess spår, är det viktigt att man varken missar kvinnornas utsatthet, eller den aktiva roll vissa kvinnor spelar i gängmiljön. Satsningar på att upptäcka och motverka sexuell exploatering kan inte heller ställas mot satsningar mot gängen, eftersom dessa verksamheter ofta nära hänger samman.
Dessutom måste arbetet för att förhindra rekrytering ta fasta på kunskapen om hur tjejer lockas in i kriminalitet. För att förebygga att tjejer lockas in i en miljö där de utnyttjas både som drogkurirer och sexuella objekt, och har svårt att få hjälp att lämna.